Etikettarkiv: klassisk film

Allmän gubb-rant

Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.

Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.

Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.

Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.

I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.

Godzilla – monstret från havet (1954)

Godzilla – monstret från havet (Gojira) (1954)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akihiko Hirata, Sachio Sakai, Seijiro Onda

800px-Gojira_1954_Japanese_posterDen mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.

Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.

Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.

Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:

Snacka om dramatiskt.

Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.

De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.

Creature from the black lagoon (1954)

Creature from the black lagoon (Skräcken i Svarta lagunen) (1954)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Whit Bissell

lagoonposter
Postern-uppenbarligen målad av fyraåring.

De som läser den här bloggen (och det verkar vara en liten men trogen skara ändå) är förmodligen i ungefär min ålder, eller högre, och kommer säkert ihåg att svensk TV faktiskt provade 3d-sändningar i början på åttiotalet-1982 närmare bestämt. Man fick gå till ICA och köpa ett par 3d-glasögon i papp, där ena ögat var grönt och det andra rött. Den 6:e november 1982 sände man Skräcken i Svarta lagunen i svensk tv, i 3d, och jag blev inte imponerad. Nu såhär i efterhand funderar jag på om det kunde ha berott på att Åke Whilney sålde in visningen som en ploj redan från början, som att man visade den mest för att det var roligt. Svensk TV hade ofta den inställningen till popkultur, var det inte Bergman så var man tvungen att be lite om ursäkt för att man vågade visa något lättviktigt. Så förväntningarna var säkert väldigt låga redan innan jag började titta. Sen var jag 12 år, jag var nog inte så imponerad av filmer från 1950-talet på den tiden. De kunde lika gärna ha visat Åsa-Nisse förmodligen.

(En fotnot: filmen gjordes inte med den röd/gröna tekniken, utan med två olika polariserade linser. Såg man filmen 1954 på bio hade man glasögon med två gråa linser för ögonen, vilket var en mycket bättre teknik uppenbarligen).

Pärlor för svin förmodligen, för när jag ser om filmen 34 år senare blir jag positivt överraskad-den här filmen är långt bättre än sitt rykte. Jag såg den mest på grund av att jag råkade se att den faktiskt är regisserad av en av de bästa från den här eran, återigen Jack Arnold (Invasion from outer space, Incredible shrinking man). Han visar varför hans filmer överlevt så väl-han regisserar med fast hand, och låter historien tala för sig själv. Det som nästan slår mig mest med häpnad här är fotot, och framförallt vatten-fotot, både över och under ytan. Det är väldigt snyggt även med dagens mått mätt, och man ska komma ihåg att undervattensfotot är gjort med dåtidens 3d-teknik, alltså väldigt tunga otympliga kameror.

Nåväl. På en expedition i Brasiliens urskogar hittar man en fossiliserad hand som kan vara en felande länk mellan vattenlevande djur och dagens människa. Man reser dit och finner snart att det inte bara är fossiler kvar…Carlson spelar en forskare specialiserad på fiskar, Julie Adams spelar…hmmm, hon är ju uppenbart the love interest, men det förklaras aldrig speciellt ingående vad hon har för uppgift i expeditionen. Förutom att ta ensamma simturer i, för tiden, avslöjande baddräkter och bli kidnappad av monster. Det blir till och med lite väl uppenbart efter en stund att hon är med enbart för att, tja, monstret måste ju kidnappa någon, och det är inte lika roligt att titta på killar som dyker. Inte lika roligt för manliga regissörer, producenter och manlig tonårspublik alltså. Och på den här tiden var det ju de som bestämde (vi har kommit långt ifrån den synen, puh!).

Sex Creature Black Lagoon Julie Adams scream
”Va, ska jag ersättas av Scarlett Johanssen i remaken??”

Varelsen själv kanske är skrattretande i dagens ögon, men å andra sidan har jag sett många sämre även med färre år på nacken. Skräckinjagande vet jag inte, men det är som i alla bra skräckfilmer hotet från det okända snarare än monstret självt som är det som skrämmer.

Ett tema i de här bättre science-fiction-rullarna (även om den här nog lutar mer åt skräckhållet), är att det inte är monstren som är bad guys egentligen. I Invasion from outer space som jag skrev om nyligen kraschlandar utomjordingarna hos oss och det är vi som är snabba att dra till vapen. I Day the earth stood still är de här för att säga åt oss att sluta kriga eftersom det börjar hota andra världar…och i den här rullen är det människan som inkräktar på monstrets område och han (om det nu är en han) försvarar sig ju bara. Det är dock lite märkligt att de här ur-djuren från djungler alltid verkar bli småtända på honor av mänskligt kön-gärna med vit hy naturligtvis. King Kong, Creature from the black lagoon, Wolfman-Hollywood ledsnar aldrig på att göra filmer på temat ”odjur möter kvinnlig fägring”. Djuriska lustar som tyglas av kärlek till vackra kvinnor. Av en annan art. Inget hinder uppenbarligen.

Jack Arnolds filmer genomsyras ofta av en väldigt nykter syn på vetenskap, även om själva premissen för filmen ofta är vetenskap som går för långt, men den här filmen börjar med en liten introduktion som förklarar jordens och livets ursprung, och all dialog som rör vetenskap skulle kunna fungera i en film även idag till och med. Faktiskt undrar man ibland om inte introduktionstalet och pratet om evolution skulle stöta på större motstånd idag än då…vilket är jävligt deprimerande…

Okej, så fungerar filmen idag? Förmodligen inte, men med tanke på att filmen påverkat så många andra popkulturella fenomen, och andra filmer inte minst, så tycker jag man ska se den. Titta till exempel på likheterna mellan den här och Rovdjuret. Samtidigt tycker jag att det här är ett ypperligt exempel på hur en skräckfilm ska regisseras och framföras.

lagoonpinball
Creature from the black lagoon flipperspel

 

Woopee, ännu en filmblogg…

…skriven av ännu en vit medelålders man som ska berätta för er hur saker ligger till. Njaäe, inte riktigt. Att jag är vit och medelålders kan jag inte göra så mycket åt, men innehållet är inget som man behöver fästa vikt vid. Jag ser på film, jag skriver om film, och förhoppningsvis upptäcker ni något guldkorn som ni tidigare missat. Allvarligare än så ska det inte bli.

Jag ser all möjlig film, men för att ge den här bloggen någon sorts inriktning så har jag bestämt mig för att bara skriva om ”klassisk” film, vad nu det är. Tänk pre-1980. Det finns så många som skriver om dagens Hollywood, så det har jag inget intresse av att göra. Jag är inte en sån gubbe som benhårt hävdar att allting var bättre förr, däremot är jag en gubbe som envist hävdar att saker och ting var ofta var minst lika bra förut-en bra gjord film blir ju inte sämre för att den blir äldre, däremot kan teknik och samhällsklimat göra att den känns omodern. För mig är sånt en vanesak. Är du 19 år och knappt vet om att det funnits svartvit film, ja då blir det förstås svårt att ta till sig en Dracula-rulle från 40-talet, eller en Hammer-film från 60-talet med fejkblod som ser ut som ketchup som stått framme i rumsvärme för länge. Men kan man se förbi tekniska detaljer så finns skådespeleriet kvar, historierna, fotot, dramat…sånt blir inte gammalt. Min stående frågeställning till alla filmer jag tar upp här kommer att vara ”funkar filmen idag?”, och där tar jag hänsyn till sådant. Sen får man såklart ha en egen åsikt om jag har rätt eller inte.

(Ledtråd-jag har alltid rätt).