Etikettarkiv: 1967

Roseanna (1967)

Roseanna (1967)

Regi: Hans Abramson
Huvudroller: Keve Hjelm, Tor Isedal, Hans Ernback, Gio Petré, Kerstin Tidelius, Mona Malm

roseanna
Tor Isedal och Keve Hjelm

Om inget annat så kan den här filmen ståta med att vara den första Beck-filmatiseringen, vilket ändå skulle vara svårslaget då Sjöwall-Wahlöös bok som är förlaga kom 1965 och den här filmen började produceras 1966.  Om man lyckas få tag på den här rullen, vilket inte är helt lätt faktiskt, så ska man försöka se den med tanke på att det är just den första filmatiseringen-man hade inte Peter Habers femtio Beck-mackor i bakhuvudet. Det som låg närmast till hands för de som gick och såg den på bio var Arne Mattsons försök till spänningsthrillers några år tidigare, typ Mannekäng i rött och liknande, och de hörde mer hemma bredvid Agatha Christies smarta men lättsamma pusseldeckare. Här satsade man på realism. Som skulle vara underhållande. Och spännande.

De samtida kritikerna (man kan läsa sammanfattningar av kritik på svensk filmdatabas) var kluvna till Roseanna just av detta skäl-några hyllade realismen,  det nakna fotot av Sven Nykvist, Abramsons rakt-på-sak regi och skildrandet av det sakliga polisarbetet som ofta var monotont och långsamt. Andra halvan av kritikerkåren tyckte precis tvärtom, att filmen var snaskig i sitt nakna skildrandet av bråd död och man i sitt försök att skildra vardag blev overklig. Jag skulle säga, så här exakt femtio år senare, att sanningen ligger någonstans mittemellan. Självklart såg inte polisernas vardag ut exakt så här-samtidigt är den underhållande i allt det svenska kaffedrickandet och slaskiga vintervägar och pälsmössor. Problemen ligger snarare i ursprungsboken, alltså i själva premissen för berättelsen.

Sjöwall Wahlöö tog historien från ett verkligt fall, mordet på Maj Karlsson som skedde 1961. Mördaren var en serievåldtäktsman som hade lockat med sig den unge Maj i sin segelbåt. Enligt mördaren själv hade Maj varit den första som gjort starkt motstånd och även hotat med att berätta för mannens fru. Mannen hade då mördat henne och sedan gömt henne i ett buskage. När polisen inte lyckas få fast mördaren gillrar man en fälla, vilket man även gör i filmen. I boken är den mördade kvinnan en turist som reser genom Europa och åker på Göta kanal när hon möter mördaren. Skillnaden är att Roseanna är nymfoman och ligger med alla hon kommer förbi. Detta är den stora skillnaden, och jag fattar inte vad det fyller för funktion-vi får en lång bakgrundsberättelse om hur promiskuös hon varit i sitt hemland (Roseanna spelas av Gio Petré, som vid den här tiden var känd som en riktig skönhet, men på sjuttiotalet gift med en man som drev Europeiska arbetarpartiet och blev misstänkt för mordet på Olof Palme-vad sägs om det som livsöde?). Hela den historien känns bara konstig och onödig. Till det som man lyckas med är att skildra även poliserna som sexistiska och burdusa, det haglar råa sexskämt och en av poliserna gör även en skenvåldtäkt på kvinnan man i slutet använder som lockbete. Den biten känns nästan mer aktuell och bitande idag än vad jag tror att den gjorde för samtiden.

Keve Hjelm som Beck är helt okej, och Tor Isedal (när jag var liten älskade jag Tor Isedal, inte vet jag varför, men jag tror det hade med namnet att göra; kan man heta något häftigare?) som kriminalassistent Gunnar Ahlberg. Kollberg är mer en bifigur i den här filmen. Jag kan nog tycka att filmen är sevärd, om inte annat har den väl ett kuriositetsvärde-jag tror inte den kommer gå på TV inom en snar framtid dock.

Titicut Follies (1967)

Titicut Follies (1967) Regi: Frederick Wiseman

titicutDokumentärfilm är ofta en färskvara, låt det gå fem år och den känns helt daterad. Vissa dokumentärfilmer behåller dock sin slagkraft även fast tiden går, som Paradise Lost, Thin blue line och Titicut Follies. Den senare fyller snart femtio och är fortfarande sevärd. Men jobbig.

Frederick Wiseman tog med sig fotografen John Marshall till Bridgewater State Hospital for the criminally insane, ett sjukhus i Massachussets för personer som dömts till psykiatrisk vård efter att ha begått brott. Wiseman kommenterar inte, han använder fluga-på-väggen tekniken och bara låter kameran gå. Vi följer fångar, vakter och medicinsk personal. Och det är jobbigt att titta.

Fångar hålls nakna (förmodligen helt enkelt för att det är enklare för vakterna så), deras celler är helt tomma och någon vård får vi aldrig se. När de inte är inlåsta i sina celler trängs de i överfyllda samlingsrum. Alla är smutsiga och ser undernärda ut. Vakterna, som antagligen ska vara vårdare men har polisuniformer, är uttråkade och i en lång plågsam tagning får vi se hur en fånge först blir slarvigt rakad, och sen retad av vakterna-de frågar honom gång på gång varför hans cell är så stökig och när han försöker svara frågar de bara ”what´s that Jim? What? Why´s your room so dirty?”. När han kommer tillbaka till cellen får vi se att den är helt tom. Han ställer sig i ett hörn av cellen och vakterna fortsätter reta honom. Han stampar i golvet och slår på det begallrade fönstret bara för att roa vakterna så de ska lämna honom i fred.

Psykiatrikerna på sjukhuset är nästan de värsta skurkarna. Arroganta och fyllda med sin egen maktfullkomlighet-alldeles i början av filmen sitter en man och berättar om sina brott, bland annat våldtäkt på en elvaårig flicka. Det som psykiatern däremot mest uppehåller sig vid är att fången också berättar att han onanerar upp till tre gånger om dagen och dessutom har ägnat sig åt homosexualitet.
En fånge försöker få ett svar på vad han gör på sjukhuset-han blev dömd till psykiatrisk observation och 15 månader senare är han fortfarande kvar. Förutom några samtal har ingen brytt sig om att observera eller bedöma honom och han säger att sjukhuset gör honom sjukare. När fången gått får vi se läkarna bedöma att han blivit sämre, har paranoida föreställningar och de bedömer att han ska äta mer lugnande.

Väldigt mycket är plågsamt att titta på. Många tagningar och sekvenser känns meningslösa eller utlämnande av människor som uppenbart är psykiskt sjuka, men eftersom allt lämnas okommenterat och filmmaterialet är taget under svåra omständigheter med fladdrig kamera och dåligt ljud så blir känslan av närvaro desto större.Det finns en vakt som faktiskt ger ett sympatiskt intryck-han umgås med fångarna, ser glad ut och verkar bry sig om dem, men han finns knappt med i en enda scen där han inte brister ut i sång och dans och verkar ibland lika galen som fångarna. Vilket är den bestående känslan när man tittar-vem är mest galen här, de som blivit dömda att vistas på sjukhuset, eller de som jobbar där? När de inte har uniformer på sig är det omöjligt att veta.

Det här är den enda film som blivit totalförbjuden i USA av annat skäl än nationell säkerhet eller ”obscenity”. Staten Massachussetts försökte i två år totalförbjuda filmen med hänvisning till att fångarnas integritet hotades, vilket må så vara, men det blir som en ironisk slutpunkt egentligen att staten först då började bry sig om dessa fångar. Filmen släpptes först 1992 till allmänheten.

 

One-Armed Swordsman (1967)

One-Armed Swordsman År:1967 Kinesisk titel: Du bei dao

Regi:Cheh Chang Huvudroller: Johnny Wang Yu, Chiao Chiao, Chung-Hsin Huang, Yin Tze Pan

onearmed3.jpgJag hade en period då jag såg väldigt mycket Hongkong-filmer, eller som det egentligen heter, wuxia. Från början var det väl ren nyfikenhet, men också att vara uppvuxen under 80-talet med suddiga vhs-kopior av Bruce Lee-filmer skapade ju legender om de här filmerna. Legender som sällan motsvarade verkligheten när man väl såg dem, ska väl tilläggas. Det är inte det att jag tycker gammal klassisk kung fu-action är dålig, men problemet är att när man sett några stycken känner man igen alla de klassiska dragen, handlingen är oftast densamma (du dödade min mästare-jag kräver hämnd!) och skådespeleri och regi är från en helt annan tradition än den vi är vana vid så det som först är lite charmigt fnissigt blir efter ett tag ganska tröttande.

onearmed.jpg

Därför är One-Armed Swordsman så uppfriskande. Jag gillar verkligen den här. Handlingen är, i korthet-ett gangstergäng anfaller en kung fu-skola, varpå den mest framträdande eleven blir dödad. Innan han dör ber han sin mästare att hans son Fang Kang ska få bli elev, och så blir det. Tydligen var inte det något man normalt kunde göra, men sonen börjar lära sig kung fu i Golden Sword, och blir en dag en framstående elev. De andra eleverna ser honom dock som en utböling och mobbar honom-under en konfrontation får Kang sin arm avhuggen och flyr. En bondkvinna räddar honom från döden, och de inleder en romans. Han känner fortfarande lojalitet mot sin gamla mästare, men lovar kvinnan att han ska ge upp kung fu. Som av en händelse råkar hon äga en bok som lär ut svärdsteknik för en-armade fajters (inte den starkaste punkten i manuset, det här kanske) och han blir en kung fu mästare som till slut räddare sin gamla skola.

Det finns flera saker som gör One-Armed Swordsman sevärd.

  • Handlingen är, inom sin genre, faktiskt intressant.
  • One-Armed Swordsman var den första filmen i den här genren med en anti-hjälte. Fang Kang har ett helt annat djup än de flesta andra huvudfigurer i den här genren.
  • Johnny Wang Yu som spelar huvudrollen är inte lika skarp i sin fajting som t.ex. Bruce Lee, men jag tror nästan filmen tjänar på det; istället för att få se ändlösa scener med akrobatisk fajting har man koncentrerat sig på bildlösningar, regi och dramatik istället.
  • Scenografin är faktiskt riktigt snygg. Filmen är helt och hållet filmad i studio och man ser tydligt att det är kulisser, men det är väldigt vackert. Eftersom allt håller samma visuella stil blir det aldrig störande, bara snyggt.
  • Jag gillade att den utmanade den vanliga mentaliteten från Wuxia-filmer och frågar om inte kung fu mest ställer till besvär för alla…vilket det ju uppenbarligen gör.
  • Filmen är en milstolpe inom Hongkong-film. För sin tid spelade den in mer pengar än någon annan (första filmen som spelade in en miljon HK-dollar), och den var mer våldsam och grafisk än liknande filmer hade varit innan.

Det här anses av många vara en av de bästa wuxia-filmer som gjorts, och bröt mot konventionerna som fanns när den gjordes, och skapade helt nya. Det finns saker i den som man inte kan låta bli att le lite åt, och den kanske är tjugo minuter för lång. Om du tycker Hongkong-filmer i allmänhet är lite löjliga och överdrivna så tycker jag du ska ge den här en chans, för den är snäppet bättre än det mesta i sin genre. Gillar du redan den här typen av film så ska du se den.