Etikettarkiv: rasism

Disney och skandalerna, del 1.

När det här skrivs var det ett par veckor sen som MrCool-skandalen (eller vad vi ska kalla det för) rasade som värst och vi hade ett läger som skrek ”Vi måste skydda baaaarnen” för att de trodde att folk skulle bli pedofiler på grund av en tre år gammal låt låt, och ett läger med folk som fann sig försvara en av de mest talanglösa komiker vi någonsin sett, för att vi inser att det är priset man får betala om vi vill leva i ett fritt samhälle. Samma sak har hänt massor av gånger tidigare-och kommer att hända igen. Och oops! Det hände precis nu-James Gunn, som skulle regissera nästa Guardians of the Galaxy, blev sparkad av Disney på grund av tweets han skrev för tio år sen. Jajamän. Ingen preskriptionstid här inte, ingen möjlighet att bara radera tweetsen, låtsas som ingenting och gå vidare-näe, här är du för alltid skyldig. Lustiga här är att precis som i fallet med MrCool, så är Gunns ”skämt” remarkabelt humorbefriade, dock uppenbart menade att vara någon sorts skämt eller sarkasm. De bara faller platt till marken. Dock upprepas historien, denna gång på en global skala-folk fattar inte vad de har att göra med och tror att Gunn verkligen är pedofil. I kölvattnet av detta började folk påpeka olika skandaler Disney varit indragna i genom åren/årtioendena, och det var där jag började bli intresserad på riktigt-för här blir sanningen inte alltid lika enkel.

En del av skandalerna kan enkelt förklaras så här-ett enormt mediaföretag som avlönar tiotusentals människor och som aggressivt köper upp stor del av marknaden, och som dessutom grundat sin förmögenhet på kultur riktad till barn…tja, det är väl nästan konstigt att de inte varit inblandade i fler.

Tidiga Disney

Uncle Walt, och den för många okände, Ub Iwerks skapade Oswald the Lucky Rabbit, en figur som blev hyfsat populär, men som Disney ganska snabbt blev lurad på rättigheterna till. Disney och Iwerks kom snabbt på fötter igen och skapade en nästan identisk kopia till Oswald-Mickey Mouse. Iwerks tog helt över animationen och Disney gav Mickey rösten. Disney drev sitt företag hårt de första åren-han skapade massor av tekniska lösningar, bland annat ett system för animerad färgfilm, men han var känd för att inte vara så smidig med sin personal, och var ständigt på randen till konkurs. Bland annat gick hans personal ut i strejk 1941 på grund av hans ledarskap. Snövit var en enorm succé, men de efterföljande filmerna Pinocchio och Fantasia var förlustaffärer. Dumbo, som snabbproducerades 1940, blev en succé, men är också skräddarsydd för att tilltala en masspublik.

Det som många tänker på när de hör Disney är hans nazistsympatier. Det finns dock väldigt lite bevis för att han någonsin hade sådana. Precis som med vårat svenska exempel med Ingvar Kamprad så var det möjligtvis en tidig nyfikenhet för den nya ideologin, men det var 1930-tal; det är lätt för oss som har facit i hand att döma. Människorna runt omkring honom hävdar bestämt att han aldrig gav uttryck för en nedlåtande eller rasistisk hållning-det finns dessutom många exempel på att han anställde animatörer av många olika etniciteter, något som verkligen inte var vanligt i den här eran.Hans personliga ideologi vandrade däremot allt längre åt höger ju äldre han blev-så även om han inte var rasist så var han inte immun mot kommunistskräcken som gick som en masshypnos över USA under 1930- och 1940-tal. Faktum är att han stödde presidentkandidater från Demokratiska partiet under 1930-talet, men gick över till Republikanerna under 1940-talet. Han var med och skapade en förening för filmskapare som ville bevara amerikanska ideal (urrk), och vittnade i den beryktade House Unamerican Activities Committee (som bland annat svartlistade folk som misstänktes ha socialistiska eller kommunistiska sympatier), där han bland annat sa att strejken i hans företag 1941 var kommunistdriven och riktad mot honom personligen. Han namngav också ett antal animatörer i hans egen stab som kommunister, vilket i det här sammanhanget var en proffessionell dödsdom.

Rasism i tidiga Disneyfilmer.

Det är svårt, för att inte säga korkat, att döma kultur i efterhand för att ha värden som inte motsvarar de vi har idag, men visst finns det exempel på saker Disney gjorde som måste ha känts konstiga även för en samtida publik. Många av de tidiga Disneyfigurerna, som Mickey till exempel, tecknades svarta, men det är inte så konstigt, för kontrastens skull var det mer logiskt att teckna svarta figurer än vita, då man i praktiken bara hade två ”färger” att välja mellan. 1933 gjorde Disney filmen Mickey´s Mellerdrammer, en kortfilm där Mickey och Minnie sätter upp en pjäs av Onkel Toms stuga, och där Mickey uppträder i blackface, något som definitivt var kontroversiellt redan på 1930-talet. Av handlingen framgår också att Mickey och Minnie definitivt ”was an item”, alltså var ett par med sexuell relation, något som figurer i Disney-universumet nästan aldrig har. Klarabella Ko är också med, även hon i någon typ av blackface med överdrivna läppar.

Det ska sägas att många av de tidiga medarbetarna var afro-amerikaner, och i högre grad, hade asiatisk bakgrund. Det gör ju i och för sig filmer som Mickey´s Mellerdrammer ännu konstigare.

Sen har vi förstås figuren Sunflower i filmen Fantasia, en kentaur som snabbt redigerades bort då den ansågs vara en stereotyp-här har någon smart person lagt originalet bredvid den ”censurerade” versionen.

När det gäller etniska stereotyper så finns det tusentals fler exempel, som de siamesiska katterna i Lady och Lufsen, eller kanske mest kända, kråkorna i Dumbo.

Song of the south.

Disneys största klavertramp, och en skandal som de fortfarande får käka upp, är filmen Song of the south som kom 1946. Filmen baserades på ett antal kända böcker från 1880-talet som handlade om tiden när slaveriet avskaffades, och har en figur vid namn Uncle Remus som huvudkaraktär. Uncle Remus bor kvar på plantagen där han tidigare var slav och berättar olika historier för barnen. Song of the south (hette Sången om södern i Sverige och hade faktiskt premiär här 1948). Den blandar animation och riktiga skådespelare. Filmen går inte att få tag på på laglig väg då Disney bannlyst den flera gånger om. Man försökte släppa den på VHS på 1980-talet, men bara ett kort tag. Den har blivit ”permanent återkallad” fyra gånger (och alltså återsläppt lika många gånger), men sedan 1986 går den inte att få tag på. Redan innan premiären var den kontroversiell, så pass mycket att Disney inte själv gick på premiären utan stannade på sitt hotellrum efter att ha introducerat den. Case in point-filmens huvudroll innehas av William Baskett, en afroamerikansk skådespelare kunde inte själv gå på premiären då den hölls i Atlanta, eftersom svarta inte tilläts på samma visningar som vita-och i det här fallet en film som till stor del visar glada, problemfria afroamerikaner som inte vill lämna plantagen som de tidigare varit slavar på.

En del menar att kritiken mot Song of the south är överdriven, då (vilket inte framgår av filmen riktigt) de svarta istället för att vara slavar istället arbetar på plantagen, det vill säga är fria att gå och får en lön. Det är naturligtvis även det en förenkling. Det som gör det hela än mer problematiskt är att Song of the south är en av Disneys bästa filmer, i mitt tycke. Vacker animering, bra sånger, intressant upplägg, och man har behållit det som var kontroversiellt redan i böckerna, nämligen Uncle Remus autentiska dialekt. Song of the south är Disneys största problembarn av alla sina filmer. Hur mycket man än försöker relativisera så är det svårt att få framställningen av den lycklige problemfrie slaven att kännas bekväm.

 

Annonser

Blazing saddles (Det våras för sheriffen) (1974)

Regi: Mel Brooks Huvudroller: Clevon Little, Slim Pickens, Harvey Korman, Madeline Kahn, Mel Brooks, Gene Wilder

What in the wide, wide world of sports is going on?

Det går inte att diskutera Blazing saddles/Det våras för sheriffen utan att ganska omgående börja slänga repliker-kolla vilket filmforum som helst och dra upp Blazing saddles; snart fylls forumet av medlemmar som citerar sina favoritrepliker. Och varför inte? Själv citerar jag den här filmen ofta nog, även om min omgivning inte alltid förstår vad jag syftar på.

blazing_saddles1

Excuse me while I whip this out.

Handlingen är raffinerad-rälsen som ska förbinda öst med väst ska gå genom en liten nybyggarstad i vilda västern. För att säkerställa att allt går snabbt och smidigt skickar järnvägsbolaget, lett av storskurken Hedly Lemar, sina skurkar till staden för att göra den obeboelig. Efter att sheriffen dött kräver stadsbefolkningen en ny sheriff, vilket järnvägsbolaget naturligtvis inte vill veta av-man ser till att den nya sheriffen verkligen kommer att misslyckas. Man skickar en svart sheriff…till den inavlade, outbildade, vita staden, där alla invånare heter Johnson i efternamn. Dessutom så är just den här sheriffen elegant, världsvan, snygg och listig, det vill säga allt det som stadsbefolkningen inte är.

Where da white women at?

Den här filmen funkar på så många plan, tycker jag. Det är den ultimata western-parodin, samtidigt som den driver med både rasism, etniska stereotyper och politisk dumhet. Som grädde på moset har den också, som sagt, några av de roligaste one-liners som fångats på film. Den har typisk Mel Brooks-humor, det vill säga absurda repliker och visuella gags, och jag tycker det är den roligaste han har gjort. Vissa håller Young Frankenstein högre (vilken faktiskt gjordes samma år som den här), men där Young Frankenstein blinkar med ögat och knuffar dig i sidan med armbågen och vill visa hur smart den är, är den här mer gapskratts-rolig.

I didn´t get a ”harump” from that guy!

Det finns saker som kanske inte funkar längre. Ingen förstår till exempel skämtet med Hedly Lemar längre. Slutet där allting blir extremt absurt…känns mest som att Brooks inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Blazing saddles är extremt bra castad, ironiskt nog är Brooks själv i rollen som guvernören den skådespelare som funkar sämst och Gene Wilder är inte särskilt trovärdig alls i rollen som en alkoholiserad gunslinger. Vet inte hur stor roll de sakerna spelar. Det vägs mer än nog upp av Clevon Little i sitt livs roll, samt Slim Pickens och Harvey Korman som skurkar.

Roligaste repliken i filmen? Jag skrattar högt (även om jag ser filmen ensam) varje gång jag ser scenen då de kommer till vägtull i öknen och säger ”we gotta get back and get a shitload of dimes!”.

Never mind that shit, here´s Mongo!

Funkar filmen idag? Ändå tveksamt, om du är under 40. Tyvärr. För smartare och roligare attack på rasism och inskränkthet får man nog leta efter. Men åldrats, det har den.