Studio S fortsätter att gräva i den svenska filmhistorien och ger ut box efter box svartvita pärlor. Eller pärlor och pärlor, det är väl oärligt att säga att varje skiva innehåller ett bortglömt mästerverk, ibland när jag betar av dessa boxar så funderar jag på de filmer som INTE kom med, men det är nog inte så man ska se utgivningen, det handlar snarare om att man ger ut tvärsnitt av specifika genrer, som till exempel här med beredskapsfilmer. Dessa filmer är inte de absolut bästa, och ibland inte ens de mest kända, av beredskapsfilmerna, men de är representativa. Gott så. Naturligtvis får man med några av de mer kända, som i det här fallet Kronans käcka gossar och Halta Lottas krog.

Beredskapsfilmer är något väldigt svenskt, och väldigt begränsat. För de yngre, eller internationella, läsarna kan man sammanfatta det ungefär så här: under, och åren före, andra världskriget så var Sverige i beredskap. Man skickade ut trupper till gränserna (både Danmark och Norge föll i Tysklands händer 1940, Finland var i krig med Sovjet), man höjde säkerheten och satte bevakning på viktiga fabriker och strategiska punkter. Per Albin Hansson sa att ”vår beredskap är god” för att lugna folket, trots att man måste ha vetat att man skulle ha gått precis samma väg som grannländerna om vi blivit invaderade. Krigets vindar svepte över hela världen och även om Sverige inte var med i stridigheterna så kändes de av även här.

Det blev dessutom svårare att importera filmer, vilket ökade efterfrågan på inhemsk film. Det gjordes helt enkelt mer film i Sverige. Många av filmerna som gjordes 1939 och framåt var glada, käcka filmer med samma sorts humor som tagits från pilsnerfilmen under trettiotalet. Skillnaden är att det kretsar kring militärliv, oftast med de värnpliktiga i fokus, och att de är mer hyllande av allt militärt. Man ville inte kritisera de män och kvinnor som snart kanske skulle behöva offra sina liv. Hög moral var viktig. Humorn var enkel och folklig.

Som Helena Marcusson skriver i den lilla bookleten som följer med boxen så fanns det i grova drag två sorters beredskapsfilm; den ena mer av komedi med hyvens killar som ordnar biffen, den andra mer allvarlig, spännande och med mer politisk insikt om vad som faktiskt höll på att hända. Beredskapsfilmen tvärdog som genre samma ögonblick som freden kom 1945, men historier förlagda till krigsåren fortsatte, till och med till våra dagar, till exempel med Stefan & Kristers farser, TV-serien Någonstans i Sverige, och så vidare.

Kronans käcka gossar (1940)
Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Åke Grönberg, Sigurd Wallén, Gaby Stenberg, Sigge Furst, Åke Grönberg, Harry Brandelius

En ganska klar representant för den första typen av beredskapsfilm, där fokus ligger på humor och livet på luckan. Handlingen kretsar dock kring ett sprängämne som en ingenjör uppfunnit åt svenska staten men som skummisar vill stjäla. Tre värnpliktiga blir indragna och reder upp det. En av de värnpliktiga spelas av Nils Poppe och det mesta kretsar kring honom och hans variant av slapstick-humor, här också med inslag av imitationer. Det var faktiskt en av Poppes första filmer och något av hans genombrott. Gillar man Poppe så är det okej, annars så är den här ganska lätt att glömma. Tidens kritiker var också väldigt kluvna, intressant är att några tyckte att filmen ibland behandlade militärer respektlöst, en hållning som bara några år tidigare hade klingat väldigt illa. Filmen är mest intressant för att den är den första beredskapsfilmen där man betonar allmänhetens vaksamhet och motståndsbenägenhet.

Som bonusmaterial finns en del instruktionsfilmer från krigsåren, som för en del säkert är mer intressanta än själva filmen.

Beredskapspojkar (1940)

Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Vera Valdor, Greta Bjerke, Emy Hagman, Åke Grönberg, Sven-Olof Sandberg, Sigge Furst

I april 1940 föll Danmark och Norge och man släppte filmen Alle man på post, en synnerligen allvarlig historia. Som en direkt reaktion på den beslöt man för att göra Beredskapspojkar, en betydligt mer uppsluppen film med romantik och farsinslag. Det finns också en grundhistoria som kretsar kring sabotage och om vikten att vara på sin vakt. Jag gillade den här betydligt bättre än Kronans käcka gossar. Samtidens kritiker var mer kluvna. Poppes insatser verkar ha varit det som gillades bäst, även om jag personligen har lite svårt för hans överdrivna mimik. Manuset fick hård kritik, även om jag själv tycker att det är hals och huvud över Kronans… Här finns åtminstone en story, sen att den är simpel är väl en annan sak. Då Poppe spelar en skådespelare som är ledig från att spela in militärfarser då han blir inkallad blir det även en del skämt som idag skulle kallas metahumor. Dessutom spelar regissören Sigurd Wallén just en militärfars-regissör. Avancerat.

Manuset skrevs av Tor Bergström, mer känd som Dardanell, en man som var välkänd vid den här tiden som kuplettkompositör. Hur han fick det här gigget vet jag inte, men han skrev även låtarna som är med i filmen. Man marknadsförde filmen genom att jämföra stjärnorna Poppe och Reinholdz med Helan och Halvan. Det tycker jag nog är att ta i.

Som brukligt var så har man med en känd sångare, i Kronans käcka gossar var det Harry Brandelius, här är det Sven-Olof Sandberg, idag tämligen bortglömd men för dåtiden väldigt känd.

Hemtrevnad i kasern (1941)

Regi: Gösta Rodin
Huvudroller: Carl Hagman, Carl-Gunnar Wingård, Tollie Zellman, Anna-Lisa Baude, AnnaLisa Ericsson, Gustaf Lövås,

En teater blir tvungen att lägga ner verksamheten eftersom den ska bli en tillfällig militärförläggning åt beredskapare. Den nya löjtnanten får i uppdrag att sätta upp en revy med mannarna för att liva upp humöret, och i rollen som primadonnan får AnnaLisa Ericsson uppträda under falskt namn då hennes föräldrar förbjudit henne att befatta sig med teater.
Största problemet med den här, jämfört med de två föregående filmerna i boxen, är att här lyser kriget med sin frånvaro. Inga sprängmedel, främmande agenter eller mysterier-bara en förväxlingsfars med för många sånger. Hela syftet med filmen var förmodligen att få folk att tänka på annat än kriget, även om det måste ha varit svårt med tanke på att hela filmen är full av militärer. I en av rollerna syns Gustaf Lövås, mest känd som Sjökvist´n i Åsa-Nisse-filmerna. Anna-Lisa Ericsson hamnar långt ner i rollistan, men det är i mångt och mycket hennes film.

Halta Lottas Krog (1942)

Det här är den filmen jag tyckte bäst om i boxen, trots att handlingen är i stort sett är obefintlig. Wikipedias synopsis lyder:

”Handlingen kretsar kring en grupp meniga soldater inom det svenska försvaret”.

IMDbs sammanfattning är ungefär lika kortfattad:

”A group of private soldiers arrives at the Service of the Air Defense. Some sweet army girls are located nearby.”

Själv skulle jag säga att filmen är något fragmentarisk, det är massor av lösa trådar som presenteras, få som känns viktiga. En förläggning med beredskapssoldater flyttar in på en skola, och i närheten finns en kvinnlig förläggning med lottor. Genom filmen löper också en historia om en beväring med pengabekymmer, och kompisarna anordnar en revy för att få ihop kosing för att hjälpa honom. Kärlek, krig (ett tyskt flygplan beskjuts med varningsskott), fulingar (en positivnasare som säljer fulsprit och är dum mot brudarna) och svensk solidaritet är ledorden i filmen, men själv är det tonen i filmen och tempot som gör att jag gillar den här. Visst, det är som vanligt alldeles för många hopplösa schlagers, men det går ändå undan i handligen (den lilla handling som finns, alltså).

Julia Caesar spelar kokerska på krogen som nämns i titeln, och det mest minnesvärda från hennes roll är en scen där hon får lägga ut texten om vad hon tycker om män-vid den här tiden bodde hon tillsammans med en kvinna i ett så pass öppet lesbiskt förhållande som var möjligt; ”tuppar, de bara sprätter men gör ingen nytta. Sprätt, sprätt sprätt!”. De som visste då, visste, men idag är det nästan övertydligt. Något som däremot skaver mot dagens tidsanda är skämtet ”det svartnade för ögonen när flickan kysste en neger”. Det är ju egentligen inte rasistiskt, men hade ju aldrig funkat idag.

Samtidens kritiker vände sig mot den överhurtiga synen på beredskapslivet, men det var som vi sett typiskt för tiden. Filmkritikern Jolo i SvD var väldigt negativ, framförallt mot att Åke Grönberg framför en klassisk soldatvisa, där det i original sjungs att en sup kostar åtta öre men soldaten vill betala med kyssar istället. Grönberg sjunger om solidaritet och att slåss för vårat fria land. Att svenskan kritiserar detta, i krigstider dessutom, känns väldigt märkligt.

Överlag så är den här filmen lite gladare, lite rappare, befriad från fixstjärnor och dessutom befriad från en genomgående handling som tynger ner tempot. Ibland är det tydligen något bra. Däremot kan man fundera över andra saker – Storbritannien och USA producerade krigsnära draman redan under krigsåren, här pratas det om att man inte blir serverad på krogen och att manliga förläggningen behöver hjälp från lottakåren för att man inte kan fålla gardiner. Andra perspektiv, andra perspektiv….

Vi mötte stormen (1943)

Regi: Bengt Janzon
Huvudroller: Stig Järrel, Emy Hagman, Anna-Lisa Baude,

Det här är ett udda inslag i samlingen. Det här är inte så mycket en spelfilm som en samling journalfilmer som dels visar krigets framfart från starten till dags dato, vilket alltså är 1943. Insprängt mellan sjoken av olycksbådande journalfilmer är små dramatiserade scener med Stig Järrel och Emy Hagman som paret Söderberg som ska visa hur kriget påverkar vardagen. Dessa scener är i stort sett värdelösa, vilket samtiden också verkar ha tyckt. Stig Järrels herr Söderberg framstår framförallt som en gnällig bortskämd gubbe som klagar på allt, knappast karaktärsdrag man ville framhärda under krigstid. Värdet på den här filmen beror helt och hållet på hur intressant du tycker det är med journalfilmer, men det är utan tvekan en fascinerande sammanställning över kriget både utanför och innanför de svenska gränserna. Vi ser hur enkelt Polen och våra grannländer faller, och vår egen armé mobiliserar-bland annat på cykel. För eftervärlden är det uppenbart hur hårt även vi hade fallit om invasionen hade kommit.

Bara en trumpetare (1938)

Regi: Anders Henriksson
Huvudroller: Adolf Jahr, Elof Ahrle, Sickan Carlson, Gustaf Lövås, Katie Rolfsen, Carl Hagman,

Några av 1938 års största svenska stjärnor medverkar i en ganska enkelt uppbyggd förväxlingskomedi, där själva förväxlingen består i att en värnpliktig trumpetare inser att han delar efternamn med en disponent som Sickan Carlson ska hämta upp vid Norrlandsbåten. På olika sätt ser han också chansen att få sätta upp en egen musikal.

1938 har inte kriget brutit ut i Europa än, men beredskapen är höjd även i Sverige. Av detta märks inte så mycket i denna filmen, förutom att handlingen är förlagd till en garnison. och de flesta manliga roller är militärer i olika befattningar. Samtidens kritiker var inte nådiga mot filmen, även om det inte brukar betyda så mycket (kom ihåg den barnsliga upprördheten mot Pensionat Paradiset bara några år tidigare). Man klagade på allt egentligen-dialogen, handlingen, sångerna och regin. Anders Henriksson var något av ett stjärnskott inom svensk film vid den här tiden och det förvånade vissa att han kunnat framföra något så uselt. Själv har jag svårt att se att det här skulle vara så mycket sämre än annan samtida film, även om handlingen bygger på ganska simpla vändningar…och mycket av dialogen ÄR usel. Vi förväntas skratta åt Elof Ahrles överdrivna stockholmstugg och hembiträdenas provinsiära dialekter. Emy Hagman, som är med i många av de här filmerna, får köra sin Göteborgsdialekt och Adolf Jahrs fru Elsa får representera Östersundsdialekt trots att hon kom från Finland.
Slutet av filmen där blir en dröm där Jahrs karaktär är en tillfångatagen karolin som till slut belönas av Karl XII och allt är bara konstigt. Ett udda inslag, minst sagt, men därmed ganska intressant.

I början på filmen tackas Livregementet till häst, som hade upplåtit lokaler och annat vid inspelningen. Villkoret var att de skulle få granska filmen innan premiären, men så blev det inte. Därför var det vissa som tyckte att filmen inte var tillräckligt vördnadsfull mot svenska militären! Andra tider, var det visst…

Överlag är det svårt att rekommendera boxen för enbart spelfilmernas skull till någon annan som inte har ett stort intresse för svensk filmhistoria, eller någon som själv upplevde krigsåren. Bonusmaterialet som består av instruktionsfilmer och militärt material är ibland mer intressant och har du ett intresse för just sånt så är boxen värd sitt pris enbart för detta.