Son of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins son
År:1939
Regi: Rowland V. Lee
Huvudroller: Basil Rathbone, Bela Lugosi, Boris Karloff, Lionel Atwill, Josephine Hutchinson,

År 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.

1938 var det en biograf som, som ett desperat sätt att få in likvida medel, satte upp en triple-feature med Dracula, Frankenstein och King Kong på samma kväll. Satsningen blev en enorm succée, vilket fick Universals nya chefer att inse att, hmmm, kanske är de där ganska monsterfilmerna fortfarande populära. Man beslöt att satsa på sina monsterfilmer igen och först ut i vad som skulle gå under epitetet ”New Universal” var alltså Son of Frankenstein.

Den här gången har Frankensteins, ehh, son (Rathbone) ärvt slottet och åker till staden Frankenstein för att flytta in med sin fru och son. Han är fast inställd att rentvå sitt namn och bli en good guy i staden (trots att man kan undra över varför stadsborna bytt namn på staden från ”Goldstadt” till ”Frankenstein”, om man nu så gärna vill glömma den gamle baronen), men upptäcker snart att faderns gamla laboratorium finns kvar (med tillhörande sulfur-gruva, uppenbarligen), och inte nog med det, pappas gamla monster lever fortfarande och det gör även en av hans gamla medhjälpare, Ygor, spelad av Bela Lugosi, ironiskt nog. Lugosis roll gör egentligen hela filmen, vilket gör det hela ännu mer ironiskt-om ni kommer ihåg så skulle han ju spela just Frankensteins monster i första filmen, och nu spelar han den bespottade medhjälparen. Ygor har blivit dömd till döden för att ha stulit lik, och man försökte också, men Ygor överlevde galgen, dock med en trasig nacke och ett sinne inställt på hämnd. Grejen är att Ygor inte ens fanns med i originalmanuset, mycket av handlingen i Son of Frankenstein bestämdes precis innan tagningen skulle göras. Och ja just det, jag höll på att beskriva handlingen-Frankensteins son, Wolf, hittar monstret levande, men döende, och blir besatt av tanken att fortsätta pappans verk. Monstret är dock under Ygors kontroll och han i sin tur skickar monstret att hämnas på de jurymedlemmar som dömde honom till döden. Det ryktas att Karloff blev så pissed off över den positiva responsen Lugosi fick i den här rollen-som dessutom var en sistasekundenuppfinning-att han vägrade spela monstret igen och dessutom vägrade spela med Lugosi igen om inte han, Karloff, fick det största namnet på affischen och den klart större rollen. Det finns stor risk att det här bara är påhitt, men man vet aldrig, klart att Karloffs sena framgångar kan ha stigit honom åt huvudet. Det kan också vara så att han helt enkelt ledsnade på att spela Frankensteins monster, med fyra timmars sminkpåtagning varje dag.

Basil Rathbone var på höjden av sin karriär vid den här tiden, men hatade enligt egen utsago skräckfilmer. Det är därför lite underligt att han ställde upp på denna (man hade prövat Claude Rains och Peter Lorre men till slut bestämt sig för Rathbone), men anses vara en förklaring till att hans skådespel är så överdrivet och teatraliskt. Antingen i subtil protest eller för att han helt enkelt inte förstod skräckfilmer och tänkte att det skulle vara så. Det är dock en fröjd att se Rathbone, Karloff och Lugosi tillsammans. De kompletterar varann fantastiskt. På tal om karaktärer så är den mest udda figuren stadens polis, Inspektör Krogh, spelad av Lionel Atwill. Som ung fick han sin arm avsliten av monstret och har nu en protes, som han styr med sin kvarvarande arm. Resultatet är fantastisk humor, speciellt när han använder sin protesarm för att sätta fast sin monokel för rengöring.

Son of Frankenstein skulle egentligen göras i Technicolor, men då provfilmningarna inte ansågs vara tillfredställande ändrade man till svartvitt. Anledningarna verkar framförallt ha varit färgen på Karloffs smink. Man gjorde honom grön, och den horribla….umm, tröjan, han har är brun. Konstigt nog behöll man….ja, det där han har på överkroppen, även när man bestämt sig för svartvitt, trots att enda anledningen till att man valde den var för färgfilmen. Man har hittat en av Karloffs färgtester, efter att den legat inlåst i ett valv i alla år, och nu finns den såklart på Youtube, så avgör själva. Mannen som Karloff låtsas strypa på slutet är Jack Pierce, mannen som uppfann den berömda designen för bland annat Frankensteins monster:

Borta var förstås James Whale som gjorde första filmen, samt Bride of Frankenstein. Han hade definitivt sagt nej till att göra fler monsterfilmer. Hans karriär var, även om ingen visste det 1938, utdöende. Efter Bride hade han jobbat hårt några år, men från 1940 och framåt var det tunnsått. Vissa hävdar att det berodde på att man frös ut honom på grund av hans homosexualitet, men det är knappast sant. 1937 hade han regisserat en uppföljare till stumfilmsklassikern På västfronten inget nytt, och i dessa orostider blev den en flopp. Han hade sen personliga och hälsomässiga problem och tog livet av sig genom att dränka sig i sin pool 1957, efter i stort sett 20 inproduktiva år. Skillnaden i regi mellan Bride och Son är som dag och natt-borta är den campiga humorn och intresset för monstret som karaktär-här är monstret mer en killing machine som lyder Ygor. Karloffs monster pratar inte här heller-varför han glömt bort hur man pratar förblir dock en gåta.

Något som den nya regissören Rowland Lee lyckas med är set design-Frankensteins slott är en mardrömslik uppvisning i expressionistisk konst där skuggorna är så långa och mörka att de bildar nya strukturer. Trappan till övervåningen är precis som i en mardröm-lång, vindlande och mörk. Matsalen är enorm och mer skrämmande än något monster. Son of Frankenstein är också en film som tvingar en att ta ställning-ska man ta en öl och skratta åt fånigheterna, eller ska man se den som en del i Frankensteins kanon, som en fortsättning på Mary Shelleys och James Whales arbete? Idag är det svårt att bortse från de humoristiska inslagen, som redan nämnts konstapelns protesarm, men också slutet som är okaraktäristiskt actionfyllt men också, just det, fånigt. Man kan välja vad man vill, trots att den är den längsta filmen i Universals Frankensteinserie på 98 minuter, så överväger de positiva inslagen de negativa.