Titicut Follies (1967) Regi: Frederick Wiseman

Dokumentärfilm är ofta en färskvara, låt det gå fem år och den känns helt daterad. Vissa dokumentärfilmer behåller dock sin slagkraft även fast tiden går, som Paradise Lost, Thin blue line och Titicut Follies. Den senare fyller snart femtio och är fortfarande sevärd. Men jobbig.

Frederick Wiseman tog med sig fotografen John Marshall till Bridgewater State Hospital for the criminally insane, ett sjukhus i Massachussets för personer som dömts till psykiatrisk vård efter att ha begått brott. Wiseman kommenterar inte, han använder fluga-på-väggen tekniken och bara låter kameran gå. Vi följer fångar, vakter och medicinsk personal. Och det är jobbigt att titta.

Fångar hålls nakna (förmodligen helt enkelt för att det är enklare för vakterna så), deras celler är helt tomma och någon vård får vi aldrig se. När de inte är inlåsta i sina celler trängs de i överfyllda samlingsrum. Alla är smutsiga och ser undernärda ut. Vakterna, som antagligen ska vara vårdare men har polisuniformer, är uttråkade och i en lång plågsam tagning får vi se hur en fånge först blir slarvigt rakad, och sen retad av vakterna-de frågar honom gång på gång varför hans cell är så stökig och när han försöker svara frågar de bara ”what´s that Jim? What? Why´s your room so dirty?”. När han kommer tillbaka till cellen får vi se att den är helt tom. Han ställer sig i ett hörn av cellen och vakterna fortsätter reta honom. Han stampar i golvet och slår på det begallrade fönstret bara för att roa vakterna så de ska lämna honom i fred.

Psykiatrikerna på sjukhuset är nästan de värsta skurkarna. Arroganta och fyllda med sin egen maktfullkomlighet-alldeles i början av filmen sitter en man och berättar om sina brott, bland annat våldtäkt på en elvaårig flicka. Det som psykiatern däremot mest uppehåller sig vid är att fången också berättar att han onanerar upp till tre gånger om dagen och dessutom har ägnat sig åt homosexualitet.
En fånge försöker få ett svar på vad han gör på sjukhuset-han blev dömd till psykiatrisk observation och 15 månader senare är han fortfarande kvar. Förutom några samtal har ingen brytt sig om att observera eller bedöma honom och han säger att sjukhuset gör honom sjukare. När fången gått får vi se läkarna bedöma att han blivit sämre, har paranoida föreställningar och de bedömer att han ska äta mer lugnande.

Väldigt mycket är plågsamt att titta på. Många tagningar och sekvenser känns meningslösa eller utlämnande av människor som uppenbart är psykiskt sjuka, men eftersom allt lämnas okommenterat och filmmaterialet är taget under svåra omständigheter med fladdrig kamera och dåligt ljud så blir känslan av närvaro desto större.Det finns en vakt som faktiskt ger ett sympatiskt intryck-han umgås med fångarna, ser glad ut och verkar bry sig om dem, men han finns knappt med i en enda scen där han inte brister ut i sång och dans och verkar ibland lika galen som fångarna. Vilket är den bestående känslan när man tittar-vem är mest galen här, de som blivit dömda att vistas på sjukhuset, eller de som jobbar där? När de inte har uniformer på sig är det omöjligt att veta.

Det här är den enda film som blivit totalförbjuden i USA av annat skäl än nationell säkerhet eller ”obscenity”. Staten Massachussetts försökte i två år totalförbjuda filmen med hänvisning till att fångarnas integritet hotades, vilket må så vara, men det blir som en ironisk slutpunkt egentligen att staten först då började bry sig om dessa fångar. Filmen släpptes först 1992 till allmänheten.