One-Armed Swordsman År:1967 Kinesisk titel: Du bei dao

Regi:Cheh Chang Huvudroller: Johnny Wang Yu, Chiao Chiao, Chung-Hsin Huang, Yin Tze Pan

Jag hade en period då jag såg väldigt mycket Hongkong-filmer, eller som det egentligen heter, wuxia. Från början var det väl ren nyfikenhet, men också att vara uppvuxen under 80-talet med suddiga vhs-kopior av Bruce Lee-filmer skapade ju legender om de här filmerna. Legender som sällan motsvarade verkligheten när man väl såg dem, ska väl tilläggas. Det är inte det att jag tycker gammal klassisk kung fu-action är dålig, men problemet är att när man sett några stycken känner man igen alla de klassiska dragen, handlingen är oftast densamma (du dödade min mästare-jag kräver hämnd!) och skådespeleri och regi är från en helt annan tradition än den vi är vana vid så det som först är lite charmigt fnissigt blir efter ett tag ganska tröttande.

Därför är One-Armed Swordsman så uppfriskande. Jag gillar verkligen den här. Handlingen är, i korthet-ett gangstergäng anfaller en kung fu-skola, varpå den mest framträdande eleven blir dödad. Innan han dör ber han sin mästare att hans son Fang Kang ska få bli elev, och så blir det. Tydligen var inte det något man normalt kunde göra, men sonen börjar lära sig kung fu i Golden Sword, och blir en dag en framstående elev. De andra eleverna ser honom dock som en utböling och mobbar honom-under en konfrontation får Kang sin arm avhuggen och flyr. En bondkvinna räddar honom från döden, och de inleder en romans. Han känner fortfarande lojalitet mot sin gamla mästare, men lovar kvinnan att han ska ge upp kung fu. Som av en händelse råkar hon äga en bok som lär ut svärdsteknik för en-armade fajters (inte den starkaste punkten i manuset, det här kanske) och han blir en kung fu mästare som till slut räddare sin gamla skola.

Det finns flera saker som gör One-Armed Swordsman sevärd.

• Handlingen är, inom sin genre, faktiskt intressant.
• One-Armed Swordsman var den första filmen i den här genren med en anti-hjälte. Fang Kang har ett helt annat djup än de flesta andra huvudfigurer i den här genren.
• Johnny Wang Yu som spelar huvudrollen är inte lika skarp i sin fajting som t.ex. Bruce Lee, men jag tror nästan filmen tjänar på det; istället för att få se ändlösa scener med akrobatisk fajting har man koncentrerat sig på bildlösningar, regi och dramatik istället.
• Scenografin är faktiskt riktigt snygg. Filmen är helt och hållet filmad i studio och man ser tydligt att det är kulisser, men det är väldigt vackert. Eftersom allt håller samma visuella stil blir det aldrig störande, bara snyggt.
• Jag gillade att den utmanade den vanliga mentaliteten från Wuxia-filmer och frågar om inte kung fu mest ställer till besvär för alla…vilket det ju uppenbarligen gör.
• Filmen är en milstolpe inom Hongkong-film. För sin tid spelade den in mer pengar än någon annan (första filmen som spelade in en miljon HK-dollar), och den var mer våldsam och grafisk än liknande filmer hade varit innan.

Det här anses av många vara en av de bästa wuxia-filmer som gjorts, och bröt mot konventionerna som fanns när den gjordes, och skapade helt nya. Det finns saker i den som man inte kan låta bli att le lite åt, och den kanske är tjugo minuter för lång. Om du tycker Hongkong-filmer i allmänhet är lite löjliga och överdrivna så tycker jag du ska ge den här en chans, för den är snäppet bättre än det mesta i sin genre. Gillar du redan den här typen av film så ska du se den.