Die hard
År: 1988

Regi: John McTiernan
Huvudroller: Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bedelia, Reginald VelJohnson, Paul Gleason, William Atherton, Hart Bochner, Alexander Godunov, Al Leong, De´Voreux White,

Det finns många filmer som blivit julfilmer, trots att handlingen varit långt ifrån julig. Varje (nästan) tv-kanal kör några rullar som de körde förra julen också, och julen före det, i försök att skapa traditioner i samma klass som Karl-Bertil Jonsson, eller den amerikanska traditionen att varje år visa Capras genomsentimentala It´s a wonderful life. I mitt egna fall så är det inte jul om jag inte får se Die Hard. Varför det blivit så är lite oklart, men jag tror att det är så enkelt att den visas varje jul, och då man tidigare, pre-streamingtjänster, zappat runt i jakt för att se något kul fastnat för just Die Hard. Sanningen är nämligen den att jag kan se den här filmen minst en gång per år utan att ledsna. Vi såg om den igår, 23:e december alltså, och min fru frågade hur många gånger jag sett den; jag ville inte ge henne det riktiga svaret så jag sa 15. Det var nog en lögn. Jag vet inte. Jag har tappat räkningen. Jag vet att jag såg den på bio i Uppsala 1988, och att jag tappade andan av den (man hade ändå lite andra referenser då). Det första jag pratade med mina kompisar efteråt var den klaustrofobiska känslan man hade under hela filmen, den där känslan som gör just den här filmen så speciell.

Alla har sett Die Hard så jag tror inte själva handlingen behöver gås igenom så noggrant. Filmen bygger på en bok, ”Nothing lasts forever”, av Roderick Thorpe. Boken hade en föregångare, ”The Detective” (1968), som också filmatiserades. John McClane spelas i den av…Frank Sinatra. I den filmen heter han något annat, men det är samma karaktär han spelar. När Sinatra spelade in ”The Detective” hade han en klausul i sitt kontrakt som sa att han hade första tjing på huvudrollen i uppföljaren. När så det blev aktuellt att spela in ”Die Hard” (som alltså är uppföljaren, rent tekniskt), fick Sinatra erbjudandet att spela John McClane. Min hjärna exploderar nästan när jag tänker på det. Sinatra var då 73 år gammal. Jag är ganska säker på att filmen hade blivit ganska annorlunda med en gammal ointresserad crooner som stapplar omkring. Efter att Sinatra själv tackat nej, vilket måste gjort precis alla inblandade glada, gick erbjudandet runt till några andra,  och landade till slut hos Willis, som då endast var känd från tv, i och för sig en väldigt känd tv-serie som hette Par i brott där han spelade mot bland annat Cybill Shephard. Ni som är i Gubbens ålder kommer säkert ihåg den. Willis blev erbjuden fem miljoner dollar för rollen som John McClane, vilket var rekord för den här tiden. Ibland kan man se att det hävdas att filmbolaget inte trodde på Willis i rollen och att det var därför som han inte var med på de tidigaste affischerna, men det är inte heller sant-man ville bara inte att Par i brotts fans skulle koppla ihop Willis med den mycket hårdare actionfilmen förrän de satt sig ner (dvs, köpt biljetten) i biosalongen. Willis spelade in tv-serien på dagen och Die Hard på kvällarna, vilket av vissa anses vara en anledning till att andra karaktärer i filmen får så mycket plats. Det vet man ju inte, men det får anses vara ett lyckodrag i så fall.

I boken är ganska mycket annorlunda. Handlingen utspelar sig över tre dygn istället för en natt, skyskrapan är ett oljeföretags och Willis fru är i boken hans dotter. Man hade inte ens ett färdigt manus när man började filma (vilket låter konstigt tycker jag, av många skäl-man hade ändå haft tjugo år på sig att få till ett manus).

Men apropå Willis så är hela filmen perfekt castad. Nästan lika känd som Willis blev Alan Rickman i sin första amerikanska filmroll. Han hade varit med i en teaterpjäs på Broadway och producenten och John McTiernan såg direkt att de hade sin Hans Gruber. Så rätt de hade. Den här filmen skulle förmodligen inte funka utan den sofistikerade, psykopatiska, före detta Volsfrei-medlemmen, Hans Gruber. Vissa utropar ”men det är ju Professor Snape!” när de ser Die Hard, jag utropar ”Hans…bubi!” när jag ser Harry Potter.  När jag såg filmen på bio så kommer jag ihåg att jag tänkte just på hur perfekt terroristligan är castad (jag använde nog inte ordet castad som 18-åring, men ändå). De ser ju liksom ut som terrorister, tyckte jag (det här är 13 år innan 9/11 får man komma ihåg, idag vet vi alla hur terrorister brukar se ut i amerikanska filmer). Långt hår, pratar tyska, alla ser sjaviga ut förutom hackern och ledaren, samspelet mellan dem balanserar på en slak lina. Så klart är nästan ingen av dem av tysk börd. Den mest kände av dem, blonde och långe Alexander Godunov är till exempel rysk. Han kom till USA då han som balettdansör på turné hoppade av och orsakade en internationell incident. Efter att under några år arbetat ihop med Baryshnikov och sedan blivit bedragen och övergiven av densamme, slutade han snart därefter med balett och blev skådespleare. Efter rollen i Die Hard blev han typecastad som bad guy i varje film och tackade nej till i stort sett varje roll. Han dog 1995 av ”naturliga orsaker”. Är man bara 47 år gammal så dör man inte av ”naturliga orsaker”, så hela hans historia känns mycket tragisk. Att han ska bli ihågkommen framförallt som stereotyp tysk terrorist är lite sorgligt. Men han spelar rollen med den äran.

Edit: Efter lite efterforskning så ser jag att Godunov dog av gulsot, till följd av ”kronisk alkoholism”.  Det skulle jag fortfarande inte kalla ”naturliga orsaker”.

Al Leong är, och framförallt var, en doldis som man kan se i nästan alla storfilmer från den här eran. Han var känd kampsportare på sent sjuttiotal och in i åttiotalet och blev sen stuntman i Hollywood. Han fick sen b-roller i större och större filmer, förmodligen för att han kunde göra sina egna stunts, och för att hade ett speciellt utseende. Han är bland annat mannen som torterar Mel Gibson med elektricitet i Dödligt vapen. Lustigt nog var en tidig roll för Leong skurk i Par i hjärter. Han är en sån som man alltid säger ”men jag känner igen honom, var har jag sett honom förut!”.

På andra sidan, så att säga, har vi Reginald VelJohnson i rollen som McClanes enda kompis på utsidan, den kantstötta, Twinkies-ätande skrivbordspolisen Al Powell. VelJohnson är perfekt i rollen, men tyvärr blir man idag bara påmind om att han fick upprepa sin roll i uppföljarna samt spela tjock polis i ett flertal tv-serier, framförallt i den hemska, genomamerikanska bajsmackan Urkel, eller Family Matters i original.  Bonnie Bedelia i rollen som McClanes fru är sorgligt underuttnytjad, hon framtstår inte som den ledare hon borde ha varit, och i slutet är hon reducerad till den gamla vanliga damsel-in-distress-rollen när hon hålls som gisslan och hennes blus och kavaj ”råkat” slitits upp. Hennes frisyer är dock härligt åttiotalsmässig och smockan i filmens sista scen räddar hennes roll lite.

Nakatomi plaza, alltså byggnaden, är egentligen 20th century fox huvudkontor, som precis som Nakatomi-huset, höll på att byggas. Fox hyrde ut huset till sig självt för filmningen innan man hade flyttat in, i vad som kan antas ha varit ett avancerat sätt att skriva av kostnaderna. Man hade förstås då fria händer med huset, även om det mesta som exploderar och smäller görs med modeller. Den enorma explosionen när McClane blåser ut bottenvåningen är till exempel gjord med modell och massor av starka lampor. Eldpelaren som stiger upp i hisschaktet är också modell, och är filmad i halva hastigheten (eller om det blir dubbla?). Crewet visste inte heller riktigt vad som skulle bli rätt så man filmade sekvensen sju gånger i sju olika hastigheter för att se vad som funkade. Problem med modeller är ju att vatten och eld inte skalar korrekt och man måste ta till diverse trick för att det ska se verkligt ut.

På tal om vad som är typiskt för den här eran så är logik och fakta inte alltid det första man prioriterade-det som stör mig mest när jag ser Die hard är tyskarnas dåliga tyska, McClanes fall genom hisschaktet (fånga sig med fingertopparna efter att ha fallit två våningar? Visst!) och larmoperatören som bortser från faktumet att någon ringer in ett larm som blir avbrutet av automatvapeneld. Visst, det var före 9/11, tror ändå inte någon hade tagit så lätt på det. Mer rolig miss är tv-intervjun där en expert har skrivit boken ”Terrorist-hostage, hostage-terrorist, a study of duality” och börjar prata om ”Helsinki-syndrome”. Ankaret avbryter för att förklara att Helsinki ligger i Sverige, men blir tillrättavisad med att Helsinki ligger i Finland. Nå, må så vara, men det heter ju Stockholmsyndromet, och sist jag kollade låg Stockholm i Sverige.

Die Hard blev en otrolig succé som vi alla vet, den var en summer blockbuster (premiären var i juli 1988) och gjorde Willis till filmstjärna. Uppföljaren, Die Harder, på en flygplats är en ganska misslyckad historia, regisserad av den ökände finnen Renny Harlin som egentligen aldrig lyckats få ihop en lyckad film, men problemen med uppföljarna har varit att de saknar den speciella täta känsla som ettan har. Man känner sig verkligen fångad i skyskrapan tillsammans med terroristerna och McClane. Willis karaktär är en trött figur med dåligt självförtroende som gör det han måste i den givna situationen-mer av en antihjälte än de typiska överdrivna actionhjältarna. I samma anda så är idéen med att ta skorna från McClane ett genidrag, då allting senare täcks med glassplitter.

Die hard är helt enkelt en av de bästa actionfilmerna som gjorts.