It!The terror from beyond space

Svensk titel: Mars – dödsplaneten
År: 1958
Regi: Edward L Cahn
Huvudroller: Marshall Thompson, Shirley Patterson, Kim Spalding, Ann Doran, Dabbs Greer, Paul Langton, Robert Bice, Ray Corrigan

Man vet att man tittar på en film som blivit lite till åren när ”framtiden” utspelas 1973. Anywho, det slog mig alldeles nyss dessutom att jag genom att skriva om den här filmen kan rida lite på IT-vågen, även om den här naturligtvis inte har något att göra med clowner, Stephen King eller Bill Skarsgård att göra. Den var inte heller först med att heta It! Av någon anledning var det en extremt vanlig titel-start på 1950-talet, oftast kännetecknande en monsterfilm med låg budget. Vi har till exempel It came from outer space, It the creature from beyond space och It conquered the world. Och det är bara en början. De känns som någon sorts variant på clickbait-titlar, till exempel ”It conquered the world….du kommer häpna när du ser vad som händer sen!”, eller ”It came from outer space – and the internet can´t handle it!”.

Nog om det, It!The terror from beyond space, som den här filmen heter, är en typisk 1950-talsrulle med b-filmstämpel tryckt över hela ansiktet, men den gör inte anspråk på att vara något annat heller och vissa saker gör den intressant för oss som tycker om den här eran och genren-av störst intresse idag är väl att den bär mer än en slumpmässig likhet med första Alien-filmen (och kanske även en del med Aliens). Den producerades utanför studiosystemet och budgeten var förstås låg-vilket idag inte märks av så mycket. Den ser ut som många andra scifi-rullar från den här eran.

En expedition anländer till Mars för att undersöka vad som hände med den första bemannade expeditionen-endast en besättningsmedlem har överlevt och man ska ta honom med tillbaka till jorden för att ställa honom inför krigsrätt då man misstänker att han mördat resten av sin besättning. Räddningsexpeditionens kapten är helt övertygad om hans skuld, medan sjuksystern (som naturligtvis är snygg) tvivlar. Den överlevande påstår att ett monster dödat hans besättning. Vad de inte vet är att monstret smugit ombord på undsättningsfarkosten och följer nu med dem tillbaka mot jorden. När monstret återupptar sin killing spree på det nya skeppet måste man hitta på ett sätt att ha ihjäl det. Av någon anledning börjar man med de mest långsökta metoderna-inte vet jag varför man har flera lådor handgranater med sig till Mars, men att spränga dem inne i ett trångt rymdskepp känns inte som den mest genomtänkta lösningen. Nästa lösning är gasbomber, och det känns inte heller så klipskt på ett rymdskepp med begränsad syretillgång. Och så fortsätter de. Men det gör inte så mycket, för vissa andra saker uppväger de fåniga inslagen-till exempel det som gör att Alien funkar så bra (eller hur Johnny?) är den klaustrofobiska känslan, vilket är det bästa med även denna.

Som jag skrivit förut så är det lite orättvist att applicera vår tids syn på könsroller på filmer gjorda i en helt annan tidsålder med en helt annan världsordning, men det är också svårt att se filmer i annat ljus än dagens-ombord på det här skeppet finns två kvinnor, och vad deras egentliga uppgifter är är svårt att greppa; eller egentligen inte, då den ena helt klart har som uppgift att vara love interest. Men när det kör ihop sig finns de där för att servera kaffe iallafall (precis som jag skrev om i The thing from outer space, där det också finns två kvinnor, varav den ena är snyggare än den andra och de serverar kaffe när det kör ihop sig).

Filmen hade förmodligen inget annat syfte än att tjäna en hacka på drive-in publik där den gick som double feature ihop med The Faceless Man. Den spelades in på två veckor (även om John Carpenter av alla människor påstått att den spelades in på sex dagar, men det ska nog tas med en nypa salt.) Monstret spelas av en man vid namn Ray ”Crash” Corrigan, en man som var känd för sin fysik. Han var en tidig kroppsbyggare och jobbade som någon sorts PT till stjärnor i Hollywood redan på 1940-talet. 1958 var han dock gammal och trött och orkade inte ta sig ut till mannen som skulle bygga monsterdräkten, så dräkten passade inte alls, framförallt inte masken. Corrigans haka sticker ut, vilket man fick lösa genom att måla den röd och låtsas att det var monstrets tunga. Som tur är ser man inte monstret så tydligt mer än vid enstaka tillfällen, oftast dolt i skuggor eller rök.

Som stort fan av just scifi från 1950talet så är det här ändå inte den första jag skulle rekommendera, men den har ändå sina poänger och den är intressant just för kopplingen till Alien. Filmaffischen är också lite intressant-det är inte bara en av de fulaste affischer jag någonsin sett, den har en typisk femtiotals-kampanj: man utlovar 50000 dollar till den som kan bevisa att detta monster INTE finns på Mars just nu!

Superdupertrivia-point: Den slutgiltiga kampen mot monstret kan man även se ungefär en minut in i Bryan Adams video till Summer of ´69. Länkar inte pga skitdålig låt, men ni kan youtuba och se själva.