Etikettarkiv: universal

Son of Frankenstein (1939)

Son of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins son
År:1939
Regi: Rowland V. Lee
Huvudroller: Basil Rathbone, Bela Lugosi, Boris Karloff, Lionel Atwill, Josephine Hutchinson,

Son_of_Frankenstein_movie_posterÅr 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.

1938 var det en biograf som, som ett desperat sätt att få in likvida medel, satte upp en triple-feature med Dracula, Frankenstein och King Kong på samma kväll. Satsningen blev en enorm succée, vilket fick Universals nya chefer att inse att, hmmm, kanske är de där ganska monsterfilmerna fortfarande populära. Man beslöt att satsa på sina monsterfilmer igen och först ut i vad som skulle gå under epitetet ”New Universal” var alltså Son of Frankenstein.

Karlofflugosi
Boris Karloff och Bela Lugosi

Den här gången har Frankensteins, ehh, son (Rathbone) ärvt slottet och åker till staden Frankenstein för att flytta in med sin fru och son. Han är fast inställd att rentvå sitt namn och bli en good guy i staden (trots att man kan undra över varför stadsborna bytt namn på staden från ”Goldstadt” till ”Frankenstein”, om man nu så gärna vill glömma den gamle baronen), men upptäcker snart att faderns gamla laboratorium finns kvar (med tillhörande sulfur-gruva, uppenbarligen), och inte nog med det, pappas gamla monster lever fortfarande och det gör även en av hans gamla medhjälpare, Ygor, spelad av Bela Lugosi, ironiskt nog. Lugosis roll gör egentligen hela filmen, vilket gör det hela ännu mer ironiskt-om ni kommer ihåg så skulle han ju spela just Frankensteins monster i första filmen, och nu spelar han den bespottade medhjälparen. Ygor har blivit dömd till döden för att ha stulit lik, och man försökte också, men Ygor överlevde galgen, dock med en trasig nacke och ett sinne inställt på hämnd. Grejen är att Ygor inte ens fanns med i originalmanuset, mycket av handlingen i Son of Frankenstein bestämdes precis innan tagningen skulle göras. Och ja just det, jag höll på att beskriva handlingen-Frankensteins son, Wolf, hittar monstret levande, men döende, och blir besatt av tanken att fortsätta pappans verk. Monstret är dock under Ygors kontroll och han i sin tur skickar monstret att hämnas på de jurymedlemmar som dömde honom till döden. Det ryktas att Karloff blev så pissed off över den positiva responsen Lugosi fick i den här rollen-som dessutom var en sistasekundenuppfinning-att han vägrade spela monstret igen och dessutom vägrade spela med Lugosi igen om inte han, Karloff, fick det största namnet på affischen och den klart större rollen. Det finns stor risk att det här bara är påhitt, men man vet aldrig, klart att Karloffs sena framgångar kan ha stigit honom åt huvudet. Det kan också vara så att han helt enkelt ledsnade på att spela Frankensteins monster, med fyra timmars sminkpåtagning varje dag.

Basil Rathbone var på höjden av sin karriär vid den här tiden, men hatade enligt egen utsago skräckfilmer. Det är därför lite underligt att han ställde upp på denna (man hade prövat Claude Rains och Peter Lorre men till slut bestämt sig för Rathbone), men anses vara en förklaring till att hans skådespel är så överdrivet och teatraliskt. Antingen i subtil protest eller för att han helt enkelt inte förstod skräckfilmer och tänkte att det skulle vara så. Det är dock en fröjd att se Rathbone, Karloff och Lugosi tillsammans. De kompletterar varann fantastiskt. På tal om karaktärer så är den mest udda figuren stadens polis, Inspektör Krogh, spelad av Lionel Atwill. Som ung fick han sin arm avsliten av monstret och har nu en protes, som han styr med sin kvarvarande arm. Resultatet är fantastisk humor, speciellt när han använder sin protesarm för att sätta fast sin monokel för rengöring.

Son of Frankenstein skulle egentligen göras i Technicolor, men då provfilmningarna inte ansågs vara tillfredställande ändrade man till svartvitt. Anledningarna verkar framförallt ha varit färgen på Karloffs smink. Man gjorde honom grön, och den horribla….umm, tröjan, han har är brun. Konstigt nog behöll man….ja, det där han har på överkroppen, även när man bestämt sig för svartvitt, trots att enda anledningen till att man valde den var för färgfilmen. Man har hittat en av Karloffs färgtester, efter att den legat inlåst i ett valv i alla år, och nu finns den såklart på Youtube, så avgör själva. Mannen som Karloff låtsas strypa på slutet är Jack Pierce, mannen som uppfann den berömda designen för bland annat Frankensteins monster:

Borta var förstås James Whale som gjorde första filmen, samt Bride of Frankenstein. Han hade definitivt sagt nej till att göra fler monsterfilmer. Hans karriär var, även om ingen visste det 1938, utdöende. Efter Bride hade han jobbat hårt några år, men från 1940 och framåt var det tunnsått. Vissa hävdar att det berodde på att man frös ut honom på grund av hans homosexualitet, men det är knappast sant. 1937 hade han regisserat en uppföljare till stumfilmsklassikern På västfronten inget nytt, och i dessa orostider blev den en flopp. Han hade sen personliga och hälsomässiga problem och tog livet av sig genom att dränka sig i sin pool 1957, efter i stort sett 20 inproduktiva år. Skillnaden i regi mellan Bride och Son är som dag och natt-borta är den campiga humorn och intresset för monstret som karaktär-här är monstret mer en killing machine som lyder Ygor. Karloffs monster pratar inte här heller-varför han glömt bort hur man pratar förblir dock en gåta.

expressionism
Skuggor i skuggor, expressionistisk konst

Något som den nya regissören Rowland Lee lyckas med är set design-Frankensteins slott är en mardrömslik uppvisning i expressionistisk konst där skuggorna är så långa och mörka att de bildar nya strukturer. Trappan till övervåningen är precis som i en mardröm-lång, vindlande och mörk. Matsalen är enorm och mer skrämmande än något monster. Son of Frankenstein är också en film som tvingar en att ta ställning-ska man ta en öl och skratta åt fånigheterna, eller ska man se den som en del i Frankensteins kanon, som en fortsättning på Mary Shelleys och James Whales arbete? Idag är det svårt att bortse från de humoristiska inslagen, som redan nämnts konstapelns protesarm, men också slutet som är okaraktäristiskt actionfyllt men också, just det, fånigt. Man kan välja vad man vill, trots att den är den längsta filmen i Universals Frankensteinserie på 98 minuter, så överväger de positiva inslagen de negativa.

Annonser

Bride of Frankenstein (1935)

Bride of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins brud
År: 1935
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Elsa Lanchester, Ernest Thesiger, Una O´Connor, Dwight Frye,

 

Bride
En tagline som användes var också ”The monster demands a mate!”

The Bride of Frankenstein räknas ofta som juvelen i kronan av Universals skräckfilmer, dessutom en av få filmer som är bättre än föregångaren. Jag är inte säker på att en modern tittare skulle hålla med om det, men klart är att det är en film fylld med idéer och infall, och att det är en av James Whales mest personliga filmer. Det är också den enda medlemmen i Universals monsterfamilj som är av kvinnligt kön.

Henry Frankenstein överlevde branden i slutet av första filmen, men det gjorde också hans skapelse. Monstret beger sig ut på landsbygden och dödar och skrämmer, medan Frankenstein försöker glömma sina gamla experiment och ägna sig åt sin fästmö/fru. Han får besök av en annan, ännu galnare, vetenskapsman som övertalar honom att fortsätta sina försök, och att de ska skapa en kvinna till monstret. Under resans gång lär sig Karloffs monster att tala och får en existentiell uppenbarelse-och uppenbarligen en sexdrift eftersom han blir heltänd på idén att få en brud skapad till sig. Spoiler alert här, men i slutänden blir han dissad även av henne.

Frankenstein från 1931 blev en enorm succé, och tanken på en uppföljare började formas redan när man visade Frankenstein för en testpublik. Det är också anledningen till att man i sista sekunden ändrade slutet-Henry Frankenstein överlever och vi får se honom tröstas av flickvännen. Detta för att kunna bädda för en uppföljare. Det är intressant att det som vi idag så gärna kritiserar Hollywood för, att vara totalt fantasilösa och bara prångla ut reboots och uppföljare, redan fanns som ett tydligt mönster från 1930-talet och framåt. Då som nu så gjorde man sitt bästa för att rida på gamla framgångar, vilket förstås är förståeligt men aningen tråkigt. Värre skulle det bli, men mer om det senare. Och apropå flickvännen-i första filmen spelas hon av Mae Clarke, som var blond och amerikan. Här spelas hon av Valerie Hobson, som var brunett, brittisk, och endast 17 år gammal. Det ändrade slutet och den markanta skillnaden mellan skådespelerskorna som spelade Henry Frankensteins fästmö var sånt som man förmodligen skulle lägga märka till om man såg filmerna direkt efter varandra, vilket säkert många gjorde då första filmen fortfarande gick att se på biografer när Bride släpptes.

Bride-of-Frankenstein
Elsa Lanchester och Boris Karloff, i Jack Pierces copyrightade designer.

Bride handlar i korthet om att både Henry Frankenstein och monstret han skapade överlever branden i väderkvarnen, och monstret ger sig ut på byn för att hämnas. Frankenstein (som vi kallar skaparen, inte monstret) får besök av en annan vetenskapsman, Pretorius, som övertalar honom att återuppta sina försök men denna gången skapa en kvinna, en ”mate” till sin första skapelse.

group pretorius
Pretorius, stillbild från en av filmens mer oväntade scener. Pretorius skapade annan typ av konstgjort liv…

Robert Florey, som ju så nesligt förlorade regissörsjobbet på Frankenstein till James Whale, hade inte gett upp utan skrev ett första manus till en uppföljare-det refuserades omedelbart. Ett manus med namnet ”The return of Frankenstein” jobbades fram inifrån Universalstudion och den titeln behölls ända fram till filmningen startade-dock kastades själva manuset direkt efter att Whale hade läst det. Flera versioner av manus jobbades fram, alla spolades. Och för att krångla till det lite så vägrade faktiskt Whale regissera från början-han tyckte att han hade sugit ut det han kunde ur historien i första filmen och hade ingen motivation att upprepa sig. Han gjorde några andra filmer istället (bland annat med Karloff) och efter att ha regisserat den tekniska och publika framgången som var Invisible Man tyckte inte Universal att de kunde ha någon annan i regissörsstolen än Whale-vilket innebar att han återigen fann sig i ett förhandlingsläge där han kunde begära vad som helst, och det han ville ha var full artistisk frihet. Det fick han. Det är också anledningen till att Bride of Frankenstein förmodligen är James Whales mest personliga film, på olika sätt.

Här behöver vi förklara vem denne James Whale var. Whale föddes in i en fattig arbetarfamilj som sjätte av sju barn och föräldrarna hade inte råd att låta honom studera. Istället fick han hjälpa till med familjens inkomst genom att arbeta, men han ansågs vara för klen för kroppsarbete så han blev skomakare. Genom att sälja överblivet material (som han snodde) köpte han kvällskurser i konst och hantverk åt sig själv. När första världskriget kom anmälde han sig som frivillig, blev tillfångatagen av tyskarna och upptäckte i fånglägret att teatern var hans livs passion. När kriget var över satsade han helt på dramatiken och blev skådespelare, regissör och scendesigner-alla tre skulle spela stor roll sen när han gick över till film. Han satte upp Journey´s end som blev en stor framgång och han fick senare erbjudande om att sätta upp den i USA, och därefter blev han rekryterad av Hollywood och till slut hamnade han hos Universal. Det som däremot är mest uppseendeväckande är att han var öppet gay. Okej, idag är det inget som får en att höja på ögonbrynen, men då vi pratar om tidigt 1900-tal så är det mer ovanligt. Homosexualitet var en av få ”synder” som var dubbelbestraffade-det var förbjudet i lag, men också ansett som en psykisk sjukdom. Det sägs av människor i Whales närhet att han inte ”outade” sig offentligt, eller slogs på barrikaderna för homosexuellas rättigheter, men mer att han inte gjorde någon hemlighet av det. Man kan, om man tillåter sig ha lite fördomar, tänka sig att det var enklare för en man inom teatern att leva öppet än som kolgruvearbetare. Whale levde under många år tillsammans med  David Lewis, och även när han kom till Hollywood var det ingen hemlighet. Jag kan inte låta bli att tänka på Karl Gerhard, en någorlunda samtida svensk teater- och revyman som också levde ihop med en man under många år. Var man inne i den världen så visste man.

Nåväl, det har spekulerats mycket om hur mycket och på vilket sätt Whales sexualitet finns i hans filmer. Personligen skulle jag säga mindre än man tror, för många av teorierna är rätt långsökta-som till exempel att hela Frankenstein-historien egentligen handlar om manlig homosexualitet: en man som lämnar sin fästmö på bröllopsdagen för att skapa liv tillsammans med en annan man, vilket är den största synden i sig. Det är en snygg teori, men ganska krystad. Vad som däremot är mer uppenbart är de inslag i hans filmer som vi idag skulle kalla ”camp”, det vill säga lite tillgjorda karaktärer, scenerier och ett ibland medvetet överspel. Dessa detaljer är mer framträdande i Bride än i första Frankenstein, mest uppenbart i karaktären Septimus Pretorius, som för en modern tittare är uppenbart spelad för att vara gay. Han har till och med en av de mest berömda replikerna i filmen där han säger till Frankenstein att gifta sig med sin fästmö och göra som det påbjuds i bibeln, att föröka sig, medans det för Pretorius själv bara återstår att föröka sig med vetenskapens hjälp. Det finns uppgifter om att Whale instruerade skådespelaren Ernest Thesiger att spela Pretorius som en åldrande, ”bitchig” homosexuell man, men det är svårt att veta-om så är fallet lyckas han i och för sig ganska bra. Klart är att Whale handplockade Thesiger för rollen och förmodligen skrev in Pretorius helt med Thesiger i bakhuvudet-Whale hade ju carte blanche att göra vad han ville. För att återuppta det homosexuella temat så kan man också spekulera i att han lyckas övertala/förföra Henry Frankenstein till att återigen lämna sin fästmö för att skapa liv tillsammans med en annan man. Återigen, allt beror på hur långt man vill gå i sina teorier. Det finns de som forskat i om skådespelaren Thesiger själv var homosexuell, men det vet man inget om naturligtvis-han var gift med en kvinna hela sitt vuxna liv i alla fall.
En mer intressant upptäckt är att karaktären Pretorius ska vara löst baserad på John William Polidori, Lord Byrons personliga läkare, och en författare i sin egen kraft. Polidori skrev den första vampyr-romanen, The Vampyre, och ska ha-kom ihåg var ni läste det först, kids-i ett samtal med Percy Shelley om livets uppkomst ha  sått fröet till Frankenstein (Shelley gifte sig senare med Mary Wollstonecraft som då alltså blev Mary Shelley, författare av boken Frankenstein).

Om vi återvänder till filmen så är den sevärd än i dag-bildspråket är årtionden före sin tid, det mardrömslika skuggiga landskapet som blir än starkare i svartvitt, Jack Pierces makeup och de fantasifulla inslagen som till exempel miniatyrmänniskorna som Pretorius plockar fram. Om man vill kan man också läsa in oändligt många symboler i handlingen-att Karloff som Frankensteins monster mot slutet framstår som en Jesusfigur som dör och återuppstår på ett kors är en av de mer uppenbara (så uppenbar att man fick ta bort själva korset och binda honom vid något mindre framstående). Själva bruden, alltså Elsa Lanchesters gestalt, kvinnan med de omöjliga streaksen i håret, är bara med i tre minuter-på den korta tiden hinner hon inte bara dissa monstret utan också bli en ikonisk figur genom sin klassiska posering och läte.

Det som förmodligen skulle störa en modern tittare är nog samma saker som gjort filmen klassisk-inslagen av campy humor, karaktären Pretorius som man nog antingen hatar eller älskar, Henry Frankensteins bleka karaktär som så lätt övertalas, minifigurerna som sagt (som för historien mer in i sagans värld än skräckens) och karaktären Minnie, vilken i och för sig odödliggjorde Una O´Connor, som senare fick spela ungefär samma karaktär i massor av filmer. Hon spelar sin roll helt för att dra skratt, vilket stör mig, i allafall.

En annan sak som stör mig är att Frankensteins monster här pratar. I första filmen grymtar han bara, men här pratar han, ungefär som ett barn. Man kan dra argumentet att monstret faktiskt pratar en hel del i originalboken, men eftersom han inte är någon snackpåse direkt i första filmen blir det lite konstigt. När Karloff första gången läste manuset protesterade han faktiskt mot just detta, men lät sig övertalas. Frågan är om han inte skulle ha stått på sig mer, men å andra sidan-vad hade han att säga till om i manusfrågor? Det är såklart en aspekt av monstrets karaktärutveckling, och säkert en anledning till att monstret känns som en tredimensionell figur mer än bara ett monster. Apropå Karloff-så har han här största namnet på affischen, han är ”KARLOFF!”, istället som i första filmen där han var listad i förtexterna som ett frågetecken. Inte bara hade han blivit känd genom den filmen, han hade gjort flera populära filmer i mellantiden. Nu är det istället Elsa Lanchester som får se sig listad som ”?” i förtexterna….(hon får dock sitt namn utskrivet, fast i rollen som Mary Shelley, som hon spelar i den lilla prologen. Och när vi ändå är inne på prologen, den sekvensen var en av få scener som censuren hade problem med den här gången, då de tyckte hennes urringning var alltför djup. Man fick klippa om sekvensen för att de skulle bli nöjda).

 

 

Frankenstein (1931)

Frankenstein
Svensk titel: Frankenstein, mannen som skapade en människa
År:1931
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Dwight Frye, Edward van Sloan, Frederic Kerr

FrankensteinDracula hade premiär tidigt 1931 och blev en succé-en så stor succé att den faktiskt räddade Universal Studios, som låg illa till finansiellt. Unge Carl Laemmle började direkt leta efter nya projekt i samma anda och köpte upp rättigheterna till Frankenstein, som även den turnerat på teaterscenen med framgång. En franskfödd regissör vid namn Robert Florey kämpade hårt för att få jobbet att få föra Frankenstein till filmens värld och skrev ett manus. Man planerade att ha Bela Lugosi i en huvudroll, för att rida på hans framgång från Dracula. Även Lugosi var med på tåget-problemet var bara att han egentligen ville spela Doktorn, inte monstret. Han ska ha sagt att han dels var för ”handsome” att spela monster, och dels påpekade han att i sitt hemland var han en stor stjärna (vilket inte var sant, i sitt hemland Ungern hade han bara spelat mindre roller). I vilket fall som helst så gjordes testfilmningar med Lugosi som monstret, tester som ska ha varit så dåliga att Carl Laemmle gapflabbade när han såg resultatet. Lugosi hade gyttjig hud och ett illasittande hår som såg ut som en porslinspotta. Huruvida Lugosi sen tackade nej till rollen eller fick sparken är oklart, men Lugosi var ute ur bilden i vilket fall som helst. Många har försökt hitta denna testfilmning, men den får anses vara borta, förmodligen förstördes den av Universal eftersom den blev så dålig.

Ute ur bilden var även regissören Florey, och hans version av manuset. Far och son Laemmle hade rekryterat en ung teateruppkomling vid namn James Whale från England. Whale hade regisserat teater i England, framförallt en pjäs som hette Journey´s End, en pjäs som handlade om första världskriget och som blev en stor succé och därför sattes upp på flera teatrar med olika uppsättningar, men varje gång med Whale som regissör. Han fick sen komma till USA för att sätta upp pjäsen där. Efter att ha jobbat för RKO och sen Howard Hughes, fick han chansen att göra film av Journey´s End. Allt han rörde vid blev guld, och han blev rekryterad till Universal, där han fick en lista på 30 projekt man hade i startgroparna. Whale fick välja vad han ville och valde Frankenstein. Florey blev petad, och det blev även Floreys manus. Whale fick ett nytt manus skrivet av Francis Edwards Faragoh men mycket i filmen är efter Whales huvud. Klart är att filmen skiljer sig på en del betydande punkter från Mary Shelleys historia, till exempel pratar Monstret (som i boken heter Adam, men i filmen inte har något namn) i boken, men i filmen låter han bara (detta kan ha varit ytterligare en anledning till varför Lugosi vare sig ville eller fick huvudrollen). Hur Whale rekryterade Boris Karloff till filmen är dolt i Hollywood-mytologiernas dunkel, eftersom flera historier cirkulerar om hur det skulle gått till, men den version som verkar säkrast är att Whale såg Karloff i matsalen på Universal och gav honom en lapp med ett rollerbjudande. Karloff skämtade om att han blev sur över att ha fått rollerbjudandet eftersom han vid tillfället ska ha varit uppklädd och proper för en annan casting! Han behövde dock inte fundera länge för att ta erbjudandet, och därmed var även hans karriär räddad. Karloff hade varit med ett tag i Hollywood minst sagt (han hade varit med i 80 filmer innan Frankenstein!) men endast fått små roller i stumfilmer, ibland var det närmast statistroller. Ingen hade alltså någon koll på hans namn när Frankenstein släpptes (hans credit i början på filmen är ”?” som The Monster). Han skulle såklart snart bli en superstjärna, och till skillnad från Lugosi, få en ganska lycklig karriär inom skräckfilm. En bidragande orsak är att Karloff aldrig backade eller tackade nej till utmaningar-till Frankenstein hade man rekryterat Jack Pierce som makeupartist. Pierce visade sig vara ett av underbarnen bakom kameran i Hollywood och skulle betyda enormt mycket de närmaste decennierna-hans lista av betydande verk är lång. Det fanns bara ett problem-han var temperamentsfull och svår att jobba med. Av någon anledning funkade Karloff och Pierce utmärkt tillsammans, vilket nog var en förutsättning för att samarbetet skulle funka. Förutom makeuptester, där Pierce insisterade på att Karloff skulle komma hem till honom, så tog det fyra timmar att få till Frankensteins look varje inspelningsdag. Karloff erbjöd sig att ta ut sin brygga som han hade i munnen för att kinderna skulle bli mer insjunkna. Skorna han bar i filmen vägde 4 kilo styck-något som skulle ge honom stora problem i slutscenerna där han bär på Colin Clive och samtidigt går uppför ett berg (tydligen ska Whale ha tvingat Karloff att göra om den här scenen om och om igen, som en personlig och mycket småaktig hämnd på Karloff för att denne började stjäla allt rampljus under inspelningen). Pierces design på monstret är fortfarande under copyright, som ägs av Universal.

Frankenstein hade premiär sent 1931 vilket alltså gör den till en så kallad pre-code film. Med detta menas att den så förhatliga självcensuren som gick under namnet Hayes code inte hade kommit i gång än, och det märks-inte så mycket i sexuella teman (vilket annars brukar vara det man menar när man pratar om pre-code), men vissa råa inslag förekommer; det mest kända är scenen där Frankensteins monster har rymt och träffar på en liten flicka som kastar blomblad i vattnet. Monstret blir snabbt vän med den lilla flickan och gör som hon-för att minuten senare kasta flickan i vattnet, som då drunknar. Den här scenen leder sen upp till tredje akten då byborna kräver hämnd. Scenen med flickan klipptes i vissa amerikanska stater redan innan premiären, samt vissa stater ville också att Colin Clives replik ”It´s alive!It´s alive! In the name of God! Now I know what it feels like to be God”. När sen Hayes-censuren kom i effekt på allvar så klippte Universal självmant ner Frankenstein, när det blev aktuellt att släppa filmen på bio igen 1935. Scenen med flickan var försvunnen fram till 1980-talet, då den restaurerades inför släpp på VHS, men i femtio år har publiken fått undra vad som egentligen hände med den döda flickan som bärs genom byn. Men visst spelade Universal på filmens chockeffekt-man lade på egen hand till öppningsmonologen av Edward van Sloan där han varnar publiken för vad de ska komma att se. Precis samma sak hade man gjort med Dracula innan, och det var ett effektivt grepp för att bygga upp spänningen.

Frankenstein handlar om många saker, vilket förmodligen är en av de saker som gör att den fortfarande lever i folks medvetande. Vetenskapens framsteg utan moral, människor som försöker leka Gud, eller helt enkelt rädsla för det okända. Den funkade förstås också som en ren skräckfilm för 1930-talets publik, men som all bra skräck finns det också undermeningar och djup. Eftersom det är James Whale som regisserat så finns också berättelsen om hur pöbeln behandlar outsidern, den som inte passar in, och vad som händer med denne. Berömda scener är förstås när doktor Frankenstein ger liv till monstret genom att kanalisera åska ner i kroppen (hur monstret kommer till liv specificeras inte i boken, men efter den här filmen har just denna metod blivit den vedertagna), och hela slutet, med byborna som tar högafflar och facklor och jagar monstret. Crescendot i den brinnande väderkvarnen är fortfarande en höjdpunkt-ja hela andra halvan av filmen funkar utmärkt fortfarande. Möjligtvis är slutscenen lite tacky, men det har sin förklaring-det var meningen att doktorn skulle dö, men under produktionen började man redan planera för en uppföljare och ändrade det-när det blev dags för en reshoot var Colin Clive inte tillgänglig så man sköt om scenen med en annan skådespelare som har ryggen mot kameran!

Och apropå Colin Clive i rollen som Dr Frankenstein så finns det mycket man kan säga om hans rolltolkning, vilken kan tolkas som något campy eller till och med överspelad, men det är lite orättvist-i talfilmens tidiga dagar så levde ofta det teatrala skådespelet från stumfilmen kvar, innan man förstod hur uppblåst det blev med tal. Whale och Clive kom dessutom båda från teatern. Ensemblen är dock bra rakt igenom, och Whales regi är bästa möjliga. Karloffs insats som det tragiska monstret som är lössläppt i en värld han inte fått chansen att förstå är helt tidlös.

 

The Mummy´s tomb

The Mummy´s tomb (Mumiens grav)
År: 1942
Land: USA

Regi: Harold Young
Rollista: Lon Chaney jr., Dick Foran, John Hubbard, Elyse Knox, George Zucco, Wallace Ford, Turhan Bey,

Man har semester. Man tänker att man ska skriva ifatt lite på bloggen. Man tänker att man har tid. Det man inte tänker är att hjärnan går ner i semestermode och tappar all disciplin och planering. Flickvännen och jag har, istället för dammiga Mumien-filmer, klämt andra klassiker under semestern, först hela Jason-serien och nu är vi en bit in i Freddys äventyr. Gott nog det, men inte så konstruktivt för bloggen. Men jag har kollat en hel del på Mumie-filmer också, men det är liksom galet många när man börjar räkna efter. Alla är heller inte lätta att få tag på.

Den här finns faktiskt på youtube. The Mummy´s tomb är sequel till Mummy´s hand. Strikt taget har den inget att göra med den mest kända av mumie-filmerna, den med Karloff i från 1932. Man rebootade ju mumien i just Mummy´s hand, och den här utspelar sig 30 år efter händelserna i den filmen. Mumien ”dog” inte alls, inte heller översteprästen som hade honom under kontroll. Istället tar en ny överstepräst (Turhan Bey, som spelar en man som heter….Bey) med sig mumien till USA för att ta hämnd.

Det här är faktiskt en riktigt bra film i serien. Den har atmosfär och en okej story. Den har dock vissa problem-nummer ett är att filmen just utspelar sig 30 år efter den förra, vilket innebär att året ska vara 1970, och därmed en science-fictionrulle. De har inte gjort någonting alls för att det ska se ut så, kläder, bilar, möbler, inredning är precis identiskt med det 1940-tal som filmen gjordes i. Man hänvisar dessutom till det pågående kriget, vilket gör det lite knäppt. Det andra problemet är mer faktumet att Lon Chaney själv hatade den här filmen. Han satt åtta timmar i makeup för att bli mumien, och slutresultatet gjorde att hans eventuella försök till skådespel naturligtvis försvann under en tjock mask. Hans två föregångare hade faktiskt scener även utan mask. Chaney hävdade, och inte bara han, att han blev vald på grund av sitt kända namn-hans pappa var fortfarande känd för sina insatser. På affischen till Mummy´s tomb har man till och med tagit bort ”jr”-biten.

Sen kan man kanske fundera över att en mumie som haltar och har en arm som inte fungerar kan klättra uppför väggar och bära på folk obehindrat. Men förmodligen ska man inte fundera på just sånt.

Ett annat problem, och ett tecken på att man haft bråttom och dålig budget, är att man använder klipp från den tidigare filmen ganska friskt. Man har alltså inte lyckats få ihop en timmes speltid utan att låna ordentligt från föregångaren. Man har till och med använt en del ”bönder med facklor och hö-grepar”-bilder från Frankenstein.

Anyway, tycker att den här funkar ändå. Den har en stämning och ett tempo som jag gillar. Tycker nog också att den är bättre än föregångaren, men naturligtvis inte bättre än originalet. Den gör sitt jobb på den exakta timme som den upptar.

The Mummy´s hand (1940)

Mumiens hämnd (The Mummy´s hand)
År: 1940
Regi: Christy Cabanne
Huvudroller: Dick Foran, Peggy Moran, Wallace Ford, Eduardo Ciannelli, George Zucco, Tom Tyler

the-mummys-handDet dröjde åtta år innan Universal gav sig på en ny Mummy-film, och om man till äventyrs tror att det här med reimaginings/reboots från Hollywood skulle vara ett modernt fenomen så får man tänka om-det här är om något en reboot. Alla Universals mumie-filmer som kommer härefter är sequels till den här filmen, inte den från 1932 med Karloff.

Även om den tar en stund att komma igång på riktigt, så har den här ändå lite grann kvar av auran från 1930-talets monsterfilmer, även om den blandar in humor och romantik på ett sätt som var typiskt för sena trettiotalet. Det är som att man inte vågar ta sitt material riktigt på allvar utan blandar in en massa annat. Typ….som idag.

Mumien spelas den här gången av en f.d. tyngdlyftare vid namn Tom Tyler. Anledningen till att han fick rollen var att man tyckte att han kroppsmässigt var lik Karloff och då kunde man använda arkivfilm från förra rullen…smart va? Sminkningen las på ungefär samma sätt som förra gången, av samma person, nämligen Jack Pierce, så en viss likhet finns, men inte mer än vad som kan förväntas när man har tre lager bomull och bandage över sig. Det är rätt uppenbart att det inte är Karloff, vilket också säger en del om vilken utstrålning den mannen hade.

mummyshand
Tyler, med svarta ögon

I närbilder målade man för hand Tylers ögon svarta, bildruta för bildruta, för att få en kusligare effekt, och det kan man nog tycka att de lyckades med. På håll syns ögonvitorna alldeles förträffligt förstås.

Som sagt startar den här filmen en helt ny storyline, med en ny mumie och en kvinna som föremål för hans odödliga kärlek. Den här mumien heter Kharis, och prinsessan heter Ananka. Foran och Ford spelar två amerikaner, ibland misstänkt lika Abbott och Costello både i utseende och samspel, som för New Yorks museums räkning letar saker i Egypten att skicka tillbaka till museumet. De lägger sina sista pengar på en vas i en marknad, och de blir övertygade om att den ska leda dem till en bortlömd grav. På vägen hittar man också en amerikansk trollerikonstnär som finansierar expeditionen-hans dotter blir förstås love interest både till mumien och en av jänkarna.

Långt ifrån samma klassiska Universal-stämning som 1932 års version, men ganska sevärd ändå.

The Mummy (1932)

Mumien vaknar (The Mummy)
År: 1932
Regi: Karl Freund
Huvudroller: Boris Karloff, Zita Johann, David Manners, Arthur Byron, Edward van Sloan

Hollywood har återuppväckt (höhö) ännu en av filmhistoriens stora klassiker och Tom Cruise frontar eländet. Då den har en ”imponerande” metascore på 15% på RottenTomatoes (i skrivande stund ska tilläggas) så kunde det vara läge att prata om vilka Mumie-filmer vi ska se istället, och dessutom få lite filmhistoria till livs. För som om inte att se en själlös om-filmning med Tompa i huvudrollen är illa nog så refereras ibland Brendan Frasier-serien av filmer från 1999 och framåt som ”originalet”. Jo, det är sant. Så vi betar av några mumiefilmer och börjar med den allra första.

XX p35MummyB.jpgEfter framgångarna med Dracula och Frankenstein så ville Carl Laemmle och hans Universal Pictures casha in på framgångsvågen, och dessutom lansera Karloff som ”Karloff the uncanny”, med andra ord, få honom att spela fler monster än Frankensteins.

Även om The Mummy har likheter med en Arhtur Conan Doyle-novell så ligger det mesta av storyn bakom en idé man hade om en man som hade levt som odödlig genom seklerna. När Carl Laemmle, alltså Universals chef, beställde en historia som skulle utspelas i Egypten så tog man grundidén och gjorde den till en historia om en präst som levt i 3700 år i väntan på att få återförenas med sin älskade. Det var ingen slump att man valde Egypten. Tutankhamons grav öppnades 1922 och manusförfattare John Balderston var en av få journalister som var med när den graven utforskades, och enligt legenden, när Tutankhamons förbannelse lästes upp första gången. Dessa inslag finns alla med i filmen.

Vet inte om det är någon större mening att gå in på handlingen, men väldigt enkelt-en brittisk expedition hittar en mumie och en tillhörande papyrusrulle-när en alltför nyfiken medarbetare läser upp det som står på rullen vaknar mumien till liv. Tio år senare visar mumien, han har nu tagit en identitet som Ardath Bey, en ny expedition var hans älskade drottning ligger begravd, för att senare kunna återuppväcka henne. Bey blir dock övertygad om att en kvinna som finns med i expeditionen, är en reinkarnation av sin älskade, och vill mörda och balsamera henne så de kan leva tillsammans för evigt.

karlofftheuncanny2
Ett så kallat lobby-card som visar en central scen ur filmen

Alla de klassiska Universal-filmerna hade tekniska framsteg som idag inte är så imponerande men fick tidens publik att slå hakorna i golvet-här är det framförallt sminket. Karloff satt 8 timmar i sinket för att bli mumien, men klarade sig med 4 timmar när han skulle bli Ardath Bey. Det finns också en sekvens när han visar kvinnan han är övertygad om är hans älskade (Johann) hans historia genom en flashback som också var banbrytande för tiden. Zita Johann är i flera scener i stort sett naken, och det syns att det här är en pre-code film, Hollywoods självcensur kom året efter. Lite lustigt dock att Dracula, med ett så mycket mer uppenbart sexuellt tema, är så mycket mer påklädd än den här.

Med tanke på att filmen har 85 år på nacken tycker jag fortfarande den är sevärd. Några av skådespelarna är fortfarande kvar på stumfilmstiden och agerar överdrivet (framförallt gäller det David Manners i rollen som Johanns älskare). Inte så många blir väl rädda för mumien idag, men filmen och Karloff i synnerhet levererar fortfarande en läskig känsla som går igenom än idag. På den här tiden fattade man också att det ibland bara behövs 73 minuter för att berätta en historia-idag använder man som bekant alltid minst 143 minuter för att berätta hälften så mycket.

Här är trailern från 1932 och man refererar direkt till Universals tidigare succéer, men påstår samtidigt att den här är ”stranger” och ”more fantastic”, samt just ”Karloff the uncanny!”.

Creature from the black lagoon (1954)

Creature from the black lagoon (Skräcken i Svarta lagunen) (1954)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Whit Bissell

lagoonposter
Postern-uppenbarligen målad av fyraåring.

De som läser den här bloggen (och det verkar vara en liten men trogen skara ändå) är förmodligen i ungefär min ålder, eller högre, och kommer säkert ihåg att svensk TV faktiskt provade 3d-sändningar i början på åttiotalet-1982 närmare bestämt. Man fick gå till ICA och köpa ett par 3d-glasögon i papp, där ena ögat var grönt och det andra rött. Den 6:e november 1982 sände man Skräcken i Svarta lagunen i svensk tv, i 3d, och jag blev inte imponerad. Nu såhär i efterhand funderar jag på om det kunde ha berott på att Åke Whilney sålde in visningen som en ploj redan från början, som att man visade den mest för att det var roligt. Svensk TV hade ofta den inställningen till popkultur, var det inte Bergman så var man tvungen att be lite om ursäkt för att man vågade visa något lättviktigt. Så förväntningarna var säkert väldigt låga redan innan jag började titta. Sen var jag 12 år, jag var nog inte så imponerad av filmer från 1950-talet på den tiden. De kunde lika gärna ha visat Åsa-Nisse förmodligen.

(En fotnot: filmen gjordes inte med den röd/gröna tekniken, utan med två olika polariserade linser. Såg man filmen 1954 på bio hade man glasögon med två gråa linser för ögonen, vilket var en mycket bättre teknik uppenbarligen).

Pärlor för svin förmodligen, för när jag ser om filmen 34 år senare blir jag positivt överraskad-den här filmen är långt bättre än sitt rykte. Jag såg den mest på grund av att jag råkade se att den faktiskt är regisserad av en av de bästa från den här eran, återigen Jack Arnold (Invasion from outer space, Incredible shrinking man). Han visar varför hans filmer överlevt så väl-han regisserar med fast hand, och låter historien tala för sig själv. Det som nästan slår mig mest med häpnad här är fotot, och framförallt vatten-fotot, både över och under ytan. Det är väldigt snyggt även med dagens mått mätt, och man ska komma ihåg att undervattensfotot är gjort med dåtidens 3d-teknik, alltså väldigt tunga otympliga kameror.

Nåväl. På en expedition i Brasiliens urskogar hittar man en fossiliserad hand som kan vara en felande länk mellan vattenlevande djur och dagens människa. Man reser dit och finner snart att det inte bara är fossiler kvar…Carlson spelar en forskare specialiserad på fiskar, Julie Adams spelar…hmmm, hon är ju uppenbart the love interest, men det förklaras aldrig speciellt ingående vad hon har för uppgift i expeditionen. Förutom att ta ensamma simturer i, för tiden, avslöjande baddräkter och bli kidnappad av monster. Det blir till och med lite väl uppenbart efter en stund att hon är med enbart för att, tja, monstret måste ju kidnappa någon, och det är inte lika roligt att titta på killar som dyker. Inte lika roligt för manliga regissörer, producenter och manlig tonårspublik alltså. Och på den här tiden var det ju de som bestämde (vi har kommit långt ifrån den synen, puh!).

Sex Creature Black Lagoon Julie Adams scream
”Va, ska jag ersättas av Scarlett Johanssen i remaken??”

Varelsen själv kanske är skrattretande i dagens ögon, men å andra sidan har jag sett många sämre även med färre år på nacken. Skräckinjagande vet jag inte, men det är som i alla bra skräckfilmer hotet från det okända snarare än monstret självt som är det som skrämmer.

Ett tema i de här bättre science-fiction-rullarna (även om den här nog lutar mer åt skräckhållet), är att det inte är monstren som är bad guys egentligen. I Invasion from outer space som jag skrev om nyligen kraschlandar utomjordingarna hos oss och det är vi som är snabba att dra till vapen. I Day the earth stood still är de här för att säga åt oss att sluta kriga eftersom det börjar hota andra världar…och i den här rullen är det människan som inkräktar på monstrets område och han (om det nu är en han) försvarar sig ju bara. Det är dock lite märkligt att de här ur-djuren från djungler alltid verkar bli småtända på honor av mänskligt kön-gärna med vit hy naturligtvis. King Kong, Creature from the black lagoon, Wolfman-Hollywood ledsnar aldrig på att göra filmer på temat ”odjur möter kvinnlig fägring”. Djuriska lustar som tyglas av kärlek till vackra kvinnor. Av en annan art. Inget hinder uppenbarligen.

Jack Arnolds filmer genomsyras ofta av en väldigt nykter syn på vetenskap, även om själva premissen för filmen ofta är vetenskap som går för långt, men den här filmen börjar med en liten introduktion som förklarar jordens och livets ursprung, och all dialog som rör vetenskap skulle kunna fungera i en film även idag till och med. Faktiskt undrar man ibland om inte introduktionstalet och pratet om evolution skulle stöta på större motstånd idag än då…vilket är jävligt deprimerande…

Okej, så fungerar filmen idag? Förmodligen inte, men med tanke på att filmen påverkat så många andra popkulturella fenomen, och andra filmer inte minst, så tycker jag man ska se den. Titta till exempel på likheterna mellan den här och Rovdjuret. Samtidigt tycker jag att det här är ett ypperligt exempel på hur en skräckfilm ska regisseras och framföras.

lagoonpinball
Creature from the black lagoon flipperspel