Etikettarkiv: 50-tal

King Kong vs Godzilla (1962)

King Kong vs Godzilla (Kingu Kongu tai Gojira) (1962)

Regi: Ishiro Honda (Amerikanska versionen Thomas Montgomery)

Huvudroller: Tadao Takashima, Kenji Sahara, Yu Fujiki, Ichiro Arishima, Mie Hama, Shoichi Hirose

Tredje filmen, sju år efter föregående, och den första med Godzilla i färg och widescreen. Inte bara det…samma gäller för King Kong. För känn på det konceptet lite grann, King Kong och Godzilla i samma film. Nu kanske det inte förvånar alla av er, eftersom den matchupen kommer dyka upp igen, någonstans runt 2020. Filmbolaget Legendary är i full fart med att reboota sitt eget monsteruniversum och där både Kong och Godzilla och Mothra kommer att ingå (läs mer här).

Men nog om det. Det här är alltså tredje filmen i Godzilla-serien och förmodligen filmen som skapar själva kaiju-genren. Här är det mesta av första filmens patos och samtidskritik borta, här vill vi bara se monster slåss mot varandra. Och det är faktiskt alldeles fantastiskt bra…om du köper konceptet. Men å andra sidan, om du inte köper konceptet, varför tittar du ens? Jag gillar verkligen den här filmen för dess lekfullhet, och inställningen att trycka ner gasen och släppa bromsen helt.

Toho firade trettio år och när en amerikan kom och försökte sälja idén med King Kong vs Frankenstein (!) så nappade Toho, men bytte ut Frankenstein mot sitt eget monster Godzilla. Förmodligen så hade jubileet en stor del i det hela, att man ville visa upp allt sitt kunnande och alla sina resurser i en enda film, och de pengarna och den talangen man satsade har faktiskt hamnat på skärmen också. Ishiro Honda från första filmen regisserar, och visar att han kan hantera den ändrade stämningen och inställningen.

I korthet handlar det om att en reklambyrå får höra att King Kong har siktats på en paradisö, och vill fånga honom och ta med honom till Japan som ett pr-trick. Man lyckas med det också (där man lurar en stam med infödingar genom att bjuda dem på röka), men bara halvvägs. King Kong vaknar på vägen över havet och blir förstås sned…samtidigt har Godzilla, helt på egen hand, vaknat till liv ur sin frusna grav och de båda slåss med varandra-emellanåt påhejade av människorna i förhoppningen om att lösa monsterproblemet genom att låta dem slå ihjäl varandra.

king-kong-vs-godzilla
Kapow! Bang! Zap!

Även här är det modeller, miniatyrer och män i gummidräkter, men det är så välgjort att det inte gör något. Det hör liksom till i de här filmerna. En höjdarscen är när King Kong, som han ju gör, klättrar upp på toppen av en byggnad, men i det här fallet inte en skyskrapa utan ett stadshus. Även här har han såklart en fager mö i handen, dock inte blond såklart.

Jag får äta upp det jag skrev i förra filmen-här är det faktiskt en japan som röker. Godzilla närmar sig Tokyo och ska precis slå sönder staden, så man kan inte klandra honom för att ta sig ett bloss kanske. Innan det har de enda rökverken varit de man bjussat infödingsstammen på. Den stammen är i sig värd ett kapitel-de är som hämtade ur Tintin, med sköldar, djurben genom håret, krigsmålningar och spjut i händerna. För, ni vet, det är såklart så infödingar går omkring på de här öarna.

Det här är en film som är gjord enbart för att underhålla, och det gör den, tycker jag. Det är också den mest framgångsrika Godzilla-filmen till dags datum, vilket säger en del tror jag.

(Det existerar, som vanligt, en amerikansk version av den här filmen, med nya scener och dubbad dialog. Den har jag inte sett).

Annonser

Godzilla raids again (1955)

Godzilla raids again (Gojira no gyakushu) (1955)

Regi: Motoyoshi Oda

Huvudroller: Hiroshi Koizumi, Setsuko Wakayama, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Mayuri Mokusho

Toho drog ut en uppföljare till Godzilla direkt, redan året efter kom alltså Godzilla raids again (vilken aldrig haft svensk premiär och därmed inte fått någon svensk titel). Det är strikt taget inte Godzilla från första filmen, utan en varelse av samma…art? Här introduceras konceptet med monster vs monster, i det här fallet en annan uppvaknad dinosaurie vid namn Anguirus. De två slåss med varandra och människorna kan inget annat än se på då man snabbt konstaterar att Godzilla inte kan bli dödad (receptet på syreförstöraren från första filmen är begravt med uppfinnaren).

Anguirus förlorar (spoiler!) till slut mot Godzilla, men då måste människorna ta över och besegra Godzilla…på något sätt…

Här finns det mer av sidohistorier, bland annat två piloter som är bästa vänner, samt den blivande hustrun till den ena av dem-hon är dessutom radiooperatören på marken. Egentligen är det här som de mest fascinerande inslagen sker i den här filmen. När filmen inte handlar om Godzilla, handlar det om den här gruppen vänner och deras samspel och det stundande bröllopet, men skämten och de sociala situationerna är ibland helt obegripliga. En man blir pikad för att han en gång föråt sig på fisk…vilket senare refereras till då en kvinna säger ”fisk är inte som kvinnor!”. Alla skrattar. Det finns flera såna scener då kamratskapen mellan dem etableras, men för en icke-japan är dialogen bara märklig. När jag såg det så började jag tänka-vad skulle en Japan av idag tänka om en Åsa-Nisse eller en Povel Ramel-film från samma tidsera? Förmodligen samma sak som jag tänker om detta. Samtidigt är det skönt när man får någon sorts inblick i en kultur som på ytan är som vår, men i grund och botten skiljer sig så väsentligt. En annan detalj som är lite lustig är att i amerikansk film från 40-50-60-tal så röker i stort sett alla. Rökning är en syssla som alla håller på med och som refereras till om och om igen i amerikanska filmer. INGEN röker i japansk film från den här perioden. Förmodligen ansågs det fult. Man blir nyfiken på om folk i allmänhet inte rökte, om tobaksrökning var något ovanligt eller om det bara var något man undvek på film?

Var var jag? Specialeffekterna i den här uppföljaren är inte lika imponerande som i originalet, faktiskt. Det är så uppenbart att det är miniatyrer man använt, och det är inget fel med miniatyrerna i sig för de är mycket välgjorda, men proportionerna är ofta helt fel. Som i slutet (spoiler!) då man försöker begrava Godzilla i is genom att starta laviner så får man aldrig någon annan illusion än att det är en man iförd gummidräkt som står i en snödriva. Man använder också stopmotion i den här filmen, framförallt i scenerna med Anguirus, med blandat resultat. Även här är det Eiji Tsuburaya som är special effectsansvarig, men han har förmodligen varken haft lika mycket tid eller resurser som i första filmen.

Godzilla raids again är den första officiella uppföljaren i serien, men den är nog en av de mer bortglömda också. Se den om du vill se alla i ordning, annars kan du hoppa över den här.

Godzilla – monstret från havet (1954)

Godzilla – monstret från havet (Gojira) (1954)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akihiko Hirata, Sachio Sakai, Seijiro Onda

800px-Gojira_1954_Japanese_posterDen mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.

Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.

Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.

Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:

Snacka om dramatiskt.

Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.

De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.

97: Rymdinvasion i Lappland (1959)

Rymdinvasion i Lappland (1959)
Engelska titlar: Terror in the midnight sun, Horror in the midnight sun, Invasion of the animal people

Regi: Virgil W. Vogel
Huvudroller: Barbara Wilson, Sten Gester, Robert Burton, Bengt Blomgren, Åke Grönberg, Gösta Pruzelius

rymdinvasion_i_lappland_59För en film som är så -jag ryser lite när jag använder uttrycket- kultförklarad så har det varit väldigt svårt att hitta information om varför och under vilka omständigheter den här filmen gjordes, men ungefär så här: som trogna läsare av den här bloggen vet så kom många fina mästerverk inom sci-fi/skräck/monster-genren under femtiotalet. I Sverige fanns människor med driv och intresse att göra en svensk rulle i samma genre. Varför inte, liksom? Så en storväxt kulturjournalist i Göteborg vid namn Lars Åhrén lyckades med amerikanska medproducenter (och dollar) dra igång det här projektet. Han fick med några halvkända svenska skådisar som Åke Grönberg och Gösta Pruzelius (ja, Reidar Dahlén i Rederiet och rösten till Bagheera i Djungelboken), och blev på något sätt själv castad som monstret (eller vad det är) i den här. Två meter lång tydligen, så han var väl den mest lämpade. Den svenske producenten Bertil Jernberg skötte den svenska biten, och Virgil W. Vogel kom hit med amerikanska dollar, ett manus och en klappa. Han hade inte några större meriter som regissör innan, men hade mest jobbat som klippare där han faktiskt hade klippt många bra filmer, den mest kända var En djävulsk fälla (Touch of evil) med Orson Welles. En ganska präktig fjäder i hatten, if you ask me. Hans regidebut skedde med Mole People 1953, en film som mer är i den här filmens grannskap. Filmen var, enligt Jernberg själv, extremt dyr för att vara en svensk film. En ”normal” svensk film vid den här tiden gick på ungefär tre hundratusen, och Rymdinvasion ska ha kostat 1,3 miljoner. Extremt dyrt, måste man säga. Då filmen dessutom floppade hårt här måste man dra in stålet utomlands, så man sålde den till asiatiska marknader, där den måste ha setts som mycket exotisk. Förutom Sverige gick den också upp i England, i samma version som här.

Nåväl. Det finns flera versioner av den här filmen, och även det är lite knepigt att bena ut, men när Rymdinvasion i Lappland hade svensk premiär 1959 så gick den upp i….*trumvirvel* Norrköping. Där gick den (enligt uppgift) några dagar, och sen försvann den. Jag gissar att de amerikaner som lagt pengar på produktionen på något sätt ville få något tillbaka, så man klippte om och la till scener och lät den ha amerikansk premiär 1962, då med titeln ”Invasion of the animal people”. Den var då nedklippt från 71 minuter till 55, trots att man också hade lagt till ett talat intro i början med John Carradine. Jag har inte sett Invasion of the animal people, men den versionen ska tydligen vara helt annorlunda, med en helt annan handling. 17 minuter kortare och med nytt material tillagt så antar jag att man försökte få bort de svenska skådespelarna så mycket som det bara gick.

Den version jag har sett verkar vara originalet, straight outta Norrköping då tydligen, eftersom den saknade det talade introt och är 71 minuter lång. Filmen börjar med att en meteor (eller ”metor” som någon stavar det på en skrivmaskin i början) kraschar i Lappland. Amerikanska och svenska vetenskapsmän och militärer drar ihop en expedition för att undersöka, eftersom meteoren landat horisontellt och lämnat ”skidmarks” (fniss), och det hela verkar högst mystiskt. Man får med sig en ung, hunkig kvinnokarl förstås, och råkar landa i Lappland precis när en ung vacker amerikanska håller skridskouppvisning inför förbluffade samer. Ja, det blir romans, så klart. Oklart varför. Den svenska hunken (Gester) är karismatisk och sexig som en skiva kartong. Tjejen (Wilson) är bättre-både snygg och inte oäven framför kameran. Om man ska dra fram något positivt med filmen så är det nog faktiskt hon. Som så ofta i sci-fi från den här tidseran så är hon en rätt tuff tjej som ger svar på tal och inte är något våp, men som ändå behöver räddas i tredje akten. Av någon anledning tar man sig också tid med en lång duschscen också där hon duschar bakom ett plastigt duschdraperi. Lite halvvågat för tiden, ändå.

Det är lite underligt att filmen har amerikaner både som manusförfattare och regissör, för väldigt mycket känns så genuint…svenskt. Första halvan tänkte jag att det var mer likt en Åsa-Nisse eller en gammal pilsnerfilm än en amerikansk-producerad sci-fi; ni vet, handlingen är så tunn så man måste fylla ut det med en tjej som åker skridskor, par som åker skidor i fjällen, en låååång scen med skridskodans, fejk-samiska, Brita Borg sjunger en sång, folk pratar omotiverat i telefon. Sen tar det lite mer fart, när man till slut får för sig att faktiskt undersöka den däringa meteoriten…man hittar fotspår från någon varelse som måste vara minst sex meter lång, meteoriten visar sig vara en kub med glödlampor, spänningen stiger.

rymdinvasion2
Scared yet? Svensk kulturjournalist i vinterkläder river några kåtor.

Det finns egentligen ingen action, och det är väl budgetens fel. Vid första konfrontationen med rymdvarelsen får man inte se varelsen, och en soldat försöker ändå skjuta ihjäl den. Men det är uppenbart att geväret är oladdat och soldaten rycker okontrollerat till efterdubbade krutsmällar. Geväret utlöser en lavin som begraver ett flygplan….men vi får bara se en halv vinge och en snödriva. Sen kommer monstret och river sönder modellhus, och det blir lite komiskt och underhållande-om man gillar sånt. Sen…blir det lite obegripligt…och så åker meteoren hem igen.

Såna som mig, som kan tänka sig att ens leta upp och starta en sån här film, kan nog tycka att den är lite rolig och underhållande. Jag tyckte inte den var enbart slöseri med tid. Om inte annat finns en del fina bilder från Stockholm i början, och trakterna runt Abisko. Knappt en enda person i filmen agerar med övertygelse, förutom nämnde Wilson möjligen, eller kan leverera en enda line utan att det låter plastigt. De svenska skådespelarna talar engelska och det går ju som det går (till deras försvar var det nog få svenskar som pratade bra engelska 1959). Det är mycket samer som pekar mot himlen. Det är många män som säger till kvinnan att hon ska hålla sig undan för det kan vara farligt (eller vad sägs om den här: ”you stay here and focus on looking pretty”). Ja…ni förstår.

Funkar filmen idag? Alltså…den funkade inte 1959.

Vad jag förstår så är filmen i public domain idag så är man lite sugen så är det bara att ta hem den på det sätt man tycker är bäst, med gott samvete. DVD-utgåvan från Klubb Super 8 innehåller en hel del göttigt extramaterial så jag tycker man kan lägga den femtio-lapp den kostar om man uppskattar den här typen av film.

Tillägg efter att ha sett den en andra gång: Jag uppskattade den mer andra gången jag såg den. Jag förstod handlingen bättre, jag skrattade högre åt de pajiga bitarna och jag tyckte det var roligt att se Åke Grönberg och Pruzelius i så annorlunda roller. Barbara Wilson är fortfarande stora behållningen, som både är snygg, kan agera och verkar ta rollen för vad den är. Varför den är med på Topp 100 Svenska Filmer? För att den är unik i sitt slag. Den var totalt bortglömd i över 40 år, men började sen dyka upp olika Kalkon-listor, så filmen fick verkligen vänta på sitt kulturella genomslag, men när det väl kom så blev den snabbt känd. Underhållningsvärdet är också stort-speciellt om man sett några andra monster/alien invasion-rullar från femtiotalet.

 

The Thing (from another world) (1951)

The Thing from another world (Fantomen från Mars) (1951)

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks
Huvudroller: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, Robert Cornthwaite, James Arness, Douglas Spencer

thethingopening
Stilbildande

Howard Hawks är idag något bortglömd, och kanske blandar de flesta ihop honom med Howard Hughes, magnaten som utvecklade OCD och .blev Hollywoods största excentriker. Men nu är det Hawks vi ska prata om. Hawks producerade och  regisserade en stor mängd filmer från Hollywoods guldera. En av de mest kända är ”Utpressning” (The Big Sleep), en odödlig film noir-klassiker. Han producerade en stor mängd fantastiska filmer, många av dem klassiker och många av dem före sin tid. Det här är definitivt en som uppfyller båda kriterierna. Det här är en film som är nödvändig om man har minsta intresse av skräckfilmshistoria. Flera kända regissörer har sagt att de såg den här filmen som barn och att deras filmintresse startade där och då, genom att bli skrämda från vettet av The Thing. En av dessa regissörer var John Carpenter, som förstås gjorde remaken, och Francis Ford Coppola.

En forskningsstation på Nordpolen rapporterar om ett oidentifierat föremål som kraschat i närheten av dem, och ett flygplan med militärer och en journalist skickas från Alaska för att undersöka. Det visar sig vara en farkost från en annan värld som kraschat genom isen. Man lyckas inte rädda själva farkosten, men för tillbaka piloten i ett block av is till forskningsstationen. När det visar sig att farkostens pilot inte bara överlevt utan också rymmer och försöker döda allt han kommer i närheten av uppstår en konflikt mellan stationens vetenskapsmän och militärerna.

Om du tycker att det här låter misstänkt likt filmen The Thing från 1982 så är det såklart för att det här är originalet, och John Carpenter gjorde en remake. Storyn är nästan densamma, men kanske något uppdaterad i den senare versionen.

Det jag gillar bäst i den här är det osentimentala upplägget. Tempot är snabbt, det slösas inte tid på en massa karaktärsscener, var och ens personliga agenda framgår av dialogen. Dialogen i sig är något som man aldrig ser (eller hör) i filmer idag-skådespelarna pratar fort, dialogen tvinnar sig i varandra, man avbryter om man har något viktigt att säga; det ger nästan en dokumentär känsla. Tydligen hade några av skådisarna problem med just detta, att bli avbruten och agera i ett högt tempo.I vilket fall som helst tycker jag att det ger en av filmens främsta kvaliteter. Det ger också en känsla av 40-talsfilmerna och kan vara ett bevis för att den som faktiskt regisserade var Howard Hawks.

Det finns nämligen en diskussion om vem som egentligen regisserade, till och med de som var där under inspelningen är inte överens. Nyby verkar ha satt upp varje scen, för att sen frågat Hawks om råd hur den skulle spelas. I de flesta fall i filmhistorien när sådant sker så förlorar filmen på det, här verkar det vara tvärtom. Helt klart är att det är Howard Hawks film från början till slut-han köpte in manuset (en novell från 30-talet som hette ”Who goes there?”), var med och skrev om det för film, producerade genom sitt eget företag Winchester Pictures, och påverkade/regisserade på plats. Att det bara finns två kvinnor på plats och filmen ofta fokuserar på männens sammanhållning och strid på liv och död är inte bara tidstypisk, det är ett tema genom Hawks produktion.

Det som fortfarande fungerar är realismen, även scenerierna ger ofta en dokumentär känsla. Hela första akten då de upptäcker nedslagsplatsen, bärgar isblocket och sätter upp resten av handlingen är mycket bra gjort. Filmen är tydligen inspelad i en nationalpark, samt i frysrum (!) runt Los Angeles, men bara om man tittar noga ser man målade bakgrunder och så vidare. Filmen kom 1951, sex år efter Hiroshimabomben, och det finns en del referenser till just det, samt stark kritik mot vad vetenskapen i sin blinda iver att upptäcka utan eftertanke kan leda till. Ironiskt nog är det ju genom just vetenskap som varelsen till slut besegras, förstås… (detta dilemma behölls av Carpenter i remaken). Jag tycker inte Varelsen riktigt fungerar som en analog till kommunismen, snarare handlar det om dåtidens syn på vetenskap-hur man osentimentalt strävar efter mer och mer kunskap även när den uppenbart hotar oss. Expeditionens ledare, Dr. Carrington, ger ett verklighetstroget, men i slutändan väldigt osympatiskt, intryck.
Jag gillar också hur många klassiska skräckfilmselement finns med här, långt före de blev klichéer-ska inte avslöja något i onödan, men det finns flera ställen där man hoppar till. thething2Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.

Det som inte fungerar är själva varelsen. Man avhöll sig från att göra close-ups, men det fungerar ändå inte idag. Filmen fungerar egentligen hela vägen fram till slutet, då man får se varelsen i längre shots, och han (antar jag) ser rätt dassig ut. En storväxt kille i flygardräkt, inte en Varelse från en främmande planet med övermänskliga egenskaper, direkt. Som i alla filmer av det här slaget är det när man INTE får se Monstret som det funkar bäst. I det här fallet spelas varelsen av John Arness (japp, Zeb Macahan himself), som verkligen verkar ha varit en storväxt kille. Arness ska ha tyckt att filmen var skittöntig och skrev inte sin medverkan på sitt CV på flera år.
En annan sak som är konstig är formatet. Varför inte widescreen? Filmen är i TV-box, vilket jag tycker är synd. Utomhusscenerna hade tjänat så otroligt mycket på ett större format. Men det kan också vara så att filmen överlevde så pass väl eftersom formatet passade när den sen började visas på TV.

Originalet saknar också en Kurt Russell, en karismatisk vildhjärna som drar fokus. Ingen av de ledande karaktärerna här har riktigt utstrålning att ensam bära upp filmen.

Sen skrev jag om kvinnornas roll på basen-det finns två kvinnor, varav den ena är lite äldre och har cirka två repliker. Den andra är förstås the love interest, och det sägs i början att hon är en före detta ”pinup girl”. Det kan kännas lite unket, men man kan också vända på det-att en kvinna var med som vetenskapskvinna på ett forskningsuppdrag på nordpolen i en annars helt mansdominerad besättning måste väl ändå ses som lite progressivt? Man måste alltid sätta det i sitt tidssammanhang. Hon är dessutom inget våp, utan kan ge svar på tal och har en tydlig egen vilja. Sen att det är hon som alltid serverar kaffe är en annan sak…

Så. Sammanfattningsvis, fungerar den idag? Tja, har du minsta intresse för skräckfilm så ska du se den. Influensen på senare skräckfilmer är mer än tydlig-The Thing förstås, men också Alien/Aliens, Predator och så vidare.

Här är trailern (vilken inte gör filmen rättvisa, tycker jag)

Här kommer också en liten film som jämför originalet med dess två remakes (innehåller spoilers…)

Tarantula (1955)

Tarantula (Giftspindeln) (1955)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: John Agar, Mara Corday, Leo G. Carroll, Joe Burch, Nestor Paiva

Ännu en Jack Arnold-regisserad science fiction-rulle, och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den här bortglömde hjälten. Ja, det är en b-film om en gigantisk spindel, men utifrån den premissen är den riktigt bra.

Tarantula_1955En man dör ensam öknen. Hans ansikte och extremiteter är förvridna och vanskapta. Dr. Matt Hastings (Agar) tror inte på förklaringen att det är akromegali då förvandlingen tydligen gått på fyra dagar. Mannen som dött är en vetenskapsman som forskat på näringsämnen som ska kunna föda resten av världen (en lustig detalj är att i ett tal om behovet av detta förklaras att år 2000 kommer Jordens befolkning uppgå till 3,2 miljarder…i verkligheten var det närmare dubbelt så många). Mannens kollega fortsätter arbetet och djurexperimenten. Efter ett tumult i labbet rymmer en giftspindel och…tja, ni fattar. Tarantellan växer och växer och blir stor ”som en lada”.

Det som överraskade mig mest var specialeffekterna, hade förväntat mig något riktigt dassigt med dubbelexponering och kass stop-motion, men inte alls. Det kanske inte håller upp mot dagens nivå, men inte långt ifrån. Det här är en signatur för Jack Arnold-hans filmer var långt före sin tid när det gällde specialeffekter.

Filmen hade kunnat bli hur kass som helst egentligen, men tempot är högt och skådespelarna entusiastiska, det blir aldrig tråkigt. Arnold är en av de riktigt underskattade regissörerna. Han skrev även själva historien, även om Fresco och Berkeley skrev själva manuset. Agar och Corday flörtar såklart hejdlöst, men kyskt, och man kan ana lite kemi där, även om just kärlekshistorien inte utvecklas så långt. De har ju 30 meter höga spindlar att döda.

Arnolds filmer har en annan aspekt som jag gillar-de är vetenskapligt grundade. Här finns en dialog om att öknen har spår av allt som någonsin levat. I creature from the black lagoon fanns en monolog om evolutionen. Jag tror ingen reagerade över detta på 50-talet. Tyvärr finns det desto fler som gör det idag. En annan positiv sak är att Cordays karaktär är en kvinnlig forskare som kommer till ökensamhället för att skriva sin avhandling, något unikt för bara 60 år sedan.

Storyn har sina logiska hål får man nog erkänna-varför utvecklas djuren perfekt till stora exemplar av sig själva, men människor blir deformerade missfoster? Om djuren som är tio gånger så stora som de borde vara, borde de inte kräva tio gånger mer näring? Oh well.

Sen är det slutet. Snacka om rumphugget.

Nåja. Om filmen fungerar idag? Nej, de här monsterrullarna gör väl inte det. Jag gillar den, mest för att den håller precis vad den lovar, varken mer eller mindre. Högt tempo, schyssta effekter och stor dramatik.

Creature from the black lagoon (1954)

Creature from the black lagoon (Skräcken i Svarta lagunen) (1954)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Whit Bissell

lagoonposter
Postern-uppenbarligen målad av fyraåring.

De som läser den här bloggen (och det verkar vara en liten men trogen skara ändå) är förmodligen i ungefär min ålder, eller högre, och kommer säkert ihåg att svensk TV faktiskt provade 3d-sändningar i början på åttiotalet-1982 närmare bestämt. Man fick gå till ICA och köpa ett par 3d-glasögon i papp, där ena ögat var grönt och det andra rött. Den 6:e november 1982 sände man Skräcken i Svarta lagunen i svensk tv, i 3d, och jag blev inte imponerad. Nu såhär i efterhand funderar jag på om det kunde ha berott på att Åke Whilney sålde in visningen som en ploj redan från början, som att man visade den mest för att det var roligt. Svensk TV hade ofta den inställningen till popkultur, var det inte Bergman så var man tvungen att be lite om ursäkt för att man vågade visa något lättviktigt. Så förväntningarna var säkert väldigt låga redan innan jag började titta. Sen var jag 12 år, jag var nog inte så imponerad av filmer från 1950-talet på den tiden. De kunde lika gärna ha visat Åsa-Nisse förmodligen.

(En fotnot: filmen gjordes inte med den röd/gröna tekniken, utan med två olika polariserade linser. Såg man filmen 1954 på bio hade man glasögon med två gråa linser för ögonen, vilket var en mycket bättre teknik uppenbarligen).

Pärlor för svin förmodligen, för när jag ser om filmen 34 år senare blir jag positivt överraskad-den här filmen är långt bättre än sitt rykte. Jag såg den mest på grund av att jag råkade se att den faktiskt är regisserad av en av de bästa från den här eran, återigen Jack Arnold (Invasion from outer space, Incredible shrinking man). Han visar varför hans filmer överlevt så väl-han regisserar med fast hand, och låter historien tala för sig själv. Det som nästan slår mig mest med häpnad här är fotot, och framförallt vatten-fotot, både över och under ytan. Det är väldigt snyggt även med dagens mått mätt, och man ska komma ihåg att undervattensfotot är gjort med dåtidens 3d-teknik, alltså väldigt tunga otympliga kameror.

Nåväl. På en expedition i Brasiliens urskogar hittar man en fossiliserad hand som kan vara en felande länk mellan vattenlevande djur och dagens människa. Man reser dit och finner snart att det inte bara är fossiler kvar…Carlson spelar en forskare specialiserad på fiskar, Julie Adams spelar…hmmm, hon är ju uppenbart the love interest, men det förklaras aldrig speciellt ingående vad hon har för uppgift i expeditionen. Förutom att ta ensamma simturer i, för tiden, avslöjande baddräkter och bli kidnappad av monster. Det blir till och med lite väl uppenbart efter en stund att hon är med enbart för att, tja, monstret måste ju kidnappa någon, och det är inte lika roligt att titta på killar som dyker. Inte lika roligt för manliga regissörer, producenter och manlig tonårspublik alltså. Och på den här tiden var det ju de som bestämde (vi har kommit långt ifrån den synen, puh!).

Sex Creature Black Lagoon Julie Adams scream
”Va, ska jag ersättas av Scarlett Johanssen i remaken??”

Varelsen själv kanske är skrattretande i dagens ögon, men å andra sidan har jag sett många sämre även med färre år på nacken. Skräckinjagande vet jag inte, men det är som i alla bra skräckfilmer hotet från det okända snarare än monstret självt som är det som skrämmer.

Ett tema i de här bättre science-fiction-rullarna (även om den här nog lutar mer åt skräckhållet), är att det inte är monstren som är bad guys egentligen. I Invasion from outer space som jag skrev om nyligen kraschlandar utomjordingarna hos oss och det är vi som är snabba att dra till vapen. I Day the earth stood still är de här för att säga åt oss att sluta kriga eftersom det börjar hota andra världar…och i den här rullen är det människan som inkräktar på monstrets område och han (om det nu är en han) försvarar sig ju bara. Det är dock lite märkligt att de här ur-djuren från djungler alltid verkar bli småtända på honor av mänskligt kön-gärna med vit hy naturligtvis. King Kong, Creature from the black lagoon, Wolfman-Hollywood ledsnar aldrig på att göra filmer på temat ”odjur möter kvinnlig fägring”. Djuriska lustar som tyglas av kärlek till vackra kvinnor. Av en annan art. Inget hinder uppenbarligen.

Jack Arnolds filmer genomsyras ofta av en väldigt nykter syn på vetenskap, även om själva premissen för filmen ofta är vetenskap som går för långt, men den här filmen börjar med en liten introduktion som förklarar jordens och livets ursprung, och all dialog som rör vetenskap skulle kunna fungera i en film även idag till och med. Faktiskt undrar man ibland om inte introduktionstalet och pratet om evolution skulle stöta på större motstånd idag än då…vilket är jävligt deprimerande…

Okej, så fungerar filmen idag? Förmodligen inte, men med tanke på att filmen påverkat så många andra popkulturella fenomen, och andra filmer inte minst, så tycker jag man ska se den. Titta till exempel på likheterna mellan den här och Rovdjuret. Samtidigt tycker jag att det här är ett ypperligt exempel på hur en skräckfilm ska regisseras och framföras.

lagoonpinball
Creature from the black lagoon flipperspel