Har senaste dagarna plöjt igenom Stranger Things, Netflix egenproducerade succé-serie som utspelar sig på en amerikansk landsbygd i början på 1980-talet. Jag gillade den, jättemycket, de fyra ungdomarna är fantastiska tillsammans och man kan inte låta bli att ta till sig samspelet dem emellan. Ska jag ta upp något på minussidan så (spoilervarning här, hoppa över den här raden om du inte vill veta slutet) är monstret i sista avsnittet ett enda stort antiklimax. 7 avsnitts uppbyggnad och så får vi ett erbarmligt fult CGI-monster. Jag ville nästan inbilla mig att det var fult med flit som en referens till 80-talets skräckfilmer men nej, det fanns inget som tydde på det. Egentligen gör det inte så mycket, men det vara bara det att var så ERBARMLIGT dåligt att det verkligen störde mig. Som en motpol till det så var gestaltningen av upp-och-ner-världen i sista avsnittet desto bättre. Jag är också glad att Winona Ryder får en så pass stor roll här, hon har alltid varit en av mina favoriter. Hon är liksom en 80-talsreferens hela hon.

Men det är inte historien i sig som jag funderat på mest med Stranger Things. Serien är extremt inriktad på oss som är uppvuxna på 70- och 80-tal och som kan referenserna. Man börjar säga saker som att ”Det här är precis som Twin Peaks, ett litet samhälle som har en portal till en annan dimension….och det är samma kille som designade förtexterna till Twin Peaks som designade logon till Stranger Things….och logon ser precis ut som Stephen Kings tidiga böcker….coooooolt…och kolla där, en av snutarna läser Cujo…”. Efter en stund börjar man leta referenser. Precis som med referenshumor så delar det upp en publik-de som fattar och de som inte fattar. Grundhistorien? Vem har tid med den? Jag kollar John Carpenter-vinkningar. Jag tror till och med att jag hade uppskattat Stranger Things mer om de inte hade varit så upptagna med att trycka in varenda popkulturell mediaföreteelse in i serien. Det räcker liksom med Clash, Joy Division, bruna tapeter, bruna bilar och tjock-tv med kaninöron (antenner, kids) för att vi som var med då ska bli lite nostalgiska. Nu tänker jag mer ”hade de inga egna idéer? Var de tvungna att sno precis varenda detalj från något annat?”.

Men. Som sagt. Stranger Things är bra, inget snack om den saken. Helt klart värt sin tid. Jag kommer se säsong två också, men fasar för att referenserna och blinkningarna kommer att bli mer krystade och långsökta för varje avsnitt. Låt oss hoppas jag har fel.