Etikettarkiv: wallace ford

The Mummy´s tomb

The Mummy´s tomb (Mumiens grav)
År: 1942
Land: USA

Regi: Harold Young
Rollista: Lon Chaney jr., Dick Foran, John Hubbard, Elyse Knox, George Zucco, Wallace Ford, Turhan Bey,

Man har semester. Man tänker att man ska skriva ifatt lite på bloggen. Man tänker att man har tid. Det man inte tänker är att hjärnan går ner i semestermode och tappar all disciplin och planering. Flickvännen och jag har, istället för dammiga Mumien-filmer, klämt andra klassiker under semestern, först hela Jason-serien och nu är vi en bit in i Freddys äventyr. Gott nog det, men inte så konstruktivt för bloggen. Men jag har kollat en hel del på Mumie-filmer också, men det är liksom galet många när man börjar räkna efter. Alla är heller inte lätta att få tag på.

Den här finns faktiskt på youtube. The Mummy´s tomb är sequel till Mummy´s hand. Strikt taget har den inget att göra med den mest kända av mumie-filmerna, den med Karloff i från 1932. Man rebootade ju mumien i just Mummy´s hand, och den här utspelar sig 30 år efter händelserna i den filmen. Mumien ”dog” inte alls, inte heller översteprästen som hade honom under kontroll. Istället tar en ny överstepräst (Turhan Bey, som spelar en man som heter….Bey) med sig mumien till USA för att ta hämnd.

Det här är faktiskt en riktigt bra film i serien. Den har atmosfär och en okej story. Den har dock vissa problem-nummer ett är att filmen just utspelar sig 30 år efter den förra, vilket innebär att året ska vara 1970, och därmed en science-fictionrulle. De har inte gjort någonting alls för att det ska se ut så, kläder, bilar, möbler, inredning är precis identiskt med det 1940-tal som filmen gjordes i. Man hänvisar dessutom till det pågående kriget, vilket gör det lite knäppt. Det andra problemet är mer faktumet att Lon Chaney själv hatade den här filmen. Han satt åtta timmar i makeup för att bli mumien, och slutresultatet gjorde att hans eventuella försök till skådespel naturligtvis försvann under en tjock mask. Hans två föregångare hade faktiskt scener även utan mask. Chaney hävdade, och inte bara han, att han blev vald på grund av sitt kända namn-hans pappa var fortfarande känd för sina insatser. På affischen till Mummy´s tomb har man till och med tagit bort ”jr”-biten.

Sen kan man kanske fundera över att en mumie som haltar och har en arm som inte fungerar kan klättra uppför väggar och bära på folk obehindrat. Men förmodligen ska man inte fundera på just sånt.

Ett annat problem, och ett tecken på att man haft bråttom och dålig budget, är att man använder klipp från den tidigare filmen ganska friskt. Man har alltså inte lyckats få ihop en timmes speltid utan att låna ordentligt från föregångaren. Man har till och med använt en del ”bönder med facklor och hö-grepar”-bilder från Frankenstein.

Anyway, tycker att den här funkar ändå. Den har en stämning och ett tempo som jag gillar. Tycker nog också att den är bättre än föregångaren, men naturligtvis inte bättre än originalet. Den gör sitt jobb på den exakta timme som den upptar.

The Mummy´s hand (1940)

Mumiens hämnd (The Mummy´s hand)
År: 1940
Regi: Christy Cabanne
Huvudroller: Dick Foran, Peggy Moran, Wallace Ford, Eduardo Ciannelli, George Zucco, Tom Tyler

the-mummys-handDet dröjde åtta år innan Universal gav sig på en ny Mummy-film, och om man till äventyrs tror att det här med reimaginings/reboots från Hollywood skulle vara ett modernt fenomen så får man tänka om-det här är om något en reboot. Alla Universals mumie-filmer som kommer härefter är sequels till den här filmen, inte den från 1932 med Karloff.

Även om den tar en stund att komma igång på riktigt, så har den här ändå lite grann kvar av auran från 1930-talets monsterfilmer, även om den blandar in humor och romantik på ett sätt som var typiskt för sena trettiotalet. Det är som att man inte vågar ta sitt material riktigt på allvar utan blandar in en massa annat. Typ….som idag.

Mumien spelas den här gången av en f.d. tyngdlyftare vid namn Tom Tyler. Anledningen till att han fick rollen var att man tyckte att han kroppsmässigt var lik Karloff och då kunde man använda arkivfilm från förra rullen…smart va? Sminkningen las på ungefär samma sätt som förra gången, av samma person, nämligen Jack Pierce, så en viss likhet finns, men inte mer än vad som kan förväntas när man har tre lager bomull och bandage över sig. Det är rätt uppenbart att det inte är Karloff, vilket också säger en del om vilken utstrålning den mannen hade.

mummyshand
Tyler, med svarta ögon

I närbilder målade man för hand Tylers ögon svarta, bildruta för bildruta, för att få en kusligare effekt, och det kan man nog tycka att de lyckades med. På håll syns ögonvitorna alldeles förträffligt förstås.

Som sagt startar den här filmen en helt ny storyline, med en ny mumie och en kvinna som föremål för hans odödliga kärlek. Den här mumien heter Kharis, och prinsessan heter Ananka. Foran och Ford spelar två amerikaner, ibland misstänkt lika Abbott och Costello både i utseende och samspel, som för New Yorks museums räkning letar saker i Egypten att skicka tillbaka till museumet. De lägger sina sista pengar på en vas i en marknad, och de blir övertygade om att den ska leda dem till en bortlömd grav. På vägen hittar man också en amerikansk trollerikonstnär som finansierar expeditionen-hans dotter blir förstås love interest både till mumien och en av jänkarna.

Långt ifrån samma klassiska Universal-stämning som 1932 års version, men ganska sevärd ändå.

Freaks (1932)

Freaks (1932)

Regi: Tod Browning
Huvudroller: Wallace Ford, Leila Hyams, Olga Baclanova, Roscoe Ates, Henry Victor, Harry Earles, Daisy Earles, Daisy Hilton, Violet Hilton

Freaks är en av de mest intressanta, och mytomspunna, filmerna från 1930-talet. Faktum är att den skulle vara omöjlig att göra idag, och om inte Trump vrider tillbaka tiden alltför mycket, kommer den vara omöjlig att göra även i framtiden. Men Freaks är egentligen historien om Tod Browning, för evigt inskriven i filmhistorien som regissören bakom Dracula.

freaks

Tod Browning var uppvuxen i en rik familj, men blev tidigt intresserad av cirkus och karnevaler. Så intresserad att han vid 16 års ålder flydde hemmet för att resa med en cirkus. Cirkus på den tiden var annorlunda än idag-det var större sällskap, och väldigt många attraktioner runt omkring var sånt som vi idag skulle tycka var olämpligt-skäggiga damen, siamesiska tvillingar, levande skelett och så vidare. Bland annat var en ”talker”, vad vi idag i Sverige kanske skulle kalla för ”inkastare”, till Wild Man of Borneo, en man som egentligen förtjänar en egen artikel, men kolla upp honom på Wikipedia. Nåväl, Browning startade till slut sitt eget cirkussällskap och kom då i kontakt med D.W. Griffith, stumfilmens allra största namn. För att göra en lång historia kort, så hamnade Browning i filmens värld (vi talar 1910-tal fortfarande) och gjorde massor med kortfilmer, både som regissör och skådespelare. Han gjorde sig ett namn redan här och började sedermera arbeta med Lon Chaney framför kameran och Irving Thalberg bakom. 1930 hade stumfilmen dött ut och Browning fick erbjudande om att göra Dracula. Ingen trodde riktigt på den, det var en film i raden bara, men den blev en enorm succé, som bekant. Så stor succé att när Browning ville göra Freaks fick han i stort sett fria tyglar. Förhoppningen var också att man skulle matcha framgången med Universals Frankenstein, som kom 1931. När Freaks släpptes, dog Brownings karriär nästan över en natt.

browningfreaks
Browning i mitten och en del av ensemblen i Freaks

Så, till filmen. I korthet handlar den om ett cirkussällskap med tillhörande sidoattraktioner, många av dem ”freaks”, i detta sammanhang personer med olika former av funktionsnedsättningar. En man utan armar och ben, kortväxta, skäggig dam, siamesiska tvillingar, en tvåkönad person…och så vidare. Dessa roller spelades av riktiga personer, alltså inte av skådespelare i utklädnad, utan av personer som var ”freaks” i verkliga livet, och som ofta tjänade sitt uppehälle genom att uppträda (om man nu kan kalla det så) runt cirkusar och karnevaler. Handlingen kretsar kring en av de småväxta, Hans, som är förälskad i Cleopatra, en trapetsartist (alltså utan funktionsnedsättning). När Cleopatra får veta att Hans kommer att få pengar i form av ett arv går hon med på att gifta sig med Hans. Cleopatra har ett förhållande, mer eller mindre öppet, med cirkusens starke man, Herkules, och de två planerar att ta livet av Hans för att komma åt arvet. Sammanhållningen mellan cirkusens ”freaks” är väldigt stark, och man skyddar varandra-alla ser vad som kommer att hända förutom Hans, som är blind av kärlek. Med andra ord, de riktiga freaksen är Cleopatra och Herkules, som beter sig som svin.

Browning hade övertalat Irving Thalberg att köpa in rättigheterna till en novell vid namn Spurs redan på 1920-talet. Spurs är förlagan till Freaks, och Browning började planera för den här filmen redan runt 1927. Inte förrän 1931 kunde han komma igång med filmningen, vilket han till stora delar kunde tacka framgångarna med Dracula för, men när filmen var klar började kontroverserna redan innan filmen släpptes. Andra skådespelare och anställda på MGM blev chockade när de fick se Brownings skådespelare äta i den gemensamma matsalen. Cheferna på MGM blev chockade när de fick se den färdiga filmen. Brownings version var runt 90 minuter, men efter några testscreeningar klippte man kraftigt, och slutversionen hamnade bara strax över timmen. Bland annat hotade en kvinna med att stämma MGM efter att hon hävdade att hon fått missfall under tiden hon tittat på testscreeningen. Sant eller inte så blev filmen extremt kontroversiell. Synen på dessa människor var väldigt annorlunda mot idag, att filmen verkar ha stått på freaksens sida och avbildade dem som människor med känslor och tankar hjälpte förmodligen inte, men verkar nästan ha gått förlorat på den samtida publiken. Många kom nog aldrig förbi tanken på att människor kunde vara annorlunda-det här var i en tid då annorlunda människor gömdes undan, och ett barn med funktionsnedsättning sågs som en skam för familjen. Browning fick vänta tre år innan någon lät honom göra en film till, och han gjorde bara fyra filmer efter Freaks.

De skådepelare från cirkusar som är med i filmen var ofta kända i sin egen rätt för den tiden, och många av dem har egna wikiartiklar. Många av dem hade fascinerande liv, trots sina funktionsnedsättningar, eller i vissa fall, på grund av dem. De var tvungna att tjäna sitt uppehälle på det sätt som fanns tillgängligt, så klart. Prince Randian, till exempel, som bara hade en torso, inga ben eller armar, blev över 60 år gammal, pratade fyra språk, pappa till fyra barn och blev känd för att kunna tända en cigarett med enbart sin mun (vilket han också visar i filmen).

De klipp som gjordes verkar ha försvunnit, men det var förmodligen en annorlunda, och grymmare film i original. Bland annat ska det ha förekommit en scen där Herkules kastrerades av freaksen (vilket är anledningen till att han kastratsjunger i slutet, vilket i nuvarande skick inte förklaras), samt ett helt annat slut (vilket finns kvar och kan ses i de flesta DVD-versioner).Det nuvarande slutet är kanske filmens svagaste punkt, men kanske också väldigt tidstypiskt trots allt. Något annat som klipptes bort ska ha varit dialog som ytterligare humaniserade ”freaksen” och underströk de ”vanliga” personernas elakhet. Detta var uppenbarligen för magstarkt för 1930-talets publik. MGMs ursprungliga filmposters bar texten ”can a fullgrown woman truly love a midget?”, men när bakslaget och kritiken började komma kontrade man med att annonsera filmen genom att fokusera på att filmen faktiskt tar ställning för olikheter och ”vågar man hålla upp en spegel mot sig själv?”.

Freaks är en film som fortfarande är viktig, ur många aspekter, och ja, den går fortfarande att ses som en bra film. Man blir dock nyfiken på vad som klipptes bort, och hur filmen var i original. Jag var fascinerad rakt igenom när jag såg den, och kunde inte riktigt skaka av mig känslan av att vara lite medskyldig, men samtidigt kände jag att det här måste vara ett av de tidigaste fallen där man avbildar dessa människor som riktiga människor. En av de mest kontroversiella filmerna i filmhistorien.