Etikettarkiv: studio s

Den stora beredskapsboxen (2017)

den_stora_beredskapsboxen_6_disc-30201368-Studio S fortsätter att gräva i den svenska filmhistorien och ger ut box efter box svartvita pärlor. Eller pärlor och pärlor, det är väl oärligt att säga att varje skiva innehåller ett bortglömt mästerverk, ibland när jag betar av dessa boxar så funderar jag på de filmer som INTE kom med, men det är nog inte så man ska se utgivningen, det handlar snarare om att man ger ut tvärsnitt av specifika genrer, som till exempel här med beredskapsfilmer. Dessa filmer är inte de absolut bästa, och ibland inte ens de mest kända, av beredskapsfilmerna, men de är representativa. Gott så. Naturligtvis får man med några av de mer kända, som i det här fallet Kronans käcka gossar och Halta Lottas krog.

Beredskapsfilmer är något väldigt svenskt, och väldigt begränsat. För de yngre, eller internationella, läsarna kan man sammanfatta det ungefär så här: under, och åren före, andra världskriget så var Sverige i beredskap. Man skickade ut trupper till gränserna (både Danmark och Norge föll i Tysklands händer 1940, Finland var i krig med Sovjet), man höjde säkerheten och satte bevakning på viktiga fabriker och strategiska punkter. Per Albin Hansson sa att ”vår beredskap är god” för att lugna folket, trots att man måste ha vetat att man skulle ha gått precis samma väg som grannländerna om vi blivit invaderade. Krigets vindar svepte över hela världen och även om Sverige inte var med i stridigheterna så kändes de av även här.

Det blev dessutom svårare att importera filmer, vilket ökade efterfrågan på inhemsk film. Det gjordes helt enkelt mer film i Sverige. Många av filmerna som gjordes 1939 och framåt var glada, käcka filmer med samma sorts humor som tagits från pilsnerfilmen under trettiotalet. Skillnaden är att det kretsar kring militärliv, oftast med de värnpliktiga i fokus, och att de är mer hyllande av allt militärt. Man ville inte kritisera de män och kvinnor som snart kanske skulle behöva offra sina liv. Hög moral var viktig. Humorn var enkel och folklig.

Som Helena Marcusson skriver i den lilla bookleten som följer med boxen så fanns det i grova drag två sorters beredskapsfilm; den ena mer av komedi med hyvens killar som ordnar biffen, den andra mer allvarlig, spännande och med mer politisk insikt om vad som faktiskt höll på att hända. Beredskapsfilmen tvärdog som genre samma ögonblick som freden kom 1945, men historier förlagda till krigsåren fortsatte, till och med till våra dagar, till exempel med Stefan & Kristers farser, TV-serien Någonstans i Sverige, och så vidare.

Kronans käcka gossar (1940)
Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Åke Grönberg, Sigurd Wallén, Gaby Stenberg, Sigge Furst, Åke Grönberg, Harry Brandelius

En ganska klar representant för den första typen av beredskapsfilm, där fokus ligger på humor och livet på luckan. Handlingen kretsar dock kring ett sprängämne som en ingenjör uppfunnit åt svenska staten men som skummisar vill stjäla. Tre värnpliktiga blir indragna och reder upp det. En av de värnpliktiga spelas av Nils Poppe och det mesta kretsar kring honom och hans variant av slapstick-humor, här också med inslag av imitationer. Det var faktiskt en av Poppes första filmer och något av hans genombrott. Gillar man Poppe så är det okej, annars så är den här ganska lätt att glömma. Tidens kritiker var också väldigt kluvna, intressant är att några tyckte att filmen ibland behandlade militärer respektlöst, en hållning som bara några år tidigare hade klingat väldigt illa. Filmen är mest intressant för att den är den första beredskapsfilmen där man betonar allmänhetens vaksamhet och motståndsbenägenhet.

Som bonusmaterial finns en del instruktionsfilmer från krigsåren, som för en del säkert är mer intressanta än själva filmen.

Beredskapspojkar (1940)

Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Vera Valdor, Greta Bjerke, Emy Hagman, Åke Grönberg, Sven-Olof Sandberg, Sigge Furst

I april 1940 föll Danmark och Norge och man släppte filmen Alle man på post, en synnerligen allvarlig historia. Som en direkt reaktion på den beslöt man för att göra Beredskapspojkar, en betydligt mer uppsluppen film med romantik och farsinslag. Det finns också en grundhistoria som kretsar kring sabotage och om vikten att vara på sin vakt. Jag gillade den här betydligt bättre än Kronans käcka gossar. Samtidens kritiker var mer kluvna. Poppes insatser verkar ha varit det som gillades bäst, även om jag personligen har lite svårt för hans överdrivna mimik. Manuset fick hård kritik, även om jag själv tycker att det är hals och huvud över Kronans… Här finns åtminstone en story, sen att den är simpel är väl en annan sak. Då Poppe spelar en skådespelare som är ledig från att spela in militärfarser då han blir inkallad blir det även en del skämt som idag skulle kallas metahumor. Dessutom spelar regissören Sigurd Wallén just en militärfars-regissör. Avancerat.

Manuset skrevs av Tor Bergström, mer känd som Dardanell, en man som var välkänd vid den här tiden som kuplettkompositör. Hur han fick det här gigget vet jag inte, men han skrev även låtarna som är med i filmen. Man marknadsförde filmen genom att jämföra stjärnorna Poppe och Reinholdz med Helan och Halvan. Det tycker jag nog är att ta i.

Som brukligt var så har man med en känd sångare, i Kronans käcka gossar var det Harry Brandelius, här är det Sven-Olof Sandberg, idag tämligen bortglömd men för dåtiden väldigt känd.

Hemtrevnad i kasern (1941)

Regi: Gösta Rodin
Huvudroller: Carl Hagman, Carl-Gunnar Wingård, Tollie Zellman, Anna-Lisa Baude, AnnaLisa Ericsson, Gustaf Lövås,

En teater blir tvungen att lägga ner verksamheten eftersom den ska bli en tillfällig militärförläggning åt beredskapare. Den nya löjtnanten får i uppdrag att sätta upp en revy med mannarna för att liva upp humöret, och i rollen som primadonnan får AnnaLisa Ericsson uppträda under falskt namn då hennes föräldrar förbjudit henne att befatta sig med teater.
Största problemet med den här, jämfört med de två föregående filmerna i boxen, är att här lyser kriget med sin frånvaro. Inga sprängmedel, främmande agenter eller mysterier-bara en förväxlingsfars med för många sånger. Hela syftet med filmen var förmodligen att få folk att tänka på annat än kriget, även om det måste ha varit svårt med tanke på att hela filmen är full av militärer. I en av rollerna syns Gustaf Lövås, mest känd som Sjökvist´n i Åsa-Nisse-filmerna. Anna-Lisa Ericsson hamnar långt ner i rollistan, men det är i mångt och mycket hennes film.

Halta Lottas Krog (1942)

Det här är den filmen jag tyckte bäst om i boxen, trots att handlingen är i stort sett är obefintlig. Wikipedias synopsis lyder:

”Handlingen kretsar kring en grupp meniga soldater inom det svenska försvaret”.

IMDbs sammanfattning är ungefär lika kortfattad:

”A group of private soldiers arrives at the Service of the Air Defense. Some sweet army girls are located nearby.”

Själv skulle jag säga att filmen är något fragmentarisk, det är massor av lösa trådar som presenteras, få som känns viktiga. En förläggning med beredskapssoldater flyttar in på en skola, och i närheten finns en kvinnlig förläggning med lottor. Genom filmen löper också en historia om en beväring med pengabekymmer, och kompisarna anordnar en revy för att få ihop kosing för att hjälpa honom. Kärlek, krig (ett tyskt flygplan beskjuts med varningsskott), fulingar (en positivnasare som säljer fulsprit och är dum mot brudarna) och svensk solidaritet är ledorden i filmen, men själv är det tonen i filmen och tempot som gör att jag gillar den här. Visst, det är som vanligt alldeles för många hopplösa schlagers, men det går ändå undan i handligen (den lilla handling som finns, alltså).

Julia Caesar spelar kokerska på krogen som nämns i titeln, och det mest minnesvärda från hennes roll är en scen där hon får lägga ut texten om vad hon tycker om män-vid den här tiden bodde hon tillsammans med en kvinna i ett så pass öppet lesbiskt förhållande som var möjligt; ”tuppar, de bara sprätter men gör ingen nytta. Sprätt, sprätt sprätt!”. De som visste då, visste, men idag är det nästan övertydligt. Något som däremot skaver mot dagens tidsanda är skämtet ”det svartnade för ögonen när flickan kysste en neger”. Det är ju egentligen inte rasistiskt, men hade ju aldrig funkat idag.

Samtidens kritiker vände sig mot den överhurtiga synen på beredskapslivet, men det var som vi sett typiskt för tiden. Filmkritikern Jolo i SvD var väldigt negativ, framförallt mot att Åke Grönberg framför en klassisk soldatvisa, där det i original sjungs att en sup kostar åtta öre men soldaten vill betala med kyssar istället. Grönberg sjunger om solidaritet och att slåss för vårat fria land. Att svenskan kritiserar detta, i krigstider dessutom, känns väldigt märkligt.

Överlag så är den här filmen lite gladare, lite rappare, befriad från fixstjärnor och dessutom befriad från en genomgående handling som tynger ner tempot. Ibland är det tydligen något bra. Däremot kan man fundera över andra saker – Storbritannien och USA producerade krigsnära draman redan under krigsåren, här pratas det om att man inte blir serverad på krogen och att manliga förläggningen behöver hjälp från lottakåren för att man inte kan fålla gardiner. Andra perspektiv, andra perspektiv….

Vi mötte stormen (1943)

Regi: Bengt Janzon
Huvudroller: Stig Järrel, Emy Hagman, Anna-Lisa Baude,

Det här är ett udda inslag i samlingen. Det här är inte så mycket en spelfilm som en samling journalfilmer som dels visar krigets framfart från starten till dags dato, vilket alltså är 1943. Insprängt mellan sjoken av olycksbådande journalfilmer är små dramatiserade scener med Stig Järrel och Emy Hagman som paret Söderberg som ska visa hur kriget påverkar vardagen. Dessa scener är i stort sett värdelösa, vilket samtiden också verkar ha tyckt. Stig Järrels herr Söderberg framstår framförallt som en gnällig bortskämd gubbe som klagar på allt, knappast karaktärsdrag man ville framhärda under krigstid. Värdet på den här filmen beror helt och hållet på hur intressant du tycker det är med journalfilmer, men det är utan tvekan en fascinerande sammanställning över kriget både utanför och innanför de svenska gränserna. Vi ser hur enkelt Polen och våra grannländer faller, och vår egen armé mobiliserar-bland annat på cykel. För eftervärlden är det uppenbart hur hårt även vi hade fallit om invasionen hade kommit.

Bara en trumpetare (1938)

Regi: Anders Henriksson
Huvudroller: Adolf Jahr, Elof Ahrle, Sickan Carlson, Gustaf Lövås, Katie Rolfsen, Carl Hagman,

Några av 1938 års största svenska stjärnor medverkar i en ganska enkelt uppbyggd förväxlingskomedi, där själva förväxlingen består i att en värnpliktig trumpetare inser att han delar efternamn med en disponent som Sickan Carlson ska hämta upp vid Norrlandsbåten. På olika sätt ser han också chansen att få sätta upp en egen musikal.

1938 har inte kriget brutit ut i Europa än, men beredskapen är höjd även i Sverige. Av detta märks inte så mycket i denna filmen, förutom att handlingen är förlagd till en garnison. och de flesta manliga roller är militärer i olika befattningar. Samtidens kritiker var inte nådiga mot filmen, även om det inte brukar betyda så mycket (kom ihåg den barnsliga upprördheten mot Pensionat Paradiset bara några år tidigare). Man klagade på allt egentligen-dialogen, handlingen, sångerna och regin. Anders Henriksson var något av ett stjärnskott inom svensk film vid den här tiden och det förvånade vissa att han kunnat framföra något så uselt. Själv har jag svårt att se att det här skulle vara så mycket sämre än annan samtida film, även om handlingen bygger på ganska simpla vändningar…och mycket av dialogen ÄR usel. Vi förväntas skratta åt Elof Ahrles överdrivna stockholmstugg och hembiträdenas provinsiära dialekter. Emy Hagman, som är med i många av de här filmerna, får köra sin Göteborgsdialekt och Adolf Jahrs fru Elsa får representera Östersundsdialekt trots att hon kom från Finland.
Slutet av filmen där blir en dröm där Jahrs karaktär är en tillfångatagen karolin som till slut belönas av Karl XII och allt är bara konstigt. Ett udda inslag, minst sagt, men därmed ganska intressant.

I början på filmen tackas Livregementet till häst, som hade upplåtit lokaler och annat vid inspelningen. Villkoret var att de skulle få granska filmen innan premiären, men så blev det inte. Därför var det vissa som tyckte att filmen inte var tillräckligt vördnadsfull mot svenska militären! Andra tider, var det visst…

Överlag är det svårt att rekommendera boxen för enbart spelfilmernas skull till någon annan som inte har ett stort intresse för svensk filmhistoria, eller någon som själv upplevde krigsåren. Bonusmaterialet som består av instruktionsfilmer och militärt material är ibland mer intressant och har du ett intresse för just sånt så är boxen värd sitt pris enbart för detta.

Pensionat Paradiset (1937)

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!

Raggare! (1959)

Raggare! (1959)

Regi: Olle Hellbom
Huvudroller: Christina Schollin, Hans Wahlgren, Bill Magnusson, Svenerik Perzon, Sven Almgren, Anita Wall, Britta Brunius, Sven Holmberg, Toivo Pawlo, Håkan Serner

raggare_19591959 låg det i tiden att göra filmer om ungdomens allmänna förfall, Hollywood hade gjort ett flertal, framförallt Ung Rebell men också en rad b-filmer på samma tema, Europa och Japan hade också gjort några rullar på temat-lämpligt nog innehöll temat också sex så man kan med ganska stort fog kalla Raggare! en exploitation-rulle som dessutom försöker säga något om samtiden.

Första halvtimmen går åt till att följa dessa farliga raggare när de åker runt på gatorna i Stockholm (ärligt talat så är det mest förorter, och gatorna på förorterna 1959 ser mest ut som landsvägar). Filmens Bad Boy  Roffe (what else) vill bara ha oskulder.Av någon anledning står tjejer i klasar längs vägen, och Roffe frågar dem om de är oskulder. Näe, säger de. Lika mycket oskuld som mormor. De får åka med iallafall. Alla raggare samlas på Café Torpet där de dricker kopiösa mängder Coca-Cola och spelar flipperspel. Trots det är det väldigt uppenbart att de alla är bad boys utan framtid, och att tjejerna är objekt som ska läggas omkull. Tjejer förresten…i den här filmen kallas tjejer för tjack. Det var nyhet för mig att det ordet någonsin använts som benämning för tjejer, men det råder ingen tvekan om vad det betyder här. Att tjejerna förväntas lägga sig ner i baksätet antyds hela tiden, men inte ett spår av någon sexuell aktivitet syns. Det dricks mest Coca-Cola. Roffe beter sig som ett arsle. Den mest utmanande scenen i hela filmen är någon konstig scen där Hans Wahlgren ska försöka bända upp Christina Schollins ben. Inte för att de ska ha sex. Utan för att de leker ”knäleken”. Håhåjaja.

raggare
Eftersom du undrar-nej de var redan ihop innan filmen.

I raggargänget ingår också Lasse (Hans Walhström). Lasse är känslig.Lasse lägger inte omkull tjacken. Han har en lillebror som han värnar om. Lasse vill bli kär. Lasse råkar bli kär i Roffes tjej Bibban (Christina Schollin…ni har väl läst er skvallerpress?). Bibban försöker skaffa en sugardaddy. Roffe kidnappar Bibban och kastar ner henne i ett dike där hela raggargänget kastar lera och grus på henne. Lasse hämtar henne. Här tar filmen en annan riktning.

Filmen går alltså från någon sorts nihilistisk exploitation i första halvan, till ungdomligt kärleksdrama för att sen avslutas med en dramatisk avslutning där ingen vinner.

Raggare! är en fantastisk film som ingår i boxen Svenska Kultklassiker. Jag vill nästan påstå att den här är värd boxens inköpspris av sig själv. Den är helt fantastisk. Dialogen är bland det mest originella du kommer höra i en svensk film.

Två unga biltjuvar fäller ner en cabriolet på en bil:
-Det är sånt här som gör intryck!

-Tjacken trillar ju omkull…på en sån här kärra klistra´rom sig!

Det vilar också en känsla av förebådande undergång över hela filmen, utan att det någonsin egentligen visar sig på filmen. Det finns inget rått våld (möjligtvis lite på slutet), men alla andas hopplöshet. Vi får lite spridda anledningar; föräldrar som inte är lyckliga själva, ingen framtid, sexuella förväntningar, materialism, men egentligen är allt bara kört från början. Aldrig har väl kvinnor stått så lågt i kurs. Problemet är att alla vet om det, och att de funnit sig i det.

Jag gillade speciellt Anita Wall, som en ung flicka som bestämt sig för att förlora oskulden, kanske för att få mammas uppmärksamhet. Hon är den enda i hela filmen som faktiskt andas sexualitet och någon sorts innerlighet. Det enda nakna man får se annars är Christina Schollin som nakenbadar. Det är väldigt kyskt.

Ny box från Studio S

Studio S kommer i november släppa en ny box med svenska, halvt bortglömda filmer. Temat denna gång är svenska krigsfilmer, men egentligen tror jag (utan att ha sett någon av filmerna) temat snarare är svenska filmer producerade under andra världskriget. Alla filmerna är gjorda 1940-1944. Det verkar dock vara filmer med spänning som är röda tråden.

Läs mer här på Studio S hemsida. 

Kan man få önska att nästa box de släpper är del 2 av deckarboxen? Och att Arne Mattsons kanske mest kända deckarfilm Mannekäng i rött då ingår?

I dimma dold (1953)

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.

Det kom en gäst…(1947)

Det kom en gäst…(1947)
Regi: Arne Mattson
Huvudroller: Sture Lagerwall, Karl-Arne Holmsten, Erik ´Bullen´Berglund, Naima Wifstrand, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Anita Björk, Ivar Kåge, Julia Caesar

Det här är första filmen i Studio S ”Den stora deckarboxen”, så låt oss titta på själva boxen först innan vi tar oss an filmerna. Studio S har tidigare gjort stora kulturgärningar genom att släppa t.ex. ”Hembiträdesboxen”, ”Pilsnerfilmsboxen” och ”Den stora Povel Ramel-boxen”. Ska erkänna att det här var den första som retade min köplusta, men jag applåderar ändå initiativet att släppa de här gamla svenska kulturinstitutionerna i samlade format.

Deckarboxen_frontI det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.

Men Studio S, era j-a puckon, en grej är helt åt skogen-skivorna ligger på en enda plastpinne i boxen, vilket gör risken för repning stor när man byter skivor, och för övrigt bara är ett jäkla bök. Helt onödigt också-finns mycket smartare lösningar. Tycker man att jag är lite väl anal nu så låt mig förklara: De som köper en sån här box är antingen väldigt filmintresserade och vill inte riskera repa sina skivor, eller låta de ligga framme bara för att man är inne på fjärde filmen i samlingen, alternativt så får man inse att medelåldern hos publiken som köper en sån här box är ganska hög, och förmodligen kommer att ha problem med att pilla upp skivorna från plastpinnen. Gör om, gör rätt.

(Tillägg: Jag fick svar på twitter från Stefan Nylén på Njuta films, så här skriver han:

”tyvärr är ”en pinne” enda lösningen som finns hos vårt tryckeri nu för tiden. Ledsen för det. Men lossa alla filmer på en gång”.

Jag känner mig hedrad över att de läst min recension och att Stefan bemödat sig om att svara. Jag förstår också att det handlar om en tillverkningsfråga. Jag hoppas att det går att ändra på i framtiden).

DET KOM EN GA╠êST - STUDIOS_SF - 02Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Jag kände mer underhållen än jag förväntat mig av den här faktiskt, även om mycket i den känns föråldrat-framförallt dialogen. Men den är kort och tight, rappt berättad och erfaret regisserat av Arne Mattson. Fotot är av Martin Bodin och är kanske det bästa med filmen-stämningsfulla tagningar med långa skuggor och närbilder, rörlig kamera som ger liv åt filmen. En sak som jag alltid uppskattar i de här gamla filmerna är exteriörfotot, här är det svensk vinter och jag kan tänka mig att det var rätt knepigt att fånga det så bra, så beröm för det. För alla som upplevt svensk vinter så ser man när det är fejksnö och när det är på riktigt-det här definitivt på riktigt.
Det ska sägas att filmen inte bygger på realism direkt-båda de två första morden är helt osannolika och en del karaktärer är antingen platta som pannkakor eller skruvade. Men…tja, på det sättet är den ju mer än representativt för svenska deckare. Klart godkänd inledning på boxen, tycker jag.

För de som är intresserade så är exteriörerna filmade runt Uppsala (närmare bestämt Kvarnbo), Ljusne, Lindholmens järnvägsstation och en scen är tagen i Gamla Uppsala kyrka.