Etikettarkiv: film

Allmän gubb-rant

Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.

Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.

Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.

Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.

I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.

Höstmörker och filmväder.

När jag skriver detta så är det söndag, mörkt och regntungt ute-finns det bättre filmväder än så? Det har också slagit mig att det just nu är väldigt mycket bra film på streamingtjänsterna, så låt mig tipsa om några:

Netflix

Netflix har ovanligt mycket under Klassiker-fliken just nu, och en hel del är bra. Om vi hoppar över de uppenbara valen som Gudfadern och Nyckeln till frihet, så kan jag tipsa om

All the Presidents men, med Robert Redford och Dustin Hoffman. En av mina favoritfilmer.

Måndag hela veckan med Bill Murray. Har du inte sett den så är det bara att sätta sig NU.

Roman Holiday-Romantik med Gregory Peck och Audrey Hepburn.

Mad Max I-ja, den första med en väldigt ung Mel Gibson. Filmen är inte värst bra, men en kul kuriositet.

Annie Hall-Woody Allens absolut roligaste film.

Den Gode,Den Onde,Den Fule-OMG OMG OMG OMG.

Faktum är att det finns så mycket bra på Netflix nu så jag kan inte ta med allt. Gå dit nu och titta själv.

Viaplay:

Här är utbudet skralare, men det finns två självklara val:

His girl friday, en klassiker om det någonsin funnits någon. Rosalind Russells sätt att prata i den här filmen är värt ansträngningen bara den.

Detour-Bortlömd pärla om en pianist som blir indragen i en härva där han blir övertalad att spela en död man.

Har jag glömt bort någon? HBONordic har sällan några bra filmer alls, därför hoppar jag över dem.

 

Overrated-vi har hela listan!

Så, jag fick ju inte någon jättestor respons på min fråga om vilken som är den mest överskattade filmen, så jag tänkte besvara den själv faktiskt. Genom en topp-tiolista dessutom.

Först måste jag nog definiera lite vad jag menar med överskattad, för när man frågar folk om det – eller läser andras listor på nätet – så verkar det som att uttrycket missförstås. Meningen är inte att peka ut allmänt dåliga filmer, utan filmer som är allmänt upphöjda och som filmgeeks världen över namedroppar när de ska verka viktiga, men som när du tittar på dem lämnar en känsla av ”jaha?”. Alltså, en överskattad film behöver egentligen inte vara dålig, men den kan ha en 8,3-rating på IMDB och ha fått fem Oscars, men egentligen är den ett sömnpiller. Så när du ser min lista och tänker ”Zombie nazis from space var mycket sämre!”, så är det liksom inte poängen-Ingen hyllade den från första början, därför kan den inte vara överskattad. Get it? Då kör vi igång.

(Manlig, djup film-trailerröst): Plats…nummer…tio!

Dawn of the dead (1978)

Sjuttiotalet var verkligen ett gyllene årtionde för skräckfilm. Massor av klassisk, banbrytande skräck producerades under dessa tio år, och filmgenrer skapades som fortfarande är vitala. En stor orsak till detta är Night of the living dead från 1968. George Romero gjorde en fantastiskt vital, nyskapande film som visade att skräck inte alls behövde handla om Universal-monster eller campy Hammer-gotik. Han gjorde det dessutom med en budget som motsvarade en syjuntas utlägg för vetelängder. Sen dröjde det tio år innan han kunde göra en uppföljare, och ibland tänker jag att han borde låtit bli. Dawn of the dead är av någon konstig anledning hyllad som en klassiker det också, men den är faktiskt riktigt trist. Evighetslång, zombiesminkning i stil med facepainting på ett sjuårskalas, och första halvtimmen helt utan styrsel och sammanhang. Sen brukar filmens fans alltid komma dragande med att det är en snygg satir över dagens konsumtionssamhälle, och det kan väl stämma. Men satiren kommer aldrig längre än till zombies i ett köpcentrum. Borde finnas mer att hämta där.

En 8,0-rating på IMDB känns bara sjukt överskattat. Betyget borde ligga någonstans närmare 5-6.

(Listan kommer att presenteras över kommande veckorna)