Etikettarkiv: 1974

Lady Snowblood 2:Love song of vengeance (1974)

Lady Snowblood 2: Love song of vengeance (Shurayuki-Hime: Urami Koiuta)Regi: Toshiya Fujita Huvudroller:Meiko Kaji, Juzo Itami, Kazuko Yoshiyuki

lady-snowblood-2-love-song-of-vengeance-movie-poster-1974-1020464967Naturligtvis kom det en uppföljare till Lady Snowblood, och här blir fröken Snöblod indragen i politiska intriger i efterdyningarna till det Rysk-Japanska kriget i början av 1900-talet. Även andra delen är sevärd-men med fler förbehåll än ettan. För storyn i första filmen var tidlös och universell, men handlingen runt hämnd genom generationer var försatt i en tid och en kultur där den kändes verklig och påtaglig. Handlingen i uppföljaren handlar mer om maktspel i den politiska toppen, och känns ibland mer som en spionhistoria.

 

Lady Snowblood, fortfarande spelad med den äran av Meiko Kaji, blir tillfångatagen för brotten hon begick i första filmen, och dömd till döden. Hon blir fritagen på väg till galgen, men de som ligger bakom fritagningen förväntar sig att hon ska betala tillbaka med att spionera på en politisk upprorsmakare och stjäla ett viktigt brev som han har. För att göra en lång historia kort-det blir snart dags att hämnas lite här också.

Jag satt och funderade på vilken av filmerna som är snyggast, och jag lutar nästan åt att det är den här-det syns att budgeten definitivt är större här, man har kostat på scenerierna lite mer, fotot är mer genomtänkt och man har nog till och med kunnat kosta på sig omtagningar. Därmed inte sagt att den här filmen är bättre än ettan, för det är den inte. Storyn har jag redan tagit upp, men våldet är råare och mer utdraget i andra filmen, och det tjänar den inte på. Bland annat finns en tortyrscen som dels är onödigt utdragen, men också taffligt gjord. Något som störde mig väldigt mycket var sminket-inte nog med att sår och blessyrer flyttar sig i ansiktet mellan klippen, sminket ser ibland också ut som om en fjärdeklass haft skolpjäs. Sen, om jag ska fortsätta vara gnällgubbe, så har jag svårt att köpa att stuntmän från budons hemland är så kassa på att slåss. Det ser erbarmligt ut ibland.

snowblood2

Men är det en dålig film då alltså? Nej, det är det inte. Filmen är snygg och har ändå ett bra flyt, den blir aldrig stillastående. Meiko Kaji är en sval skönhet och jag tycker nästan hon vuxit in bättre i rollen nu än i första, då hon ibland såg lite bortkommen ut. Tyckte du om första, eller du tycker om den här typen av hårt stiliserade, våldsamma, japanska filmer så kommer du tycka om den här också. Men är du en sån person så antar jag att du redan sett den förstås…

Även den här köpte jag i utgåva från Njuta films, men den finns också som Criterion Collection box med båda filmerna. Min utgåva är snygg och bilden kristallklar, och det räknar jag med att Criterions också är.

Se där, en hel recension av Lady Snowblood och jag har inte nämnt Tarantino!

Annonser

Lone wolf and cub (1972-74)

Lone wolf and cub (Kozure Okami) (1972-74)

Regi: Kenji Misumi, Buichi Saito, Yoshiyuki Kuroda Huvudroller: Tomisaburo Wakayama, Akihiro Tomikawa, Junko Hitomi

I början av 90-talet läste jag mycket serier, och en av många kulturgärningar Horst Schröder gjorde då var att ge ut tidningen Samuraj i Sverige. Samuraj bestod huvudsakligen av återutgivningar av serien Lone wolf and cub, som den kallas på engelska, eller Kozure Okami på japanska. I samband med att jag började läsa Samuraj fick jag höra talas om filmen Shogun Assassin, som alltså är en filmatisering av serien. Jag blev såklart vansinnigt sugen på att se den, men före internet var det inte så lätt. Jag fick till slut tag på en VHS av Shogun Assassin och fick ungefär samtidigt reda på att den är ett hopkok och hopklippning av de två första filmerna, i en serie av sex filmer. Och det är den serien jag ska behandla här.För du ska inte bry dig om Shogun Assassin, du ska se hela serien.

lonewolf2

Men en sak i taget. Lone wolf and cub (som jag tänker kalla serien i sin helhet) handlar om en samuraj, Ogami Itto, gissningsvis under 1800-talets Japanska feodalistiska välde, som blir befordrad till shogunens skarprättare. Han blir utsatt för en komplott av Yagyu-klanens ledare, och hans fru blir mördad. Ogami blir beordrad att begå seppuku men flyr istället med sin son och lever på flykt, vandrandes genom landet, och överlever genom att ta uppdrag som lönnmördare, då han nu är en ronin, herrelös samuraj. Ogami och hans son håller hårt på ära och att leva som äkta samurajer, och det är ofta det historien går ut på-att acceptera sitt öde men att göra det ärofullt, oavsett vad som händer. Det kan hjälpa att förstå handlingen om man har åtminstone en grundläggande kunskap om japansk kultur och samurajernas hederskodex bushido, men det ska inte vara något problem-hämnd och ära är universell.

Lone_Wolf_mangaMangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.

Låt mig vara så tydlig jag bara kan-du kan inte hitta någon coolare och mer badass än Lone wolf. Bunden vid en extremt snäv hederskodex är han en personifiering av allt det som idealiseras runt samurajfenomenet. Ogami Itto och hans son Daigoro lever ständigt på randen till dödsriket och kompromissar aldrig. Något lönnfet och aldrig ett spår av uttryck i ansiktet skjuter han barnvagnen med sin son genom det japanska landskapet, som är fantastiskt omväxlande-det är allt från öken, till stad, till snöiga backar, till risfält. Han möter ninjas, svärdsmän som vill pröva sina färdigheter mot den bästa av dem alla, han möter hela arméer av samurajer, han mejar ner lönnmördare med udda taktiker (de tre i sista filmen som förföljer Ogami under marken sticker ut, om man säger så). Ofta har kvinnliga motståndare en framträdande roll. Om du tycker att det smakar Tarantino när du tittar på det här, så skulle väl ingen bli mer smickrad än Tarantino själv. Till exempel kan man se The Bride titta på just Shogun Assassin i Kill Bill. Avslutningsscenen i Kill Bill 2 med blodspruten över den vita snön kunde ha varit hämtad direkt från avslutande delen här (men i ärlighetens namn finns det en mängd andra filmer han kunde ha snott det ifrån också).  lonewolf

Så var det det här med Shogun Assassin. 1980 tog man andra filmen, Baby cart at the river styx som man valt att kalla den på engelska, och klippte in 11 minuter från första filmen, Lone wolf and cub:the sword of vengeance. Man dubbade rösterna till engelska och försökte lansera den på amerikanska marknaden, men den är i stora delar helt obegriplig. När jag fick tag på den på VHS någon på mitten av 90-talet var den också så hårt klippt att vissa scener bara blev konstiga. Den har fått någon sorts kultstämpel, men det är serien du ska titta på-det är inte svårt att hitta den som box och jag tror inte heller du behöver betala så mycket för den. Kvaliteten kan nog variera ganska mycket, tydligen har filmerna kommit som bluray men jag kan inte säga hur mycket bättre de är än de äldre dvd-utgåvorna. Kvaliteten på min box är inte helt förstklassig om man säger så-textningen är hardcoded (alltså kopierad direkt in på filmen) och ytterkanterna på bildrutan ser ut som att den är vikt. Om jag får tag på bluray-boxen så återkommer jag.

Lone wolf and cub-serien är en utmärkt startpunkt att börja ge sig in i den asiatiska filmvärlden.

Funkar filmerna idag? Oh. Yes.

Blazing saddles (Det våras för sheriffen) (1974)

Regi: Mel Brooks Huvudroller: Clevon Little, Slim Pickens, Harvey Korman, Madeline Kahn, Mel Brooks, Gene Wilder

What in the wide, wide world of sports is going on?

Det går inte att diskutera Blazing saddles/Det våras för sheriffen utan att ganska omgående börja slänga repliker-kolla vilket filmforum som helst och dra upp Blazing saddles; snart fylls forumet av medlemmar som citerar sina favoritrepliker. Och varför inte? Själv citerar jag den här filmen ofta nog, även om min omgivning inte alltid förstår vad jag syftar på.

blazing_saddles1

Excuse me while I whip this out.

Handlingen är raffinerad-rälsen som ska förbinda öst med väst ska gå genom en liten nybyggarstad i vilda västern. För att säkerställa att allt går snabbt och smidigt skickar järnvägsbolaget, lett av storskurken Hedly Lemar, sina skurkar till staden för att göra den obeboelig. Efter att sheriffen dött kräver stadsbefolkningen en ny sheriff, vilket järnvägsbolaget naturligtvis inte vill veta av-man ser till att den nya sheriffen verkligen kommer att misslyckas. Man skickar en svart sheriff…till den inavlade, outbildade, vita staden, där alla invånare heter Johnson i efternamn. Dessutom så är just den här sheriffen elegant, världsvan, snygg och listig, det vill säga allt det som stadsbefolkningen inte är.

Where da white women at?

Den här filmen funkar på så många plan, tycker jag. Det är den ultimata western-parodin, samtidigt som den driver med både rasism, etniska stereotyper och politisk dumhet. Som grädde på moset har den också, som sagt, några av de roligaste one-liners som fångats på film. Den har typisk Mel Brooks-humor, det vill säga absurda repliker och visuella gags, och jag tycker det är den roligaste han har gjort. Vissa håller Young Frankenstein högre (vilken faktiskt gjordes samma år som den här), men där Young Frankenstein blinkar med ögat och knuffar dig i sidan med armbågen och vill visa hur smart den är, är den här mer gapskratts-rolig.

I didn´t get a ”harump” from that guy!

Det finns saker som kanske inte funkar längre. Ingen förstår till exempel skämtet med Hedly Lemar längre. Slutet där allting blir extremt absurt…känns mest som att Brooks inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Blazing saddles är extremt bra castad, ironiskt nog är Brooks själv i rollen som guvernören den skådespelare som funkar sämst och Gene Wilder är inte särskilt trovärdig alls i rollen som en alkoholiserad gunslinger. Vet inte hur stor roll de sakerna spelar. Det vägs mer än nog upp av Clevon Little i sitt livs roll, samt Slim Pickens och Harvey Korman som skurkar.

Roligaste repliken i filmen? Jag skrattar högt (även om jag ser filmen ensam) varje gång jag ser scenen då de kommer till vägtull i öknen och säger ”we gotta get back and get a shitload of dimes!”.

Never mind that shit, here´s Mongo!

Funkar filmen idag? Ändå tveksamt, om du är under 40. Tyvärr. För smartare och roligare attack på rasism och inskränkthet får man nog leta efter. Men åldrats, det har den.