King Kong vs Godzilla (Kingu Kongu tai Gojira) (1962)

Regi: Ishiro Honda (Amerikanska versionen Thomas Montgomery)

Huvudroller: Tadao Takashima, Kenji Sahara, Yu Fujiki, Ichiro Arishima, Mie Hama, Shoichi Hirose

Tredje filmen, sju år efter föregående, och den första med Godzilla i färg och widescreen. Inte bara det…samma gäller för King Kong. För känn på det konceptet lite grann, King Kong och Godzilla i samma film. Nu kanske det inte förvånar alla av er, eftersom den matchupen kommer dyka upp igen, någonstans runt 2020. Filmbolaget Legendary är i full fart med att reboota sitt eget monsteruniversum och där både Kong och Godzilla och Mothra kommer att ingå (läs mer här).

Men nog om det. Det här är alltså tredje filmen i Godzilla-serien och förmodligen filmen som skapar själva kaiju-genren. Här är det mesta av första filmens patos och samtidskritik borta, här vill vi bara se monster slåss mot varandra. Och det är faktiskt alldeles fantastiskt bra…om du köper konceptet. Men å andra sidan, om du inte köper konceptet, varför tittar du ens? Jag gillar verkligen den här filmen för dess lekfullhet, och inställningen att trycka ner gasen och släppa bromsen helt.

Toho firade trettio år och när en amerikan kom och försökte sälja idén med King Kong vs Frankenstein (!) så nappade Toho, men bytte ut Frankenstein mot sitt eget monster Godzilla. Förmodligen så hade jubileet en stor del i det hela, att man ville visa upp allt sitt kunnande och alla sina resurser i en enda film, och de pengarna och den talangen man satsade har faktiskt hamnat på skärmen också. Ishiro Honda från första filmen regisserar, och visar att han kan hantera den ändrade stämningen och inställningen.

I korthet handlar det om att en reklambyrå får höra att King Kong har siktats på en paradisö, och vill fånga honom och ta med honom till Japan som ett pr-trick. Man lyckas med det också (där man lurar en stam med infödingar genom att bjuda dem på röka), men bara halvvägs. King Kong vaknar på vägen över havet och blir förstås sned…samtidigt har Godzilla, helt på egen hand, vaknat till liv ur sin frusna grav och de båda slåss med varandra-emellanåt påhejade av människorna i förhoppningen om att lösa monsterproblemet genom att låta dem slå ihjäl varandra.

Även här är det modeller, miniatyrer och män i gummidräkter, men det är så välgjort att det inte gör något. Det hör liksom till i de här filmerna. En höjdarscen är när King Kong, som han ju gör, klättrar upp på toppen av en byggnad, men i det här fallet inte en skyskrapa utan ett stadshus. Även här har han såklart en fager mö i handen, dock inte blond såklart.

Jag får äta upp det jag skrev i förra filmen-här är det faktiskt en japan som röker. Godzilla närmar sig Tokyo och ska precis slå sönder staden, så man kan inte klandra honom för att ta sig ett bloss kanske. Innan det har de enda rökverken varit de man bjussat infödingsstammen på. Den stammen är i sig värd ett kapitel-de är som hämtade ur Tintin, med sköldar, djurben genom håret, krigsmålningar och spjut i händerna. För, ni vet, det är såklart så infödingar går omkring på de här öarna.

Det här är en film som är gjord enbart för att underhålla, och det gör den, tycker jag. Det är också den mest framgångsrika Godzilla-filmen till dags datum, vilket säger en del tror jag.

(Det existerar, som vanligt, en amerikansk version av den här filmen, med nya scener och dubbad dialog. Den har jag inte sett).