Bride of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins brud
År: 1935
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Elsa Lanchester, Ernest Thesiger, Una O´Connor, Dwight Frye,

The Bride of Frankenstein räknas ofta som juvelen i kronan av Universals skräckfilmer, dessutom en av få filmer som är bättre än föregångaren. Jag är inte säker på att en modern tittare skulle hålla med om det, men klart är att det är en film fylld med idéer och infall, och att det är en av James Whales mest personliga filmer. Det är också den enda medlemmen i Universals monsterfamilj som är av kvinnligt kön.

Henry Frankenstein överlevde branden i slutet av första filmen, men det gjorde också hans skapelse. Monstret beger sig ut på landsbygden och dödar och skrämmer, medan Frankenstein försöker glömma sina gamla experiment och ägna sig åt sin fästmö/fru. Han får besök av en annan, ännu galnare, vetenskapsman som övertalar honom att fortsätta sina försök, och att de ska skapa en kvinna till monstret. Under resans gång lär sig Karloffs monster att tala och får en existentiell uppenbarelse-och uppenbarligen en sexdrift eftersom han blir heltänd på idén att få en brud skapad till sig. Spoiler alert här, men i slutänden blir han dissad även av henne.

Frankenstein från 1931 blev en enorm succé, och tanken på en uppföljare började formas redan när man visade Frankenstein för en testpublik. Det är också anledningen till att man i sista sekunden ändrade slutet-Henry Frankenstein överlever och vi får se honom tröstas av flickvännen. Detta för att kunna bädda för en uppföljare. Det är intressant att det som vi idag så gärna kritiserar Hollywood för, att vara totalt fantasilösa och bara prångla ut reboots och uppföljare, redan fanns som ett tydligt mönster från 1930-talet och framåt. Då som nu så gjorde man sitt bästa för att rida på gamla framgångar, vilket förstås är förståeligt men aningen tråkigt. Värre skulle det bli, men mer om det senare. Och apropå flickvännen-i första filmen spelas hon av Mae Clarke, som var blond och amerikan. Här spelas hon av Valerie Hobson, som var brunett, brittisk, och endast 17 år gammal. Det ändrade slutet och den markanta skillnaden mellan skådespelerskorna som spelade Henry Frankensteins fästmö var sånt som man förmodligen skulle lägga märka till om man såg filmerna direkt efter varandra, vilket säkert många gjorde då första filmen fortfarande gick att se på biografer när Bride släpptes.

Bride handlar i korthet om att både Henry Frankenstein och monstret han skapade överlever branden i väderkvarnen, och monstret ger sig ut på byn för att hämnas. Frankenstein (som vi kallar skaparen, inte monstret) får besök av en annan vetenskapsman, Pretorius, som övertalar honom att återuppta sina försök men denna gången skapa en kvinna, en ”mate” till sin första skapelse.

Robert Florey, som ju så nesligt förlorade regissörsjobbet på Frankenstein till James Whale, hade inte gett upp utan skrev ett första manus till en uppföljare-det refuserades omedelbart. Ett manus med namnet ”The return of Frankenstein” jobbades fram inifrån Universalstudion och den titeln behölls ända fram till filmningen startade-dock kastades själva manuset direkt efter att Whale hade läst det. Flera versioner av manus jobbades fram, alla spolades. Och för att krångla till det lite så vägrade faktiskt Whale regissera från början-han tyckte att han hade sugit ut det han kunde ur historien i första filmen och hade ingen motivation att upprepa sig. Han gjorde några andra filmer istället (bland annat med Karloff) och efter att ha regisserat den tekniska och publika framgången som var Invisible Man tyckte inte Universal att de kunde ha någon annan i regissörsstolen än Whale-vilket innebar att han återigen fann sig i ett förhandlingsläge där han kunde begära vad som helst, och det han ville ha var full artistisk frihet. Det fick han. Det är också anledningen till att Bride of Frankenstein förmodligen är James Whales mest personliga film, på olika sätt.

Här behöver vi förklara vem denne James Whale var. Whale föddes in i en fattig arbetarfamilj som sjätte av sju barn och föräldrarna hade inte råd att låta honom studera. Istället fick han hjälpa till med familjens inkomst genom att arbeta, men han ansågs vara för klen för kroppsarbete så han blev skomakare. Genom att sälja överblivet material (som han snodde) köpte han kvällskurser i konst och hantverk åt sig själv. När första världskriget kom anmälde han sig som frivillig, blev tillfångatagen av tyskarna och upptäckte i fånglägret att teatern var hans livs passion. När kriget var över satsade han helt på dramatiken och blev skådespelare, regissör och scendesigner-alla tre skulle spela stor roll sen när han gick över till film. Han satte upp Journey´s end som blev en stor framgång och han fick senare erbjudande om att sätta upp den i USA, och därefter blev han rekryterad av Hollywood och till slut hamnade han hos Universal. Det som däremot är mest uppseendeväckande är att han var öppet gay. Okej, idag är det inget som får en att höja på ögonbrynen, men då vi pratar om tidigt 1900-tal så är det mer ovanligt. Homosexualitet var en av få ”synder” som var dubbelbestraffade-det var förbjudet i lag, men också ansett som en psykisk sjukdom. Det sägs av människor i Whales närhet att han inte ”outade” sig offentligt, eller slogs på barrikaderna för homosexuellas rättigheter, men mer att han inte gjorde någon hemlighet av det. Man kan, om man tillåter sig ha lite fördomar, tänka sig att det var enklare för en man inom teatern att leva öppet än som kolgruvearbetare. Whale levde under många år tillsammans med  David Lewis, och även när han kom till Hollywood var det ingen hemlighet. Jag kan inte låta bli att tänka på Karl Gerhard, en någorlunda samtida svensk teater- och revyman som också levde ihop med en man under många år. Var man inne i den världen så visste man.

Nåväl, det har spekulerats mycket om hur mycket och på vilket sätt Whales sexualitet finns i hans filmer. Personligen skulle jag säga mindre än man tror, för många av teorierna är rätt långsökta-som till exempel att hela Frankenstein-historien egentligen handlar om manlig homosexualitet: en man som lämnar sin fästmö på bröllopsdagen för att skapa liv tillsammans med en annan man, vilket är den största synden i sig. Det är en snygg teori, men ganska krystad. Vad som däremot är mer uppenbart är de inslag i hans filmer som vi idag skulle kalla ”camp”, det vill säga lite tillgjorda karaktärer, scenerier och ett ibland medvetet överspel. Dessa detaljer är mer framträdande i Bride än i första Frankenstein, mest uppenbart i karaktären Septimus Pretorius, som för en modern tittare är uppenbart spelad för att vara gay. Han har till och med en av de mest berömda replikerna i filmen där han säger till Frankenstein att gifta sig med sin fästmö och göra som det påbjuds i bibeln, att föröka sig, medans det för Pretorius själv bara återstår att föröka sig med vetenskapens hjälp. Det finns uppgifter om att Whale instruerade skådespelaren Ernest Thesiger att spela Pretorius som en åldrande, ”bitchig” homosexuell man, men det är svårt att veta-om så är fallet lyckas han i och för sig ganska bra. Klart är att Whale handplockade Thesiger för rollen och förmodligen skrev in Pretorius helt med Thesiger i bakhuvudet-Whale hade ju carte blanche att göra vad han ville. För att återuppta det homosexuella temat så kan man också spekulera i att han lyckas övertala/förföra Henry Frankenstein till att återigen lämna sin fästmö för att skapa liv tillsammans med en annan man. Återigen, allt beror på hur långt man vill gå i sina teorier. Det finns de som forskat i om skådespelaren Thesiger själv var homosexuell, men det vet man inget om naturligtvis-han var gift med en kvinna hela sitt vuxna liv i alla fall.
En mer intressant upptäckt är att karaktären Pretorius ska vara löst baserad på John William Polidori, Lord Byrons personliga läkare, och en författare i sin egen kraft. Polidori skrev den första vampyr-romanen, The Vampyre, och ska ha-kom ihåg var ni läste det först, kids-i ett samtal med Percy Shelley om livets uppkomst ha  sått fröet till Frankenstein (Shelley gifte sig senare med Mary Wollstonecraft som då alltså blev Mary Shelley, författare av boken Frankenstein).

Om vi återvänder till filmen så är den sevärd än i dag-bildspråket är årtionden före sin tid, det mardrömslika skuggiga landskapet som blir än starkare i svartvitt, Jack Pierces makeup och de fantasifulla inslagen som till exempel miniatyrmänniskorna som Pretorius plockar fram. Om man vill kan man också läsa in oändligt många symboler i handlingen-att Karloff som Frankensteins monster mot slutet framstår som en Jesusfigur som dör och återuppstår på ett kors är en av de mer uppenbara (så uppenbar att man fick ta bort själva korset och binda honom vid något mindre framstående). Själva bruden, alltså Elsa Lanchesters gestalt, kvinnan med de omöjliga streaksen i håret, är bara med i tre minuter-på den korta tiden hinner hon inte bara dissa monstret utan också bli en ikonisk figur genom sin klassiska posering och läte.

Det som förmodligen skulle störa en modern tittare är nog samma saker som gjort filmen klassisk-inslagen av campy humor, karaktären Pretorius som man nog antingen hatar eller älskar, Henry Frankensteins bleka karaktär som så lätt övertalas, minifigurerna som sagt (som för historien mer in i sagans värld än skräckens) och karaktären Minnie, vilken i och för sig odödliggjorde Una O´Connor, som senare fick spela ungefär samma karaktär i massor av filmer. Hon spelar sin roll helt för att dra skratt, vilket stör mig, i allafall.

En annan sak som stör mig är att Frankensteins monster här pratar. I första filmen grymtar han bara, men här pratar han, ungefär som ett barn. Man kan dra argumentet att monstret faktiskt pratar en hel del i originalboken, men eftersom han inte är någon snackpåse direkt i första filmen blir det lite konstigt. När Karloff första gången läste manuset protesterade han faktiskt mot just detta, men lät sig övertalas. Frågan är om han inte skulle ha stått på sig mer, men å andra sidan-vad hade han att säga till om i manusfrågor? Det är såklart en aspekt av monstrets karaktärutveckling, och säkert en anledning till att monstret känns som en tredimensionell figur mer än bara ett monster. Apropå Karloff-så har han här största namnet på affischen, han är ”KARLOFF!”, istället som i första filmen där han var listad i förtexterna som ett frågetecken. Inte bara hade han blivit känd genom den filmen, han hade gjort flera populära filmer i mellantiden. Nu är det istället Elsa Lanchester som får se sig listad som ”?” i förtexterna….(hon får dock sitt namn utskrivet, fast i rollen som Mary Shelley, som hon spelar i den lilla prologen. Och när vi ändå är inne på prologen, den sekvensen var en av få scener som censuren hade problem med den här gången, då de tyckte hennes urringning var alltför djup. Man fick klippa om sekvensen för att de skulle bli nöjda).