Mumiens hämnd (The Mummy´s hand)
År: 1940
Regi: Christy Cabanne
Huvudroller: Dick Foran, Peggy Moran, Wallace Ford, Eduardo Ciannelli, George Zucco, Tom Tyler

Det dröjde åtta år innan Universal gav sig på en ny Mummy-film, och om man till äventyrs tror att det här med reimaginings/reboots från Hollywood skulle vara ett modernt fenomen så får man tänka om-det här är om något en reboot. Alla Universals mumie-filmer som kommer härefter är sequels till den här filmen, inte den från 1932 med Karloff.

Även om den tar en stund att komma igång på riktigt, så har den här ändå lite grann kvar av auran från 1930-talets monsterfilmer, även om den blandar in humor och romantik på ett sätt som var typiskt för sena trettiotalet. Det är som att man inte vågar ta sitt material riktigt på allvar utan blandar in en massa annat. Typ….som idag.

Mumien spelas den här gången av en f.d. tyngdlyftare vid namn Tom Tyler. Anledningen till att han fick rollen var att man tyckte att han kroppsmässigt var lik Karloff och då kunde man använda arkivfilm från förra rullen…smart va? Sminkningen las på ungefär samma sätt som förra gången, av samma person, nämligen Jack Pierce, så en viss likhet finns, men inte mer än vad som kan förväntas när man har tre lager bomull och bandage över sig. Det är rätt uppenbart att det inte är Karloff, vilket också säger en del om vilken utstrålning den mannen hade.

I närbilder målade man för hand Tylers ögon svarta, bildruta för bildruta, för att få en kusligare effekt, och det kan man nog tycka att de lyckades med. På håll syns ögonvitorna alldeles förträffligt förstås.

Som sagt startar den här filmen en helt ny storyline, med en ny mumie och en kvinna som föremål för hans odödliga kärlek. Den här mumien heter Kharis, och prinsessan heter Ananka. Foran och Ford spelar två amerikaner, ibland misstänkt lika Abbott och Costello både i utseende och samspel, som för New Yorks museums räkning letar saker i Egypten att skicka tillbaka till museumet. De lägger sina sista pengar på en vas i en marknad, och de blir övertygade om att den ska leda dem till en bortlömd grav. På vägen hittar man också en amerikansk trollerikonstnär som finansierar expeditionen-hans dotter blir förstås love interest både till mumien och en av jänkarna.

Långt ifrån samma klassiska Universal-stämning som 1932 års version, men ganska sevärd ändå.