Etikettarkiv: martial arts

The Karate Kid (1984)

The Karate Kid
År:1984
Regi: John G. Avildsen

Huvudroller: Ralph Macchio, Pat Morita, Elisabeth Shue, Martin Kove, William Zabka, Ron Thomas, Chad McQueen,

cranekick
Get him a bodybaaaaaaag

Sweep the leg!

Efter att ha sett några avsnitt av Youtubes (ja, de producerar tydligen eget material nu också) Cobra Kai, med Macchio och Zabka från originalet i huvudrollerna började jag komma ihåg den här filmen som jag tittat på så många gånger-hade den inspelad på vhs någon gång i mitten av åttiotalet. Finns förmodligen ingen film som jag sett sista halvtimmen av lika många gånger som den här-möjligen med hård konkurrens av Star Wars IV, där jag också nötte ut sista halvtimmen på vhs-kassetten. Jag var mest förtjust i Karate Kid innan jag själv började träna karate förstås, men vi kommer till det.

Alla i min generation (40 och över) har sett den här filmen. Den är en rundningsstolpe i åttiotalskulturen och en klassisk historia om en underdog som får sin revansch-precis som en tidigare John Avildsen-film, Rocky. Alla känner till handlingen, men för säkerhets skull-ung kille börjar på ny skola och får problem med lokala tuffing/karate-gänget som börjar mobba honom. Pojken blir vän med husets vaktmästare som lär honom ”riktig” karate och, inte minst, blir fadersgestalt. Även om man inte vet hur filmen slutar så kan man räkna ut det med sitt hitosashi yubi-och ändå är det spännande.

Så här 35 år senare så funkar filmen fortfarande. Dock så kan man börja fundera på en del saker….

-Daniel är en hetsporre, vilket han får sota för. Nå, inte nog med det-han är den ende i filmen som startar en fight. Det är han som börjar tjafsa på stranden, det är han som sprutar vatten på Johnny Lawrence på toaletten. Johnny Lawrence försvarar sig bara. Kolla på filmen. VARJE FIGHT I FILMEN (om man räknar bort turneringen) STARTAS AV DANIEL!

-Mr Miyagi är en groomer. Genom småtjänster och hemmagjord livsvisdom (förmedlad på hittepå-brytning) lyckas han charma Daniel och få honom att vaxa bilen och sandpappra hela trädäcket hemma. Vad får Daniel i gengäld? Riskera livet i en turnering-för Mr Miyagis räkning. Miyagi följer sällan sina egna läror heller. Han säger en sak om karate, men gör en annan. Vad har han egentligen i kikaren?

-I början av filmen träffas Alli och Daniel på en strand och de flirtar. Daniel försöker lära henne att trixa med en boll. I en scen som alltid stört mig enormt, ser hon ut att ledsna och kickar iväg bollen för att sedan bara vända sig om och återvända till sina vänner. Daniel jagar efter som en hund. Det är också Alli som tutar i Daniel att ”what goes around”, vilket leder till att han riskerar livet genom att hälla vatten på Johnny Lawrence.

-Den avgörande sparken, den alla kommer ihåg (säg ”crane kick” till random person i 40-årsåldern så kommer de ställa sig på ett ben med armarna upp i luften), har också stört mig väldigt länge. Daniel sätter tydligt ner det skadade benet när han sparkar vilket gör hela manövern meningslös. Att som Mr Miyagi säga att det inte finns något försvar mot sparken är bara fånigt-varför skulle det inte göra det? Det är i praktiken en vanlig framåtspark-allt du behöver göra är att sätta upp handen eller flytta på huvudet (vilket Johnny i och för sig inte gör). Sen det värsta med det hela är att Daniel skulle ha blivit diskad för för hård kontakt-karateturneringar av den typen som Daniel och Cobra Kai är med i hade poängfightingregler, vilket innebar att alla tekniker skulle träffa, men med kontroll. Johnny blir knockad, vilket automatiskt skulle inneburit diskning för Daniel. Så…eftersom det genom hela filmen är Daniel som startar alla bråk, och sen förlorar turneringen genom diskning, så är det ju Johnny som ÄR the Karate Kid. (Tillägg till detta-det fanns förslag i ett tidigt stadium att Daniel faktiskt SKULLE förlora turneringen, men detta blev snabbt nedröstat då det knappast är förenligt med en amerikansk mentalitet att man kan förlora ett sportevenemang men ändå vinna i livet). Vi får i och för sig se ett antal tekniker innan finalen som inte heller hade funkat i en karateturnering a la 80-tal (armbåge mot fasthållet knä, till exempel), så vilka regler som gäller är väldigt oklart.

Ralph Macchio var 22 när Karate Kid gjordes. När tredje filmen gjordes var han snubblande nära 30 och hade en begynnande putmage men såg i ansiktet fortfarande ut som en osnuten fjortonåring som precis fått sitt första skäggstrå. Faktum är att han är fyra år äldre än William Zabka som spelar Johnny.  Hans karatetalanger på skärmen är fantastiskt dåliga, men genom standins och klippning så får man bortse från det.

Mr Miyagi spelas av Pat Morita, en skådespelare som för den amerikanska publiken var känd för komiska roller, framförallt som restaurangägaren i Happy Days, alltså Gänget och Jag. En sak jag fick veta nyligen är att Toshiro Mifune provspelade för rollen som Miyagi-och gjorde bra ifrån sig! Han var snubblande nära att få rollen, men producenterna tyckte han gjorde för allvarligt intryck. Fatta- Yojimbo kunde varit Daniel-Sans Sensei. Nu fick han Arnold från Happy Days.

Wax on, wax off.

Jag tycker man kan/ska se Karate Kid om man inte sett den förut, och sen gå direkt på Cobra Kai-serien. Hoppa över alla sequels och framförallt hoppa över remaken.

Extranummer: Någon har hittat rehearsal-banden från inspelningen och lagt upp dem på Youtube. Varsågoda-sånt här ser man inte varje dag.

Annonser

One-Armed Swordsman (1967)

One-Armed Swordsman År:1967 Kinesisk titel: Du bei dao

Regi:Cheh Chang Huvudroller: Johnny Wang Yu, Chiao Chiao, Chung-Hsin Huang, Yin Tze Pan

onearmed3.jpgJag hade en period då jag såg väldigt mycket Hongkong-filmer, eller som det egentligen heter, wuxia. Från början var det väl ren nyfikenhet, men också att vara uppvuxen under 80-talet med suddiga vhs-kopior av Bruce Lee-filmer skapade ju legender om de här filmerna. Legender som sällan motsvarade verkligheten när man väl såg dem, ska väl tilläggas. Det är inte det att jag tycker gammal klassisk kung fu-action är dålig, men problemet är att när man sett några stycken känner man igen alla de klassiska dragen, handlingen är oftast densamma (du dödade min mästare-jag kräver hämnd!) och skådespeleri och regi är från en helt annan tradition än den vi är vana vid så det som först är lite charmigt fnissigt blir efter ett tag ganska tröttande.

onearmed.jpg

Därför är One-Armed Swordsman så uppfriskande. Jag gillar verkligen den här. Handlingen är, i korthet-ett gangstergäng anfaller en kung fu-skola, varpå den mest framträdande eleven blir dödad. Innan han dör ber han sin mästare att hans son Fang Kang ska få bli elev, och så blir det. Tydligen var inte det något man normalt kunde göra, men sonen börjar lära sig kung fu i Golden Sword, och blir en dag en framstående elev. De andra eleverna ser honom dock som en utböling och mobbar honom-under en konfrontation får Kang sin arm avhuggen och flyr. En bondkvinna räddar honom från döden, och de inleder en romans. Han känner fortfarande lojalitet mot sin gamla mästare, men lovar kvinnan att han ska ge upp kung fu. Som av en händelse råkar hon äga en bok som lär ut svärdsteknik för en-armade fajters (inte den starkaste punkten i manuset, det här kanske) och han blir en kung fu mästare som till slut räddare sin gamla skola.

Det finns flera saker som gör One-Armed Swordsman sevärd.

  • Handlingen är, inom sin genre, faktiskt intressant.
  • One-Armed Swordsman var den första filmen i den här genren med en anti-hjälte. Fang Kang har ett helt annat djup än de flesta andra huvudfigurer i den här genren.
  • Johnny Wang Yu som spelar huvudrollen är inte lika skarp i sin fajting som t.ex. Bruce Lee, men jag tror nästan filmen tjänar på det; istället för att få se ändlösa scener med akrobatisk fajting har man koncentrerat sig på bildlösningar, regi och dramatik istället.
  • Scenografin är faktiskt riktigt snygg. Filmen är helt och hållet filmad i studio och man ser tydligt att det är kulisser, men det är väldigt vackert. Eftersom allt håller samma visuella stil blir det aldrig störande, bara snyggt.
  • Jag gillade att den utmanade den vanliga mentaliteten från Wuxia-filmer och frågar om inte kung fu mest ställer till besvär för alla…vilket det ju uppenbarligen gör.
  • Filmen är en milstolpe inom Hongkong-film. För sin tid spelade den in mer pengar än någon annan (första filmen som spelade in en miljon HK-dollar), och den var mer våldsam och grafisk än liknande filmer hade varit innan.

Det här anses av många vara en av de bästa wuxia-filmer som gjorts, och bröt mot konventionerna som fanns när den gjordes, och skapade helt nya. Det finns saker i den som man inte kan låta bli att le lite åt, och den kanske är tjugo minuter för lång. Om du tycker Hongkong-filmer i allmänhet är lite löjliga och överdrivna så tycker jag du ska ge den här en chans, för den är snäppet bättre än det mesta i sin genre. Gillar du redan den här typen av film så ska du se den.