Etikettarkiv: japan

Godzilla vs Mothra

Godzilla vs Mothra (Mosura tai Gojira) (1964)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Akira Takarada, Yuriko Hoshi, Hiroshi Koizumi, Yu Fujiki, Kenji Sahara, Yoshifumi Tajima, Jun Tazaki

220px-Mothra_vs_Godzilla_posterEn tyfon ödelägger en del av japanska kusten och när stormen bedarrat ligger ett stort blått ägg kvar på stranden. En industrimagnat vid namn Kumayama (rökare) köper ägget av de lokala bönderna och planerar att öppna en turistattraktion runt det. Om det inte var flummigt nog, varnas han från att sätta sina planer i verket av två mini-tvillingar, som inte bara är små som tummetottar, de måste säga allting samtidigt också. Ägget är lagt av monstret Mothra (som hade en egen film 1961, Mosura). Mitt i alltihopa vaknar Godzilla till liv och naturligtvis blir det fight mellan Mothra och Godzilla.

Godzilla vs Mothra räknas ofta till den mest klassiska av Godzilla-filmerna, men jag förstår inte riktigt varför. Föregångaren King Kong vs Godzilla slår den här på fingrarna på i stort sett varje punkt-lekfullheten, effekterna, fajterna, manus. I den här upplagan är framförallt skådespelet väldigt camp-överspel och karaktärer platta som spelkort. Kumayama och hans chef, Torahata (rökare och whiskydrickare) är som tagna ur en Claes Eriksson-sketch.

Det sämsta är dock Mothra. Mothra ser ut som getingen från kalaspuff-paketen på sjuttiotalet. Att Godzilla är en snubbe i gummidräkt är uppenbart men brukar funka ändå, Mothra är en fluff-matta upphängd i fiskelinor. Funkar inte. Slutmonstren är lite bättre, men är inte så spektakulära heller. Vi får inte speciellt mycket ”förstöra Tokyo”-scener heller, det mesta av fajtingen är ute i ödemark.Visst är den sevärd om man gillar japansk kaiju (och gillar man det så har man förmodligen sett den här då den är en av de mer kända), jag tycker bara att andra filmer i serien förtjänar mer uppmärksamhet.

Godzilla vs Mothra släpptes i USA 1965 med extra scener och dubbad till engelska. Ibland heter den då Godzilla vs The Thing.

Annonser

King Kong vs Godzilla (1962)

King Kong vs Godzilla (Kingu Kongu tai Gojira) (1962)

Regi: Ishiro Honda (Amerikanska versionen Thomas Montgomery)

Huvudroller: Tadao Takashima, Kenji Sahara, Yu Fujiki, Ichiro Arishima, Mie Hama, Shoichi Hirose

Tredje filmen, sju år efter föregående, och den första med Godzilla i färg och widescreen. Inte bara det…samma gäller för King Kong. För känn på det konceptet lite grann, King Kong och Godzilla i samma film. Nu kanske det inte förvånar alla av er, eftersom den matchupen kommer dyka upp igen, någonstans runt 2020. Filmbolaget Legendary är i full fart med att reboota sitt eget monsteruniversum och där både Kong och Godzilla och Mothra kommer att ingå (läs mer här).

Men nog om det. Det här är alltså tredje filmen i Godzilla-serien och förmodligen filmen som skapar själva kaiju-genren. Här är det mesta av första filmens patos och samtidskritik borta, här vill vi bara se monster slåss mot varandra. Och det är faktiskt alldeles fantastiskt bra…om du köper konceptet. Men å andra sidan, om du inte köper konceptet, varför tittar du ens? Jag gillar verkligen den här filmen för dess lekfullhet, och inställningen att trycka ner gasen och släppa bromsen helt.

Toho firade trettio år och när en amerikan kom och försökte sälja idén med King Kong vs Frankenstein (!) så nappade Toho, men bytte ut Frankenstein mot sitt eget monster Godzilla. Förmodligen så hade jubileet en stor del i det hela, att man ville visa upp allt sitt kunnande och alla sina resurser i en enda film, och de pengarna och den talangen man satsade har faktiskt hamnat på skärmen också. Ishiro Honda från första filmen regisserar, och visar att han kan hantera den ändrade stämningen och inställningen.

I korthet handlar det om att en reklambyrå får höra att King Kong har siktats på en paradisö, och vill fånga honom och ta med honom till Japan som ett pr-trick. Man lyckas med det också (där man lurar en stam med infödingar genom att bjuda dem på röka), men bara halvvägs. King Kong vaknar på vägen över havet och blir förstås sned…samtidigt har Godzilla, helt på egen hand, vaknat till liv ur sin frusna grav och de båda slåss med varandra-emellanåt påhejade av människorna i förhoppningen om att lösa monsterproblemet genom att låta dem slå ihjäl varandra.

king-kong-vs-godzilla
Kapow! Bang! Zap!

Även här är det modeller, miniatyrer och män i gummidräkter, men det är så välgjort att det inte gör något. Det hör liksom till i de här filmerna. En höjdarscen är när King Kong, som han ju gör, klättrar upp på toppen av en byggnad, men i det här fallet inte en skyskrapa utan ett stadshus. Även här har han såklart en fager mö i handen, dock inte blond såklart.

Jag får äta upp det jag skrev i förra filmen-här är det faktiskt en japan som röker. Godzilla närmar sig Tokyo och ska precis slå sönder staden, så man kan inte klandra honom för att ta sig ett bloss kanske. Innan det har de enda rökverken varit de man bjussat infödingsstammen på. Den stammen är i sig värd ett kapitel-de är som hämtade ur Tintin, med sköldar, djurben genom håret, krigsmålningar och spjut i händerna. För, ni vet, det är såklart så infödingar går omkring på de här öarna.

Det här är en film som är gjord enbart för att underhålla, och det gör den, tycker jag. Det är också den mest framgångsrika Godzilla-filmen till dags datum, vilket säger en del tror jag.

(Det existerar, som vanligt, en amerikansk version av den här filmen, med nya scener och dubbad dialog. Den har jag inte sett).

Godzilla raids again (1955)

Godzilla raids again (Gojira no gyakushu) (1955)

Regi: Motoyoshi Oda

Huvudroller: Hiroshi Koizumi, Setsuko Wakayama, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Mayuri Mokusho

Toho drog ut en uppföljare till Godzilla direkt, redan året efter kom alltså Godzilla raids again (vilken aldrig haft svensk premiär och därmed inte fått någon svensk titel). Det är strikt taget inte Godzilla från första filmen, utan en varelse av samma…art? Här introduceras konceptet med monster vs monster, i det här fallet en annan uppvaknad dinosaurie vid namn Anguirus. De två slåss med varandra och människorna kan inget annat än se på då man snabbt konstaterar att Godzilla inte kan bli dödad (receptet på syreförstöraren från första filmen är begravt med uppfinnaren).

Anguirus förlorar (spoiler!) till slut mot Godzilla, men då måste människorna ta över och besegra Godzilla…på något sätt…

Här finns det mer av sidohistorier, bland annat två piloter som är bästa vänner, samt den blivande hustrun till den ena av dem-hon är dessutom radiooperatören på marken. Egentligen är det här som de mest fascinerande inslagen sker i den här filmen. När filmen inte handlar om Godzilla, handlar det om den här gruppen vänner och deras samspel och det stundande bröllopet, men skämten och de sociala situationerna är ibland helt obegripliga. En man blir pikad för att han en gång föråt sig på fisk…vilket senare refereras till då en kvinna säger ”fisk är inte som kvinnor!”. Alla skrattar. Det finns flera såna scener då kamratskapen mellan dem etableras, men för en icke-japan är dialogen bara märklig. När jag såg det så började jag tänka-vad skulle en Japan av idag tänka om en Åsa-Nisse eller en Povel Ramel-film från samma tidsera? Förmodligen samma sak som jag tänker om detta. Samtidigt är det skönt när man får någon sorts inblick i en kultur som på ytan är som vår, men i grund och botten skiljer sig så väsentligt. En annan detalj som är lite lustig är att i amerikansk film från 40-50-60-tal så röker i stort sett alla. Rökning är en syssla som alla håller på med och som refereras till om och om igen i amerikanska filmer. INGEN röker i japansk film från den här perioden. Förmodligen ansågs det fult. Man blir nyfiken på om folk i allmänhet inte rökte, om tobaksrökning var något ovanligt eller om det bara var något man undvek på film?

Var var jag? Specialeffekterna i den här uppföljaren är inte lika imponerande som i originalet, faktiskt. Det är så uppenbart att det är miniatyrer man använt, och det är inget fel med miniatyrerna i sig för de är mycket välgjorda, men proportionerna är ofta helt fel. Som i slutet (spoiler!) då man försöker begrava Godzilla i is genom att starta laviner så får man aldrig någon annan illusion än att det är en man iförd gummidräkt som står i en snödriva. Man använder också stopmotion i den här filmen, framförallt i scenerna med Anguirus, med blandat resultat. Även här är det Eiji Tsuburaya som är special effectsansvarig, men han har förmodligen varken haft lika mycket tid eller resurser som i första filmen.

Godzilla raids again är den första officiella uppföljaren i serien, men den är nog en av de mer bortglömda också. Se den om du vill se alla i ordning, annars kan du hoppa över den här.

Godzilla – monstret från havet (1954)

Godzilla – monstret från havet (Gojira) (1954)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akihiko Hirata, Sachio Sakai, Seijiro Onda

800px-Gojira_1954_Japanese_posterDen mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.

Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.

Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.

Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:

Snacka om dramatiskt.

Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.

De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.

Lady Snowblood 2:Love song of vengeance (1974)

Lady Snowblood 2: Love song of vengeance (Shurayuki-Hime: Urami Koiuta)Regi: Toshiya Fujita Huvudroller:Meiko Kaji, Juzo Itami, Kazuko Yoshiyuki

lady-snowblood-2-love-song-of-vengeance-movie-poster-1974-1020464967Naturligtvis kom det en uppföljare till Lady Snowblood, och här blir fröken Snöblod indragen i politiska intriger i efterdyningarna till det Rysk-Japanska kriget i början av 1900-talet. Även andra delen är sevärd-men med fler förbehåll än ettan. För storyn i första filmen var tidlös och universell, men handlingen runt hämnd genom generationer var försatt i en tid och en kultur där den kändes verklig och påtaglig. Handlingen i uppföljaren handlar mer om maktspel i den politiska toppen, och känns ibland mer som en spionhistoria.

 

Lady Snowblood, fortfarande spelad med den äran av Meiko Kaji, blir tillfångatagen för brotten hon begick i första filmen, och dömd till döden. Hon blir fritagen på väg till galgen, men de som ligger bakom fritagningen förväntar sig att hon ska betala tillbaka med att spionera på en politisk upprorsmakare och stjäla ett viktigt brev som han har. För att göra en lång historia kort-det blir snart dags att hämnas lite här också.

Jag satt och funderade på vilken av filmerna som är snyggast, och jag lutar nästan åt att det är den här-det syns att budgeten definitivt är större här, man har kostat på scenerierna lite mer, fotot är mer genomtänkt och man har nog till och med kunnat kosta på sig omtagningar. Därmed inte sagt att den här filmen är bättre än ettan, för det är den inte. Storyn har jag redan tagit upp, men våldet är råare och mer utdraget i andra filmen, och det tjänar den inte på. Bland annat finns en tortyrscen som dels är onödigt utdragen, men också taffligt gjord. Något som störde mig väldigt mycket var sminket-inte nog med att sår och blessyrer flyttar sig i ansiktet mellan klippen, sminket ser ibland också ut som om en fjärdeklass haft skolpjäs. Sen, om jag ska fortsätta vara gnällgubbe, så har jag svårt att köpa att stuntmän från budons hemland är så kassa på att slåss. Det ser erbarmligt ut ibland.

snowblood2

Men är det en dålig film då alltså? Nej, det är det inte. Filmen är snygg och har ändå ett bra flyt, den blir aldrig stillastående. Meiko Kaji är en sval skönhet och jag tycker nästan hon vuxit in bättre i rollen nu än i första, då hon ibland såg lite bortkommen ut. Tyckte du om första, eller du tycker om den här typen av hårt stiliserade, våldsamma, japanska filmer så kommer du tycka om den här också. Men är du en sån person så antar jag att du redan sett den förstås…

Även den här köpte jag i utgåva från Njuta films, men den finns också som Criterion Collection box med båda filmerna. Min utgåva är snygg och bilden kristallklar, och det räknar jag med att Criterions också är.

Se där, en hel recension av Lady Snowblood och jag har inte nämnt Tarantino!

Lady Snowblood (1973)

Lady Snowblood (Shurayukihime) (1973)

Regi: Toshiya Fujita Huvudroller: Meiko Kaji, Toshio Kurosawa, Masaaki Daimon, Miyoko Akaza

Lady-Snowblood-Wallpaper-2

Okej, låt oss få det överstökat direkt-det här är filmen som Kill Bill är baserad på. Och det är inte jag som gissar för att verka insatt, eller för att dissa Tarantino, det är inte direkt en hemlighet att det är så. Handlingen är mer eller mindre direkt lyft från den här filmen (efter att ha genomgått en Tarantino-modifiering såklart), vissa scener är likadana, och om någon tvekan skulle finnas kvar, Tarantino lät alla som jobbade med Kill Bill titta på den här filmen om och om igen för att fånga känslan från den. Enligt uppgift. Som extra bonus använde han musik som Meiko Kaji sjungit in (vilket i sin tur gav henne en ny skjuts i sin sångkarriär, på ålderns höst).

Sådär då, då lämnar vi Tarantino och ägnar oss åt den här filmen. Lady Snowblood är, precis som Lone Wolf and Cub, baserad på en japansk tecknad serie, en manga, vid namn Shurayukihime (enligt google translate betyder det ”Fighting Snö Prinsessa” och det verkar inte vara helt oäven översättning). Historien baseras som vanligt på hämnd. Innan hon föds blir Lady Snowbloods (Kajis karaktär) mammas man och son mördade av ett gäng med skurkar. Mamman blir våldtagen under tre dagar av samma skurkar och när hon själv söker hämnd åker hon i fängelse. Hon ser till att bli gravid, men dör själv vid födelsen av sin dotter, som i sin tur ärver mammans hämnd. Snowblood uppfostras av en hårdför munk, och hela hennes liv går ut på att spåra upp skurkarna och utkräva hämnd.

Till skillnad från Kill Bill (okej, NU är det sista gången jag skriver om Tarantino) är inte Lady Snowblood gjord för att vara cool och visuell-däremot är den båda de sakerna av bara farten. Filmen handlar egentligen om de förödande i hämnd, och hur den ärvs i generationer. Under tiden den berättar detta är den cool, underhållande, våldsam och vacker. Jag läser andra recensioner där många verkar tycka att filmen enbart är gjord för att vara snygg och stilren, men det håller jag inte med om; här finns en bra historia som berättas, och stilen kommer aldrig i vägen för den. Manga-bakgrunden är tydlig, och ibland har man till och med klippt in bildrutor från tecknade serien. Efter en första akt där bakgrundshistorien berättas, och där vi får se hur mamman på sin dödsbädd berättar varför det är så viktigt att hennes dotter fortsätter jakten på hämnd, tar den ordentlig fart i akt två och vi sugs in i en skickligt berättad historia. En journalist skriver om den hämndkrävande kvinnan och hennes historia och de överlevande skurkarna kryper fram ur sina hålor.

Lady Snowblood är väl värd de 100 minuternas investering. Vacker och våldsam samtidigt, och Kaji i huvudrollen är precis samma-vacker och våldsam. Det finns dock några saker på minuskontot-dessa eviga blodsfontäner som varje offer bjussar på blir lite fåniga när man sett några stycken, och jag vet inte varför, men filmblod på den här tiden såg alltid fejk ut. Som dåligt rörd målarfärg man skulle måla huset med, typ. Vid 1:14 in i filmen finns en lustig bild också; en vacker solnedgång-men med en helt klart modern stad som avtecknar sig mot horisonten. Varför den överlevde klippningen är en gåta. Det som dock stör mig mest är några av fightscenerna i början av filmen-Kajis största brist är att hon inte har en jävla aning om hur man fightas. Det ser mer än lovligt tafatt ut ibland, men det är faktiskt bara i början, hon räddas av klippning och närbilder mot slutet, så det märks inte alls lika mycket då. Filmen gjordes tydligen på en minimal budget, och enligt IMDB så har den något sorts rekord i hur lite film som använts för att göra den, så jag tror vi kan ursäkta eventuella missar. Omtagningar var tydligen inte på tapeten. När man dessutom ser hur mycket blodduschar alla får så fattar man att de inte kunde ha tusen ombyten redo ifall något gick åt skogen, det var bara att köra vidare antar jag.

Så funkar filmen idag? Det tycker jag, om inte annat för att den fått så stor revival efter…ja, den där andra filmen ni vet. Jag skickar mycket skit på Tarantino, men det betyder inte att jag tycker att Kill Bill-filmerna är dåliga. Jag säger inte att den här är bättre-den är annorlunda, och sevärd för sin egen skull.

Filmen är utgiven av Njuta Films så den håller hög kvalitet på alla sätt, möjligtvis kunde man ha önskat sig mer extramaterial, men det är ju inte säkert att det ens existerar.

 

Lone wolf and cub (1972-74)

Lone wolf and cub (Kozure Okami) (1972-74)

Regi: Kenji Misumi, Buichi Saito, Yoshiyuki Kuroda Huvudroller: Tomisaburo Wakayama, Akihiro Tomikawa, Junko Hitomi

I början av 90-talet läste jag mycket serier, och en av många kulturgärningar Horst Schröder gjorde då var att ge ut tidningen Samuraj i Sverige. Samuraj bestod huvudsakligen av återutgivningar av serien Lone wolf and cub, som den kallas på engelska, eller Kozure Okami på japanska. I samband med att jag började läsa Samuraj fick jag höra talas om filmen Shogun Assassin, som alltså är en filmatisering av serien. Jag blev såklart vansinnigt sugen på att se den, men före internet var det inte så lätt. Jag fick till slut tag på en VHS av Shogun Assassin och fick ungefär samtidigt reda på att den är ett hopkok och hopklippning av de två första filmerna, i en serie av sex filmer. Och det är den serien jag ska behandla här.För du ska inte bry dig om Shogun Assassin, du ska se hela serien.

lonewolf2

Men en sak i taget. Lone wolf and cub (som jag tänker kalla serien i sin helhet) handlar om en samuraj, Ogami Itto, gissningsvis under 1800-talets Japanska feodalistiska välde, som blir befordrad till shogunens skarprättare. Han blir utsatt för en komplott av Yagyu-klanens ledare, och hans fru blir mördad. Ogami blir beordrad att begå seppuku men flyr istället med sin son och lever på flykt, vandrandes genom landet, och överlever genom att ta uppdrag som lönnmördare, då han nu är en ronin, herrelös samuraj. Ogami och hans son håller hårt på ära och att leva som äkta samurajer, och det är ofta det historien går ut på-att acceptera sitt öde men att göra det ärofullt, oavsett vad som händer. Det kan hjälpa att förstå handlingen om man har åtminstone en grundläggande kunskap om japansk kultur och samurajernas hederskodex bushido, men det ska inte vara något problem-hämnd och ära är universell.

Lone_Wolf_mangaMangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.

Låt mig vara så tydlig jag bara kan-du kan inte hitta någon coolare och mer badass än Lone wolf. Bunden vid en extremt snäv hederskodex är han en personifiering av allt det som idealiseras runt samurajfenomenet. Ogami Itto och hans son Daigoro lever ständigt på randen till dödsriket och kompromissar aldrig. Något lönnfet och aldrig ett spår av uttryck i ansiktet skjuter han barnvagnen med sin son genom det japanska landskapet, som är fantastiskt omväxlande-det är allt från öken, till stad, till snöiga backar, till risfält. Han möter ninjas, svärdsmän som vill pröva sina färdigheter mot den bästa av dem alla, han möter hela arméer av samurajer, han mejar ner lönnmördare med udda taktiker (de tre i sista filmen som förföljer Ogami under marken sticker ut, om man säger så). Ofta har kvinnliga motståndare en framträdande roll. Om du tycker att det smakar Tarantino när du tittar på det här, så skulle väl ingen bli mer smickrad än Tarantino själv. Till exempel kan man se The Bride titta på just Shogun Assassin i Kill Bill. Avslutningsscenen i Kill Bill 2 med blodspruten över den vita snön kunde ha varit hämtad direkt från avslutande delen här (men i ärlighetens namn finns det en mängd andra filmer han kunde ha snott det ifrån också).  lonewolf

Så var det det här med Shogun Assassin. 1980 tog man andra filmen, Baby cart at the river styx som man valt att kalla den på engelska, och klippte in 11 minuter från första filmen, Lone wolf and cub:the sword of vengeance. Man dubbade rösterna till engelska och försökte lansera den på amerikanska marknaden, men den är i stora delar helt obegriplig. När jag fick tag på den på VHS någon på mitten av 90-talet var den också så hårt klippt att vissa scener bara blev konstiga. Den har fått någon sorts kultstämpel, men det är serien du ska titta på-det är inte svårt att hitta den som box och jag tror inte heller du behöver betala så mycket för den. Kvaliteten kan nog variera ganska mycket, tydligen har filmerna kommit som bluray men jag kan inte säga hur mycket bättre de är än de äldre dvd-utgåvorna. Kvaliteten på min box är inte helt förstklassig om man säger så-textningen är hardcoded (alltså kopierad direkt in på filmen) och ytterkanterna på bildrutan ser ut som att den är vikt. Om jag får tag på bluray-boxen så återkommer jag.

Lone wolf and cub-serien är en utmärkt startpunkt att börja ge sig in i den asiatiska filmvärlden.

Funkar filmerna idag? Oh. Yes.