You only live twice (1967)

You only live twice
År: 1967

Svensk titel: Man lever bara två gånger

Regi: Lewis Gilbert
Manus: Roald Dahl (!)

Huvudroller: Sean Connery, Akiko Wakabayashi, Tetsuro Tamba, Mie Hama, Teru Shimada, Karin Dor, Donald Pleasence, Charles Gray, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn och Bernard Lee.

Bästa Q-mojäng: Måste vara Little Nellie, gyro-helikoptern som skickas i ett paket och byggs ihop på plats. Q är med på tok för lite i denna.

Klassiskt Bond-moment: Precis i början av filmen när Bond vänslas med en ung asiatisk kvinna, och sängen plötsligt fälls upp och in i väggen varpå beväpnade män springer in och skjuter sönder sängen. Dumt, men effektfullt. Precis innan har Bond också i klassisk Ian Fleming-anda visat sig ha rasbiologiska ambitioner när han konstaterar att asiatiska kvinnor smakar annorlunda.

Meningarna går vitt isär om den femte officiella Bond-filmen, vissa anser att det är en av de bättre 60tals-Bondfilmerna, medan andra anser att den är en massa yta och ingen handling, med en trött Connery som mest längtar efter att kontraktet ska ta slut, och att han ska få lämna Japan. Jag faller nog mitt emellan dessa båda två, eller snarare-både och. Filmen ÄR snabb, snygg, häftig och man hinner inte riktigt hämta andan förrän den enorma slutstriden i vulkanen, men den lider också av ett totalt osannolikt manus, en oinspirerad Connery och hela sekvensen när Bond ska göras om till japan är bara….näe.

Nancy Sinatra var den förste icke-engelske artisten som fick sjunga in en Bond-låt. Den blev en stor hit, och sen användes huvudmelodin igen av Robbie Williams.

Man kan väl säga att det här är den första Bond som lider av den sjukdom som många senare Bond skulle lida av, elefantsjuka. Man börjar med att trycka in massor av pengar (9,5 miljoner dollar i dåtidens pengar, varav hälften gick till scenerier, mer pengar än de tidigare Bond-filmerna tillsammans), funderar ut vilka stunts och effekter man vill ha, och sen försöker man skriva ett manus runt det. 1967 var världen Bond-galen och det hade börjat dyka upp kopior och parodier överallt (Casino Royale är ett hemskt exempel, se tidigare inlägget), och producenterna Broccoli och Salzman kände säkert att de var tvungna att steppa upp ytterligare för att inte tappa ledningen. De gjorde därpå ett ganska stort misstag – Flemings böcker Thunderball, On her majestys secret service, och You only live twice ska läsas i följd, och har en bibehållen handling som löper över dessa tre böcker. Men producenterna valde att filma You only live twice efter Thunderball, och strulade därmed upp ordningen. För att bidra till oredan ändrade man handlingen helt – det enda som är intakt från boken är att den utspelas i Japan, och att SPECTRE är inblandat. Roald Dahl skrev manus (japp, barnboksförfattaren) och han har tydligen fått frihet att forma historien som han vill. Kanske är det tidsandan som gör att så mycket fokus läggs på rymden, det är ändå space-race-erans höjdpunkt. En amerikansk bemannad satellit plockas upp av en okänd farkost, i något som säkert såg imponerande ut 1967 men som är en av de scener som överlevt sämst sedan dess. Jag menar….hur? Varför? Ingen ser ett främmande rymdskepp förrän den är i full färd med att käka upp en bemannad satellit som vi får se bevakas av flera stationer världen över? Det är lite synd då förstås att den scenen ligger först i filmen och sätter tonen för resten. Inte för att actionscenerna nödvändigtvis blir mer trovärdiga senare, men de ser ändå bättre ut.

Nåväl, när man snabbt gjort klart att det inte är Sovjet som ligger bakom bortförandet av satelliten leder spåren till Japan, och man behöver få omvärlden att tro att Bond är död (varför? Hur? ) så hur gör man då det på enklaste sätt? Självklart genom att förföra honom, bygga en fjärrstyrd säng, skjuta genom sängen, begrava Bond till havs – självklart med den riktige Bond i svepning – och plocka upp honom från havets botten. Det hade varit HELT OMÖJLIGT att göra detta på enklare sätt.

Okej, ska man sitta och ifrågasätta Bond-filmers logiska sammansättning måste man börja ifrågasätta varför man lägger tid på att titta på Bond överhuvudtaget – ibland får man lägga hjärnan åt sidan bara. Men då de första 20 minuterna av filmen helt och hållet försöker knocka 1967-publiken, en publik som dessutom har fått börja inse att andra producenter också kan, och där Bond-karikatyrer dyker upp i andra medier, är det svårt att inte se vissa moment i You only live twice som Bond-parodi.

Det blir lite bättre när handlingen tar fart på allvar och Bond börjar nysta i ledtrådarna i Japan, bland annat i en lång fight-scen med The Rocks farfar, wrestling-legenden High Chief Peter Maivia. Man kan faktiskt ganska tydligt se släktdragen, även om The Rock måste vara huvudet längre än farfar.

Sen fortsätter det i högt tempo. Helikoptrar med magneter som slänger bil i havet, lönnmördare, skrivbord med röntgen, Bond blir jagad av mordiska hamnarbetare, Burt Kwouk (Cato i Rosa Pantern ni vet) som högt uppsatt SPECTRE-skurk, överflödande sexism….det finns mycket Bond-godis inblandat i det intelligensbefriade. Man får upp hoppet. Man börjar digga det man ser. Sen kommer något sinnessvagt igen. Jag menar…Bond lägger omkull en kvinna, dagen efter lurar hon upp Bond i ett flygplan bara för att hoppa ut ur det. Återigen….varför? Hur?

Manuset ja. Det finns förstås anledningar till att det blev som det blev. Richard Maibaum som skrivit manus till flera av de tidigare filmerna fanns inte att tillgå, så Sydney Boehm skrev ett första utkast, som tydligen ska ha hållit sig nära boken. Nej, sa producenterna, det duger inte. Då gick bollen till Harold Jack Bloom, som behöll vissa saker från Maibaums utkast, men skrev en helt ny historia. Nej, sa producenterna. Bollen åker vidare, till Roald Dahl, en romanförfattare som aldrig skrivit ett filmmanus förut, men vars främsta merit verkar ha varit att vara bästis med Fleming. Dahl accepterar, men konstaterar att boken är Flemings sämsta och saknar handling, så han får hitta på en egen. Han gör det enkelt för sig och tar grundidén från Dr. No, men istället för en stulen missil blir det en stulen satellit.

Steve Pops debuterade 1966 och är enligt Gubben en av de bästa Bond-parodierna.

Förproduktionen verkar ha varit ganska lugn, förutom det faktum att hela huvudstaben för EON och regissör, producent etcetera var i Japan för att leta platser att filma på när man till slut åka hem till England igen, men i sista stund blev erbjudna att se en ninja-demonstration och bokade om. Planet man skulle ha åkt med störtade 25 minuter efter start. Snacka om nära ögat.

Så länge man inte tänker så mycket, och så länge Dahl hindras från att försöka driva fram någon sorts handling så funkar filmen ändå hyfsat. De flesta actionscener är påkostade och adrenalinhöjande, speciellt den långa flygstridsscenen mot slutet med Qs lilla resväske-helikopter. Ingen film förlagd i Japan ska vara utan Ninjas och de finns även här, även om alla som har minsta inblick i Japansk kultur ser att det finns inget som har med ninjas att göra här, men vem fan brydde sig 1967….? Det bidrar till kitschen som följer med tidiga Bond-filmer.

Det finns förstås andra faktorer än manus och produktion som bidrar till en Bond-rulle, speciellt när vi pratar om de äldre – Överskurken och Bond-brudarna.

Ernst Stavro Blofeld spelas här av Donald Pleasance, i makeup och manér som snart skulle bli ikoniska, så stort check på den. Ärr över ansiktet, vit katt, galna planer – yep, allt är här.

Bond-brudarna är egentligen minst lika intressanta – de två japanska skådespelerskorna Akiko Wakabayashi och Mie Hama hade båda framgångsrika sextiotal i sitt hemland bakom sig och var välkända för den japanska publiken. Wakabayashi hade inte bara fått sin debutfilm uppkallad efter sig själv, efter den hade hon stora roller i flera av Tohos kaiju-filmer, som Dagorah,  “Ghidorah” och inte minst “King kong vs Godzilla”.. Hon gjorde bara en film efter att ha varit Bond-brud. Hon drog sig tillbaka helt och hållet från rampljuset runt 1971, och den enda kommentaren hon givit är att hon ådrog sig skador under en inspelning av en film, utan att närmare specificera vilken film eller vad för slags skador.

Mie Hama var också en känd aktris, men också radiröst, TV-stjärna och lite allt möjligt. Hon hade 60 filmroller bakom sig när hon gjorde You only live twice, vilket är helt galet med tanke på att hon var född 1943, alltså blott 24 år. Jag tvivlar på att de rollerna var så väldigt stora, men hon var ändå med i King Kong vs Godzilla (även hon). Några år efter Bond drog även hon sig tillbaka, men för att koncentrera sig på familjen, det vill säga fyra barn och en man som jobbade inom TV. Hon skrev ändå 14 böcker, jobbade i TV och ägnade resten av sitt liv åt att bevara Japans historiska byggnader, så hon verkar ha hållt sig aktiv.

Både Mie och Wakabayashi skickades till England i 3 veckor för att drillas i engleksa språket, och väldigt länge tänkte man att de skulle ha ombytta roller, men av någon anledning blev Mie Kissy Suzuki och Akiko blev Aki. Mie Hamas röst blev trots den hårda språkdrillningen dubbad av Nikki van der Zyl, ett namn som uppmärksamma följaren av bloggen sett förut i liknande sammanhang.

Både Mie och Wakabayashi medverkade 1966 i Woody Allens regidebut, “Whats up, Tiger Lilly”, en film som klipptes om och dubbades om så att det blev en helt annan film – slutresultatet blev en spionkomedi som skulle kunna ses som en parodi på Bond. Som sagt, parodierna flödade. Ännu märkligare blir det när man tänker på att Allen samtidigt var inblandad i bomben Casino Royale, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg här på Gubben.

PR-foto från What´s up, Tiger Lily?

Connery själv då? Ja, han ser lite halvtrött ut. Det kan man förstå. Han hade ledsnat på Bond, all tid produktionerna tog, och efterföljande publicitetsjobb. I Japan blev han förföljd överallt, även in på toaletter, och han blev ständigt kallad James Bond. Han hade ledsnat helt enkelt. Han tog med sig sin dåvarande fru med till Japan men fick knappt umgås med henne. Han tog ut sin irritation på producenterna och vägrade kliva upp från sin stol och ställa sig framför kameran om de var närvarande i rummet. Connery skulle egentligen ha gjort en film till som Bond, Broccolli rev kontraktet – det var ingen mening att tvinga honom att göra en till, det var bättre att börja leta efter en ersättare. 

Men den kommer vi till nästa gång.

M*A*S*H (TV-SERIE, 1972-1983)

Världens bästa introsekvens?

Jag har spenderat de senaste veckorna, i min ensamhet, med att ta mig igenom TV-serien M*A*S*H (notera asteriskerna, de användes endast på affischen för filmen, och de riktiga fältsjukhusen använde dem aldrig), vilket inte gjordes i en handvändning. Elva säsonger med i runda slängar 20-24 avsnitt per säsong tog många sömnlösa nätter. 256 avsnitt baby. Snacka om binge…även om det KAN tänkas att jag slumrade till under några. Varför gjorde jag detta då? Let me count the ways….

Nummer ett: jag har varma minnen från min barndom av att se MASH (vilket jag nu kommer att förkorta det till för att om möjligt senarelägga artriten i mina fingrar).

Nummer två: Jag var sömnlös, och såg av en slump att Disney+ hade alla säsonger. MASH har av någon anledning inte varit tillgängligt på streaming någonstans förrän nu, vilket vi kan ”tacka” Disneys strävan till världsdominans för eftersom de köpt in ännu ett stort filmbolag och därmed fått rättigheterna.

Numero tres: Jag har aldrig riktigt sett MASH i vuxen ålder och kunnat forma en mogen uppfattning om hur bra det var, eller inte. Framförallt var jag nyfiken på om serien verkligen var bra ända till slutet, eller om den skulle vara precis som alla andra amerikanska TV-serier-uthärdlig fram till femte säsongen och sen dö en blodig död på operationsbordet (mer om detta senare – men spoiler warning: den är sevärd rakt igenom).

Anledning nummer fyra, och varning för att det blir personligt: Kanske fastnade jag i träsket (get it?) delvis för att jag själv tvingats vara ifrån mina närmaste det här året, precis som Hawkeye, HotLips och de andra.

Nummer fem (varför behöver jag ens förklara mig? De här kommentarerna är helt onödiga): MASH är en institution i klassisk TV-underhållning, som samtidigt inte var uppburet av en fix-stjärna och avslutningsavsnittet hade under många år (och har fortfarande, enligt vissa källor) det högsta tittarantalet genom TVs historia. Så jag var nyfiken på att se just det avsnittet, med hela serien bakom mig.

MASH var naturligtvis en spin-off av filmen med samma namn, som kom några år tidigare. Jag har INTE orkat se om den, för jag ville fokusera helt på TV-serien, men filmen tar förstås ut lite större svängar i vissa avseenden än vad TV-serien någonsin kunde göra, vad gäller droger, nakenhet och sex. Filmen var också mycket närmare den ursprungliga romanen, ”MASH:a novel about three doctors”, skriven av Richard Hooker. Dessutom var både boken och Robert Altmans film mer nihilistisk än vad TV-serien någonsin blev, som istället alltid lyckades behålla en humanistisk grundton, hur mörka ämnen man än tog upp. Hooker fortsatte med att skriva böcker om fältsjukhuset MASH, och de blev (enligt uppgift) alltmer reaktionära ju längre han höll på. Bokserien och tv-serien är nästan varandras motpoler, skulle man kunna säga om man vill göra en dramatisk poäng.

Om man är i min ålder (typ 50 eller över) så vet man vad MASH handlar om, men jag har märkt på senare tid att folk som är under den åldern inte vet, eller har hört talas om MASH, så en väldigt kort summering – MASH är en förkortning som ungefär betyder mobilt fältsjukhus, handlingen är förlagd till Korea-kriget (1950-1953), och i centrum av händelserna har vi tre kirurger som hatar att vara där, chefs-sjuksköterskan (det är inte ett lätt ord att säga högt) Margaret Houlihan, en chefsbefälhavare (i första säsongerna Henry Blake, för att sedan avlösas av Sherman T. Potter), samt lite figurer runt omkring, till exempel Radar O´Reilly, kompaniets kanslist, Korpral Klinger, som försöker få avsked genom att klä sig i kvinnokläder och fältprästen Mulcahy. Serien presenterar sig som en komedi med mörka undertoner men genom de elva säsongerna så blir den mer och mer en ”dramedy”, förmodligen den första TV-serien som kombinerar mörk humor med drama och satir. Naturligtvis kom både boken, filmen och TV-serien till för att USA inte hade lärt sig läxan från Korea utan invaderat ännu ett fattigt asiatiskt land i ett helt meningslöst krig samtidigt under tidsperioden som alla tre verken utgavs – boken 1968, filmen 1970 och serien som startade 1972.

Första säsongens skådespelare. Uppställningen håller fram till säsong tre.

Serien går såklart igenom många förändringar under de elva säsonger och över 250 episoder som man producerar, men många av förändringarna sker så gradvis så man knappt märker dem. De första tre säsongerna har en ganska annorlunda uppsättning karaktärer mot hur det senare ska bli. Seriens skapare Larry Gelbart och produktionsbolaget 20th Century Fox tillät en mörkare ton i serien redan från starten än vad som var normalt vid den här tiden. Det man behåller från filmen när man ska sätta igång serien är musiken, skådespelaren Gary Burghoff och de flesta av huvudkaraktärerna. Många av karaktärerna gör man dock om lite grann, och skådespelarna får redan från start ganska stort utrymme att forma dem efter eget huvud. Burghoff till exempel gjorde en del subtila ändringar på sin karaktär Radar O´Reily, som att han konstant har för stora kläder, alltid vet när det kommer helikoptrar och alltid vet vad hans befäl ska säga så han alltid säger samma sak som dem, samtidigt som de säger det.

I början finns en del inslag av slapstick och, kanske, traditionell sit-com humor, karaktären Frank Burns är en typisk slagpåse och Hot Lips Houlihan är ganska enkel utmejslad, speciellt om man jämför med hur hon utvecklas under seriens gång, från högljudd, promiskuös paragrafryttare till en mer stolt, stark karaktär med integritet, och som den enda kvinnan i de fasta rollerna är hon också en av dem som utvecklas mest. Man envisas också med att ha burkat skratt, eller ett laugh-track, och det där blir en konstant fråga för diskussion mellan producenter, showrunnern Gelbart och kanalen ABC. Gelbart ville inte ha något laugh-track, för han tyckte det kändes fånigt:”who are these people?” undrade han. ”Where are they?” och hänvisade till att de flesta sitcoms som fanns då hade befintlig studiopublik (ni vet det där som man ofta hör i början av amerikanska sitcoms, ”….is filmed in front of a live studio audience!”). Eftersom exteriörscenerna i MASH filmades i vildmarksområdena utanför Los Angeles så verkade det helt onaturligt att det skulle finnas en publik som satt där och skrattade åt skämten. TV-kanalen vann fighten såklart, men saken är ändå något som diskuteras mycket bland fansen. Man ville absolut inte nedvärdera och nedgradera de dramatiska inslagen med soldater på operationsborden vars liv satts i fara av kriget, så i de scenerna finns inga skratt. I andra scener hörs ett dämpat skratt, som jag tycker ger en lite konstig effekt. Man kallade det till och med ett ”chuckle-track” istället för ett ”laugh-track”. När man började ge ut serien på DVD kunde man välja bort burkskrattet helt och hållet.

Om man till äventyrs skulle bli sugen att se MASH nu när allt finns tillgängligt så finns risken att bli besviken. Första säsongen är faktiskt den svåraste att ta sig igenom, med lite för mycket slapstick, sex-skämt som inte flyger 2022 och man har inte hittat karaktärerna än. Man märker att de letar efter formen, karaktärerna ändras lite från avsnitt till avsnitt, man famlar efter enkla skratt och som MASH-fan så känner man sig nästan lite vilsen. Fram till episoden ”Sometimes you hear the bullet”. Där ändras allt och plötsligt fattar alla inblandade, regissörer, Gelbart, skådespelare, att den här serien kan bli något som man aldrig gjort förut – en humorserie som tar upp allvarliga ämnen. Det var dock lite för sent – efter första säsongens slut så hade man en dålig sändningstid, dåliga ratings och man låg på 50:e plats i de mest tittade showerna – delad plats med en av Disneys klippshower. Enligt legenden så var det hustrun till chefen för Paramount (som producerade) som övertalade honom att ge MASH en chans till för att hon älskade serien så mycket. Vilket, om det är sant, måste vara en av de bästa ”pillow-talksen” genom TV-historien. När säsong två startar så ser man direkt att karaktärerna är mer satta, inriktningen fast, manusen är geniala, skådespelarna alltid i högform. Säsongerna 2-5 har knappt ett enda dåligt avsnitt. De innehåller humor, svärta, fantasirikedom, fantastisk dialog. De här säsongerna är svårslagna när det gäller de fantastiska manuskripten och hur de spelas ut på skärmen. Efter säsong 4 slutar huvudförfattaren Larry Gelbart (som också var med om att skapa MASH för tv-formatet och formade den komiska ådran), McLean Stevenson slutar, och efter säsong 5 försvinner producenten Gene Reynolds. Många av de som formade komiken i de första säsongerna är därmed borta. Det skulle innebära katastrof för de flesta serier, men MASH tar istället en annan vändning, och blir mer en karaktärsdriven dramaserie med komiska undertoner.

MASH personal.

Karaktären Radar spelas av Gary Burghoff, och följde som sagt med från filmen. Han hade inte mycket till karriär innan filmen, och hade med största sannolikhet försvunnit från,,,,öhh, radarn om han inte fått chansen att reprisera rollen på TV. Det känns nästan som att han fick rollen han föddes till att göra också – den något naive kompaniadministratören som läser serietidningar och inte har kysst en flicka. Det blev svårare och svårare att upprätthålla den utstrålningen – när Radar försvinner efter åtta säsonger har han mer en medelålders mans utseende än en finnig tonårings.

Burghoff hade rykte om sig att vara svår att arbeta med. Han styrde och ställde, var ofta svår att samarbeta med, ville ta tusen omtagningar fast alla andra var nöjda, men när man ser honom gå igång med sina Radar-aktiga föraningar så kanske det var värt det ändå. Speciellt så länge McLean Stevenson i rollen som kompanichefen Henry Blake var kvar i serien – deras samspel är ibland helt otroligt och ofta källa till stor humor. Ironiskt nog var Larry Linville lättsam och enligt uppgift en glädje att jobba ihop med trots att hans karaktär Frank Burns är en feg och humorlös streber.

Efter MASH jobbade Gary Burghoff hårt med att få till en karriär igen, men han fick mest ströroller i TV-serier och deltagande i gameshows. Han gjorde gästinhopp i två avsnitt av MASH-spinoffen ”AfterMash”, en rätt trött och forcerad efterföljare, och via den kom någon (som antingen fick sparken för att hen var komplett inkompetent, eller måste ha erbjudits rehab eftersom det andra alternativet måste ha varit att hen var hög på crack) på den….briljanta…idéen att ge Radar en ny serie. Som polis. Det blev en pilot, och ni kan titta på den här, för den är rätt fascinerande i sin destillerade uselhet. Radar, som alla de åtta säsongerna han är med i MASH, klagar över att hans mamma och morbror behöver hjälp på gården där hemma, hittar en tjej i avsnittet där han återvänder hem….nej, vi använder inte någon av de där upplagda straffsparkarna, vi gör honom till polis-rookie istället. Ridå.

Det går inte att prata om MASH utan att ta upp Alan Alda. Alda spelar Hawkeye Pierce, en av kirurgerna, anti-auktoritär, kvinnojagande, pacifistisk, smått alkoholiserad, och alltid med en one-liner i retur oavsett vad som sägs. Alda är en av få som är med från dag ett till avslut, och är den enda av skådespelarna som är med i alla episoder, utan undantag. Han har till och med avsnitt där han får köra hela showen själv. Det blir, ärligt talat, för mycket. Även om det naturligtvis inte var han själv som skrev manus så blir det ändå tröttsamt när varje replikskifte ska avslutas med en punchline från Hawkeye. Att han sen också inte bara är en skicklig kirurg, utan även den BÄSTE, gör honom till en rätt osannolik figur. Faktum är att hans kollega och bäste vän i de första säsongerna, Trapper John, får ofta stå tillbaka i förmån till Hawkeye, vilket var en av anledningarna till att skådespelaren som spelade Trapper, Wayne Rogers, bara drog efter säsong 3. Trapper John försvinner ur serien mellan två säsonger och ersätts av den godmodige B.J. Hunnicutt (Mike Farrell). BJ är en av de tråkigaste karaktärerna i serien om ni frågar mig, så nog om honom nu, vi pratade om Hawkeye.

Enda anledningen till att man faktiskt står ut med Hawkeye är att det är just Alan Alda som spelar honom. Få andra människor skulle kunna ro iland den enorma egotripp det måste vara att ha en enorm succé kretsa kring sig själv. Ganska snart så är inte Alda bara skådespelare i serien, han är också manusförfattare, regisserar avsnitt, producerar och får credit som kreativ konsult på varje avsnitt och på något sätt lyckas han ändå få det att inte bara handla om just Hawkeye, utan istället fokusera på storyn och ensemblesamspelet. Det är ändå ganska stort för en man som var arbetslös och ganska misslyckad när han rodde hem rollen som Hawkeye och blev mittpunkten i en populär serie. Men hur man än vrider och vänder på det så blir fokuset på Hawkeye på bekostnad av någon annan och framförallt är det Trapper som får ta den förnedringen. När BJ Hunnicutt tar över så är han en helt annan typ av karaktär, en mildare, mer städad, mer ödmjuk familjeman som lättare faller på plats snett bakom Hawkeye.

Lite trivia: Alan Alda och Jamie Farr (Klinger) tjänstgjorde båda två i Korea, men efter själva kriget. Farr blev inkallad, men ironiskt nog anmälde sig Alda som frivillig och tjänstgjorde sex månader som artillerist. Ironiskt för att han sen skulle spela den pacifistiske Hawkeye i elva år.

Hawkeyes (och Trappers, för all del) nemesis/motpart/slagträ/spottkopp under de första säsongerna var Frank Burns, mästerligt spelad av Larry Linville. Burns var Hawkeyes motsats – en tredje klassens kirurg som erkände på fyllan att han inte ens klarade läkarutbildningen utan att fuska, en religiös, hycklande paragrafryttare som konstant försöker ta över befälet över den allt annat än militäriske överste Blake. Burns är en klassisk clown, spottkopp och streber som driver det mesta av humorn framåt. Han är spänd som en fiolsträng, eller kanske är det en pinne upp i röven, och han drar sig inte för att luras och skylla ifrån sig för att både komma upp i hierarkin och slippa ansvar. Ett typiskt replikskifte med Burns:

Trapper: ”Good morning, Frank”

Burns: ”That´ll be the day!”

eller ”Wouldn´t you like to know!”

eller ”That´s none of your business!”

eller ”That supposed to be funny?”

Ferret Face och Hot Lips…förlåt Major Frank Burns och Major Margaret Houlihan

Jag har nu under en längre tid följt MASH-bloggar, poddar, sidor och dokumentärer och märker att väldigt många missuppfattat det här löpande skämtet med Burns hälsningar. Väldigt många verkar tro att Frank Burns inte förstår hur hälsningsfraser funkar, som att han är för dum för det, men för mig är det uppenbart att han helt enkelt inte tror folk som är snälla mot honom. Han är så konstant på sin vakt så att så fort någon säger något till honom så snäpper han tillbaka – oavsett vad som sades. Det avslöjas bitvis under seriens gång att han aldrig haft någon vän, varit impopulär i skolan och att han blev misshandlad som barn (”If you were late to dinner….you got punched in the throat!”). Det är inte roligt, men resultatet blir det – ännu ett exempel på hur MASH lyckas vara allvarligt och roligt samtidigt.

Burns har ett ”hemligt” förhållande med Major Margaret ”Hot Lips” Houlihan, en i början precis lika högdragen, grovt utmejslad figur. De båda är övertygade om att det är de som har ansvaret för att moralen och den militära disciplinen upprätthålls, samtidigt som de också är övertygade om att deras romans är hemlig för alla andra. De gör båda allt för att Burns ska kunna ta över kommandot av fältsjukhuset. När Houlihans karaktär utvecklas under seriens gång och dessutom gifter sig blir Burns utanför, hans figur går inte att utveckla mer och han försvinner.

MASH-fans diskuterar gärna Frank Burns – en del tycker att han är alldeles för mycket av en seriefigur och alldeles för överdriven, att han inte passar in. Det har sedermera visat sig att många veteraner från Korea och Vietnam säger att den mest realistiska figuren i hela serien är Frank Burns, eftersom det ”fanns en på varje regemente”.

När Burns försvinner ersätts han av Charles Emerson Winchester III, också han en rak motsats till Hawkeye och Hunnicutt, men han är inte alls som Frank Burns. Winchester är en akademiker från rik släkt, en aristokrat som även han hatar att befinna sig i Korea, men mest för att han missar år på sin karriär och inte kan dricka dyr konjak på sin herrgård. Någonstans här visar producenterna av MASH sin allra smartaste sida – när karaktärer försvinner och ersätts tar man inte in en exakt kopia, utan någon annorlunda, vilket gör att serien utvecklas, ger författarna nya utmaningar och skådespelarna möjlighet att samspela med någon annan. Det hade varit väldigt lätt att bara byta ut en tragisk nolla som Frank Burns mot en exakt likadan tragisk nolla, men istället tar man Winchester, som är betydligt mer komplex.

Sherman Potter eller Henry Blake?

På tal om att ersätta en figur med en annan – när Överste Henry Blake blir hemskickad efter att ha fullgjort sin militära tjänst så tror Frank Burns att han ska ta över – vilket han också gör i några avsnitt. Sen kommer en ny Överste och tar över: Sherman T. Potter, spelad av Harry Morgan, en relativt känd skådespelare vid tiden med en lång film och TV-karriär bakom sig. Han skulle sen spela MASH befälhavare för resten av seriens gång och gjorde det med den äran. Även här är karaktärerna väldigt olika, Blake var (i tv-serien, inte i boken) reservare som blivit inkallad, något alkoholiserad, gift man som ändå lät ta för sig av sköterskorna, en duktig kirurg men en värdelös administratör. Han och hans trogne kanslist Radar formar ett radarpar som ger mig varma känslor så fort jag ser dem tillsammans – och de är ofta i bild samtidigt. Blake försöker ibland sätta ner foten, men blir då genast nedtagen på marken av Trapper och Hawkeye, men det finns tillfällen då han faktiskt agerar som en ledare, men de brukar vara snabbt övergående.

Potter är en veteran från flera krig, håller hårdare på disciplinen men är ganska modern i sitt ledarskap, en fadersfigur som de andra litar på, kanske för att han inte längre har något att bevisa. Eftersom Henry Blake är min favoritfigur i hela serien så måste jag välja honom om jag blir tvungen att ta en favorit, men Potter kommer inte långt efter. Potter är en typ av ledare som jag själv skulle vilja ha om jag var tvungen att tjänstgöra på ett militärsjukhus.

Henry Blakes sista avsnitt, ”Abyssinia, Henry” är ett av de allra bästa i serien, och känns i maggropen varje gång man ser det. Enligt uppgift ska slutscenen ha hållits hemlig för ensemblen ända tills filmning för att man ville få spontana reaktioner från skådespelarna när de fick höra att (spoiler!) Henry Blakes plan hade skjutits ner. Enligt Jamie Farrell är det dock andra tagningen som togs med då den första inte gick att använda av tekniska skäl. Hur det än var så är den scenen, och hela episoden, klassisk TV.

Abyssinia, Henry.

McLean Stevenson sökte jobbet som Hawkeye Pierce när showen skulle castas, men blev övertalad till att ta rollen som Henry Blake istället. Han skulle sedan känna sig alltmer frustrerad över att dels bli en ganska endimensionell karaktär (vilket jag inte håller med om), dels att han fick stå tillbaka för några av de andra. Enligt Loretta Swit så slutade han för att han ville vara nummer ett, vilket producenterna inte gick med på. McLean Stevenson gav själv flera andra skäl (duhh), till varför han slutade, men ibland har han faktiskt sagt saker som inte ligger alltför långt ifrån vad Swit och andra påstod – att han ville ha mer ljus på sig själv.

Nurse Kelly

Kellye Nakahara är en av sjuksköterskorna i bakgrunden som sällan blir uppmärksammad för hennes jobb på MASH, men hon är en konstant genom hela serien och jag blir faktiskt glad varje gång hon dyker upp eller har en roll större än att vara en ryggtavla i operationsrummet. Hon lyser upp nästan varje scen hon är med i oavsett om hon har en replik eller inte. Vad som är lustigt är hon alltid blir tilltalad som Kellye, vilket ju är hennes riktiga namn, och även om iMDB listar henne som ”Kellye Nakato” så finns det bara ett tillfälle där hennes efternamn nämns i serien, och då kallas hon ”Nurse Nakahara” – vilket innebär att hennes namn i serien är Kellye Nakahara….alltså det hon heter på riktigt. Hon är också den enda sköterskan som aldrig någonsin blir flirtad med, antastad eller inbjuden till något snuskigt av de manliga karaktärerna, vilket man faktiskt bygger en hel story runt i elfte säsongens första avsnitt – och därför något av ett favoritavsnitt för min del.

Men låt mig uppehålla er runt vår kära Kellye Wallett Nakahara lite till: På iMDB står det att hon endast har 44 framträdanden i MASH-vilket jag tyckte kändes väldigt lågt, hon syns (i bakgrunden) hela tiden. Jag TROR att det beror på den gamla Hollywood-seden att bara ge credit (och därmed betalt) till en person som pratar i ett avsnitt. Alltså, om du är en statist, oavsett om du är med vecka efter vecka, avsnitt efter avsnitt, men aldrig får säga något, så får du mycket mindre betalt än om du öppnar munnen-oavsett hur mycket, eller lite, du säger. Jag har läst någonstans att skillnaden (typ 80-tal) kunde vara så stor som 15 dollar om du bara var där framför kameran mot 150 dollar om du sa något. Så många aspirerande skådespelare dök upp i massor av filmer och TV-avsnitt men fick aldrig säga något – skulle de bara säga så mycket som ”geez, thanks Mrs Johnson!” så gick deras gage upp med 1000%. Min teori (återigen) är att Kellye Nakaharas iMDB-credits är baserade på avsnitten där hon faktiskt säger något – en annan källa säger nämligen att hon är med i över 160 avsnitt, vilket gör henne till en av de mest framträdande skådespelarna i hela serien. Kellye Wallet Nakahara dog 2020, men inte i Covid-19, utan cancer.

Hela det åldersstigna main castet, där både Kellye Nakahara och Allan Arbus har fått vara med. . Saknas på bilden gör också Gary Burghoff.

Gästskådespel:

I en serie som löper över elva säsonger så passerar det naturligtvis en uppsjö av gästskådespelare, och har man lite koll på dåtidens ansikten så kan man roa sig med att försöka komma på. var man känner igen den där stjärnan ifrån. Ibland dyker det också upp folk som skulle bli kända mycket senare, så ni kan roa er med att namnge de här blivande stjärnorna…

En ung dansare som läskigt nog spelar en soldat som precis fått veta att han har cancer.

Man förstår var Tackleberry fick sin militära fascination ifrån!
Blue or red pill?
Norm!
Mr Miyagi har varit med om en del!

Har de glutenfri veganmat i den LGHBTQ+-certifierade mässen?

Det vore dumt att inte säga någonting om hur MASH åldrats, om den passerar dagens annorlunda mentalitet. Vi vet alla vilka stålbad serier som Seinfeld och Vänner gått igenom när dagens woke-generation ”upptäckt” serierna på Netflix och twittrat sin avsky över hur rasistiskt och homofobt allting är – vad händer med en serie som har ytterligare tjugo-trettio år på nacken?

För det första är hela den diskussionen urbota idiotisk, men med det sagt finns det ändå en del saker att ta upp. Jag har redan nämnt sexismen – och den känns väl mest unken fortfarande. Men för en serie som är gjord på sjuttiotalet, och utspelar sig på femtiotalet, med strikt militär hierarki som bakgrund, där kvinnor är sjuksköterskor och män är allting annat, så får man ta det med en nypa salt. Det finns avsnitt där man försöker bättra sig – som ett avsnitt där en kvinna kämpar för att bli kirurg, och inte minst hur Margaret Houlihan avbildas i senare säsonger, men det finns också många exempel på motsatsen; det som möjligtvis kan få en ung tittare att stänga av idag är ett av de allra första avsnitten där man anordnar ett lotteri där högsta vinsten är permission i Tokyo med medföljande sjuksköterska.

Man får helt enkelt ta det goda med det onda. MASH var en extremt progressiv show för sin tid, och man måste se det med sjuttiotals-glasögon. Serien tar upp homofobi, rasism, sexism….ja, alla ismer som vi idag är så allergiska mot. Det tillhör inte dagens mentalitet att se gråskalor eller att tänka ett extra varv, men då missar man också mer än man vinner.

Apropå detta så finns en mycket märklig detalj i seriens första säsong. Där har man en fjärde kirurg vid namn Spearchucker Jones, en afro-amerikansk man som är med i sex avsnitt i första säsongen. Han får väldigt få repliker, men han är med mer i boken som är förlaga, och filmen MASH. Han skrevs ut snabbt, och man har spekulerat i varför. En av producenterna sa själv, långt senare, att man skrev ut honom för att ”det inte fanns svarta kirurger i Korea”. Det var det jag själv trodde, ända tills jag läste på om detta. – det fanns tydligen två. Det visste dock inte producenterna i MASH i en pre-internet värld där sån information inte var lätt tillgänglig. En annan teori till att han försvann var att namnet ”Spearchucker” var en rasistisk fras och man ville inte stöta sig med en afro-amerikansk publik. Att helt skriva UT den enda afro-amerikanska karaktären kanske skulle kunna ses som ett värre övergrepp och hade lätt kunnat lösas, men den allra mest troliga förklaringen är att man ansåg att man hade för många karaktärer i spel och behövde rensa lite för att publiken lättare skulle kunna fokusera. Det som sticker ut idag, med tanke på all woke-ness, är väl att Spearchucker bara kan dejta den enda svarta sjuksköterskan medan Hawkeye och Trapper är fria att springa efter alla de andra.

Sen har vi förstås Klinger, spelad av Jamie Farr. Klinger var en karaktär som var med från första början, först som en ”recurring” figur, för att sen bli ”regular”. Klingers grej var att han klädde sig i kvinnokläder för att få en psyk-frisedel. Tyvärr går ingen på den grejen, men han kör ändå envist på med det i åtta säsonger. Är det här transfobiskt? Nä. Även om Klinger med tiden visar upp expertkunskaper i vilken typ av klänning man har efter klockan fyra och vilka pumps som passar till en aftonklänning så kan man inte se det annat som humor. Blir du uppretad av Klinger så är jag ledsen, men du är en tråkig människa. Sen kan man kanske tycka att humorn har avtagit sedan dess, men mid-sjuttiotal var en (väldigt hårig) man i kvinnokläder uppseendeväckande, oavsett anledningen.

Jag vågar inte tänka på hur MASH skulle bli om man rebootade serien idag. Det FÅR helt enkelt inte hända. Förmodligen skulle man då förlägga handlingen till Irak eller Afghanistan, och då öppnar det såklart upp för helt andra konstellationer och en annan mentalitet, men vad skulle i så fall vara syftet?

Musiken

Om man nämner MASH för någon i lämplig ålder (50 och över, förmodligen) så finns det chans att det första de tänker på är:

  1. Klinger i drag
  2. Alan Alda
  3. Musiken

Möjligtvis i omvänd ordning. Den välkända, melankoliska titelsången skrevs av Johnny Mandel på beställning av filmens regissör Robert Altman. Enligt Altman (och jag känner att den här historien har bättrats på ett antal gånger) så gav han Mandel två krav: låten skulle heta ”Suicide is painless” (beroende på hur den skulle användas i filmen), och dess text skulle vara ”stupid”. Efter några försök att skriva en ”stupid” text gavs uppdraget att skriva texten till Altmans egen 14-årige son, Michael Altman, och enligt Robert Altman blev den då tillräckligt ”stupid” för att fungera. När man sen gjorde tv-serien använde man samma musik, men man tyckte att textraden ”suicide is painless” var lite magstark att öppna en komedishow med så man gjorde den instrumental. Låten har gjorts i ett antal coverversioner (och då måste man ju nämna svenska Small Town Singers version som tog sig upp på svensktoppen!). I TV-serien ändrar man lite grann i introt för varje år, och den blir bara värre och värre, fram emot säsong åtta-nio eller så har man nästan gått över i dur och det låter som ett funkigt, arbetslöst rockband sitter och jammar låten. Som tur är så kan man hoppa över introt numera…

Altman fick sjuttio tusen dollar för att regissera filmen MASH, medan sonen Mike Altman tjänat över två miljoner dollar i royalties för något han skrev ihop på en kisspaus när han var fjorton…

En svensk (riktigt mesig) version

Utställningen.

Ganska snart efter att TV-serien avslutats ställde det kända museet Smithsonian ut en stor utställning med många av de kända scenerierna och rekvisita från serien och det blev en stor succé som var öppet i flera år, innan man plockade ner Träsket, operationssalen, Winchesters skivspelare och många andra saker i källaren på Smithsonian. På grund av någon detalj i museets stadgar är hela utställningen helt intakt, men ingen utanför deras egen personal får se den! Nyligen lyckades en praktikant göra sig ett ärende ner dit och tog foton på alltihopa. Finns på nätet för den som vill titta….

Finalen

Så då är vi till slut framme vid en av mina ursprungliga funderingar – hur står sig finalen idag? Ja, får jag bara börja med att direkt säga att ni ska inte börja med ett se den, såklart. För att åtnjuta den så ska man nog försöka binga hela serien – vilket jag gjorde. I en period av ensamhet, depression, världsomspännande pandemi och rent allmän hopplöshet låg jag och betade av avsnitt efter avsnitt, och ni vet hur det blir när man följt en serie under längre tid, man börjar fästa sig vid vissa karaktärer, suckar över vissa andra, jublar inombords när man ser vissa namn på förtexterna och funderar på att skippa ett avsnitt när man ser andra. Kort sagt, efter 250 avsnitt är man ganska investerad i en serie, och med den bakgrunden är finalen som en rejäl känslospark i pungen – trots att den också lämnar en hel del att önska. Men med tanke på att författarlistan är lång som min arm så är det egentligen rent otroligt att man fått ihop något vettigt alls – men det är också tydligt att de delat upp avsnittet mellan sig, ”Goodbye, Farewell and Amen” är långfilmslångt på två timmar, men utspelar sig nästan ändå som fem ihopklippta avsnitt. Första halvtimmen handlar nästan helt om Hawkeye, som till slut brutit ihop och sitter på mentalsjukhus. När hans del är över, blir det mer som vanligt, förutom det faktum att de ska åka hem. Avslutningsscenen där BJ och Hawkeye tar farväl över varandra inte bara sammanfattar deras personligheter utan är ett perfekt adjö till karaktärerna. Det är helt enkelt storartad TV.

Vilket fler tydligen tyckte. Det sägs fortfarande att MASH-finalen är det mest sedda avsnittet i TVs historia, och de enda som kan konkurrera är Superbowl-finaler. Folk verkar också ha tyckt om det – ratingssiffrorna var skyhöga efter finalen, och det fanns inget Twitter där viktigpettrar (typ….såna som jag alltså) kunde plocka isär programmet utan det verkar ha varit allmänt omtyckt. I ett land med 83 miljoner TV-apparater 1983 så tittade 125 miljoner. Det här innebär förstås också att det fanns väldigt många människor som då var känslomässigt investerade i serien och Alan Alda, Loretta Swit, Mike Farrell, Jamie Farr och de andra som stannade kvar hela vägen skulle de sedan bli förknippade med serien resten av sina liv.

Resten av sina liv ja: I skrivande stund finns det ett flertal som faktiskt fortfarande är alive and kickin, även de inte bara nått upp i åttioårsåldern, en del av dem är över 90. Swit, Alda, Farrell, Farr och Gary Burghoff ställer fortfarande gärna upp på intervjuer och pratar om MASH, Alda måste ses som den som hade mest lyckad karriär efter MASH och är fortfarande aktiv på sin blogg och startade häromåret en podd. Karln är alltså född 1936….man kan inte låta bli att gilla honom.

Det är också svårt att inte älska MASH.

Casino Royale (1967)

Casino Royale
Svensk titel: Casino Royale James Bond 007!

År: 1967

Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge

Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers….samt, förmodligen, ”bidrag” av ett flertal andra personer, däribland Peter Sellers, Orson Welles, Mickey Rose, Joseph McGrath och alla andra som kom i närheten med en penna. Ben Hecht skrev första versionerna, och sen arbetade Billy Wilder om dessa….ingen av dem har credit i filmen.

Tagline: ”Casino Royale….is too much for one James Bond!”

Huvudroller: David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Orson Welles, Woody Allen, Joanna Pettet, Daliah Lavi, John Huston, George Raft

Bästa Q-mojäng: Svårt i detta fallet. Säckpipan med maskingevär möjligtvis.

Klassiskt Bond-moment: Den totala uselheten.

Oh boy, var ska vi börja med den här? Allt är en röra med den här filmen. Historien bakom, produktionen, bråken, och slutprodukten. Till och med postern är den fulaste, och märkligaste, man sett. Det kan förstås vara så att en och annan inte ens visste om att den här Bond-filmen existerade (vi har alltså INTE hoppat direkt fram till Daniel Craig-erans Casino Royale från 2006!), så det är bäst att ta det från början.

casionroyale3
Sellers och Welles i samma bild, dock inte i samma rum samtidigt.

Casino Royale var Ian Flemings första bok om James Bond, och han sålde både TV och film-rättigheterna till den redan på 1950-talet. Den första gången Bond hamnade framför en kamera var TV-filmatiseringen av Casino Royale som sändes 1954 i amerikansk TV, ett en-timmes avsnitt med Barry Nelson som Bond. Jag skrev om det här i mitt första inlägg om James Bond. Film-rättigheterna såldes till en man vid Gregory Ratoff, för en spottstyver (okej, 6000 dollar, men det var inte så mycket ens då). Dels var Fleming sugen på att göra film av sin karaktär, men han behövde också pengar, vilket var anledningen till att han sålde så billigt. Ratoff fick inte ihop finansiärer för att producera en film, och sen dog han 1960. En man vid namn Charles K Feldman företrädde änkan och fick därmed sina händer på rättigheterna, som ombud till henne. Redan i detta skede kom Broccoli fram till Feldman och uttryckte intresse för att göra en Bond-film (detta är alltså innan Dr. No), men Feldman tackade nej och försökte tillsammans med Howard Hawks få till en filmatisering, med Cary Grant (!) i rollen som James Bond (vem hade velat se den versionen, hand upp!). När sen Salzman och Broccoli gjorde en deal med Fleming om att få filma de resterande (av vilka inte alla ens var skrivna än) böcker ingick alltså inte Casino Royale, eftersom han inte gärna kunde sälja rättigheterna en gång till. Feldman och Hawkes lade ner sina planer när Dr. No kom ut. James Bond blev snabbt en megasuccé och naturligtvis blev Feldman inte mindre sugen på att göra sin egen Bond. Han hade dessutom fram till 1964 investerat en halv miljon dollar ur egen ficka på projektet, men inte kommit någonvart. Han gick faktiskt till EON (Broccoli och Salzman) först och frågade om de hade lust att samproducera nästa Bond, men eftersom dessa just varit med om att samproducera Thunderball med strulputten Kevin McClory så hade de ingen lust att jobba med någon annan igen. Feldman gav inte upp – han gick till Sean Connery och frågade om Connery hade lust att spela James Bond i HANS film. ”Visst”, sa Connery, ”men jag kostar en miljon dollar”. Det tyckte Feldman var för dyrt, så han beslöt sig för att ändra planer helt – enda sättet att kunna göra något vettigt under de här omständigheterna, utan EON och utan Connery, var att göra en parodi.

Men nej, vi är inte färdiga med rörigheterna än. Långt ifrån. Den första Feldman bad om manus var Ben Hecht, en Oscar-vinnande författare som gjorde en väldigt trogen tolkning av ursprungsstoryn, redan 1957 ska han ha levererat ett första utkast. Han gjorde flera versioner av det, med olika vinklar – i en version handlar det om att Le Chiffre äger bordeller runt om i världen och sen utpressar de rika kunderna för att finansiera SMERSHs verksamhet. Det ska ha funnits en scen med Bond springandes genom Hamburgs sex-kvarter utklädd till kvinnlig gyttjebrotterska. Intressant, men det hade knappast under några omständigheter gått hela vägen till filmning, speciellt inte med Connery i huvudrollen….

I vilket fall som helst. Hecht dör 1964, några dagar innan han ska lämna över manuset till Feldman. Manuset skickas då över till Billy Wilder, som skriver om det nästan från början, men behåller några av Hechts idéer. 1966 står Feldman med ett färdigt manus, skrivet av Wilder och Hecht, två av de riktigt stora manusförfattarna genom Hollywoodhistorien. De hade, var och en för sig, arbetat fram ett manus till en seriös Bond, men Feldman hade alltså bestämt sig för att det skulle bli en parodi. Efter detta har en hög med människor lagt till, dragit från, ändrat och dribblat med manuset. Vi kan enkelt få ihop sju olika namn som, i brist på bättre ord, tillfört något till manuset. Att jag berättar det här beror på att det fanns ju alla förutsättningar, ett tag, för att det skulle bli en fantastisk film. Sen….hände saker.

Columbia pyntade upp 6 miljoner dollar för produktionen, men drog ganska snabbt över till det dubbla. EONs egna Bond det året, alltså nästa ”riktiga” Bond, You only live twice, hade en budget på 9,5. Feldman lyckades binda en rad storstjärnor till projektet, och även några som var up-and-coming, som till exempel Woody Allen. På något vis kontrakterades fem regissörer, däribland John Huston, som skulle regissera olika delar av filmen. Val Guest fick efter ett tag, när man började förstå åt vilket håll det barkade, erbjudandet att filma och regissera sekvenser som skulle binda ihop de olika delarna – vilket han tackade nej till eftersom han förstod att det inte var möjligt. Om det inte säger något om kvaliteten på slutresultatet så vet jag inte vad som gör det.

Feldman förlorade snabbt kontrollen, vissa säger att han gjorde det i stort sett samma dag som själva filmningen började. De olika regissörerna och stjärnorna gjorde som de ville, och alla ville maximera sin del. Feldman fann sig ofta stående och regissera en tagning, varpå alla gjorde som de ville ändå. Till exempel sägs det att Peter Sellers, när han tackade ja till rollen som Evelyn Tremble/James Bond, var övertygad om att filmen skulle vara seriös – och blev förtvivlad när han insåg att så inte var fallet. Han ville, som många komiker vill en bit in i karriären, visa att han kunde spela en seriös roll, men fick inte det. Han anställde då en egen manusförfattare och försökte så långt han kunde spela sin del av filmen seriöst. Vissa menar att han anställde denne för att få bättre repliker än Orson Welles.

casino1967-2
Här någonstans, ca sju minuter in i filmen, börjar man förstå att det kommer vara riktigt uselt. Denna sekvens är regisserad av John Huston. Det hjälper inte.

Jag tänker inte bry mig om att berätta om handlingen. Det är alltså egentligen David Niven som spelar en åldrande James Bond (ironiskt, eftersom det var Flemings personliga förstaval istället för Connery, här kan vi se hur otroligt fel han skulle vara i rollen), men snart döps alla agenter om till James Bond för att förvirra fienden. Känner ni inte igen detta från Casino Royale-filmen med Craig så beror det på att det här var Ben Hechts idé och har inget med Fleming att göra. Utöver det så är det helt omöjligt att hänga med i historien. Samtidigt som folk springer omkring, och det skjuts, saker går sönder, tusen lättklädda tjejer passerar på olika sätt (oftast utan motivering), så händer egentligen ingenting. James Bond visar sig ha en dotter….som han fått ihop med Mata Hari. Vi får se henne springa omkring och jaga något. Så här långt in i filmen sitter man nästan och halvgråter för att det är så uselt. Man bryr sig inte längre. Då dyker plötsligt Woody Allen upp framför en arkebuseringspatrull och Allen går in i någon sorts autopilot där han ad-libbar fram typiska one-liners, som i en Allen-film eller på scen, hade funkat, men här bara blir konstiga.

Budgeten sprack nästan omgående. Av Londons fyra stora studios hade man bokat tre stycken i flera veckor. Att man inte också hade den fjärde berodde på att andra produktionsbolag protesterade eftersom Casino Royale blockade all annan produktion. Flera stjärnor hade i sina kontrakt en fix summa för en bestämd inspelningstid, och att för varje dag som deras delar sköt över tid skulle de få höga bonusar. Detta var nästan legio. En av dessa var Deborah Kerr, som spelar M:s ”änka”. Hon var kontrakterad för tio dagars inspelning, och drog det över, skulle hon tjäna väldigt mycket mer. Hon var tvungen att stanna så länge att hon kunde bygga en ny swimmingpool till sin villa. Hon döpte poolen till ”Charles K Feldman memorial swimming pool”. En annan som fick vänta var Woody Allen. Woody Allen blev influgen till London för en liten roll som bara borde ha tagit någon eller några dagar att filma, men fick sitta på ett dyrt hotellrum och vänta medans hans inspelningar sköts upp. Varje morgon fick han veta att ”nej, inte idag heller” och i ren frustration skrev han manus till sin andra film Take the money and run på hotellrummet som ett sätt att fördriva dagarna. Han ska ha bestämt sig där och då att inte arbeta ihop med andra när han gör film, för att i möjligaste mån undvika det kaos han upplevde på den här produktionen. Allen ska fortfarande bli på dåligt humör om någon påminner honom om att han var med i den här filmen. Det sägs att han till och med lämnade inspelningen innan han var färdig, så frustrerad över att aldrig bli klar att han satte sig på första flyget tillbaka till New York, fortfarande i hans rollkläder.

På tal om att lämna inspelningen. Peter Sellers var en av världens mest kända komiker under 1960-talet, känd från radio, TV och film. Han kunde imitera, improvisera, göra fysisk humor så väl som anarkistisk crazy-humor, som här, innan Monty Python, fortfarande upplevdes som lite farlig på brittiska öarna. Han var dessutom gift med Britt Ekland, världsberömd fotomodell och allmän kändis i sin egen rätt (även om de vid inspelningen av Casino Royale hade påbörjat sin separation). Peter Sellers var en rockstjärna. Han var också en av de mest osäkra, instabila, excentriska och tjuriga människor man kunde ha oturen att arbeta med. Det krävdes en alldeles fantastisk regissör för att dra ur honom det man ville ha – en Stanley Kubrick eller Blake Edwards. Den oformliga massan som försökte klämma fram något vettigt ur Casino Royale-soppan funkade såklart inte. Sellers gjorde som han ville, och anlitade egen manusförfattare till sina delar, och insisterade på att vara trogen romanen (vilket han är ensam om faktiskt, det enda som finns kvar från romanen är just bitarna han är med i).

casino1967
Ursula Andress är förstås fortfarande snygg. Det hjälper inte heller.

Problemen var flera – han och Orson Welles, som spelar Le Chiffre, absolut hatade varandra. Det finns flera versioner till varför, varav alla kan vara sanna: en version är att Drottning Elisabeth (som i skrivande stund fortfarande sitter på tronen som ni vet) har en syster vid namn Margareth, alltså prinsessan Margareth. Hon och Sellers kände varandra sen tidigare från olika sammanhang. Prinsessan behagade komma och hälsa på inspelningen – men gick rakt förbi Sellers och fram till Welles, som hon glatt hälsade på. Sellers ska ha blivit vansinnig. Han försvann från inspelningen och vägrade befinna sig i samma rum som Welles igen. Faktum är att scenerna i kasinot med de två mot varandra är inspelade var och en för sig med body doubles – de befann sig inte i samma rum även om det ser ut så.

En annan orsak till schismen kan ha varit att Welles insisterade på att hans karaktär skulle göra trolleritrick, i sin roll som Le Chiffre. Detta irriterade Sellers vansinnigt, vilket förmodligen fick Welles att insistera ännu mer. Man kan förstå irritationen – så mycket som jag ändå älskar Orson Welles så är de inslagen bara helt bisarra och tillför varken karaktären eller handlingen någonting.

Förmodligen är största orsaken till deras ömsesidiga hat ren egoism. Båda kände sig antagligen hotade av den andre, den hämmade, osäkre britten Sellers och den bullrige, geni-förklarade amerikanen Welles. En tredje version berättar nämligen att Sellers envisades med att alltid komma för sent till inspelningen, vilket Welles gjorde sig lustig över. Sellers blev förbannad och stormade ut. Återigen, det verkar finnas många olika förklaringar – de kan alla vara sanna, och kanske ingen av dem är det. Sellers fick en dag nog och försvann från inspelningen, utan att meddela någon. Det tog flera dagar innan man insåg att han inte hade för avsikt att komma tillbaka, vilket gör att man fick försöka pussla ihop hans återstående bitar utan honom. Vilket man inte lyckas med.

Man kan fortsätta med historier, men man blir nästan mest deprimerad när man inser vilken usel film detta är. Jag försökte se den första gången för något år sedan, men kom bara tjugo minuter in i den innan jag gav upp. När jag nu blev tvungen, inför det här Bond-projektet, att verkligen stålsätta mig och forcera mig genom den, kändes det som att tiden stod stilla. När man tror att filmen snart måste vara slut har det gått 35 minuter. Och filmen är 2 timmar och 11 minuters tradigt, fult elände där ingen, absolut ingen, fattar vad de gör. Om du tänker ”jag ska se alla Bond”, så lägg ner det projektet. Du måste nämligen ta dig igenom den här, och det är inte värt det. Den är dessutom ganska svår att få tag i, som tur är.

Det enda bra med den är musiken. Den är skriven av Burt Bacharach och spelas av Herb Alperts orkester, ledmotivet ”The look of love” sjungs av Dusty Springfield, så vi får ta och muntra upp oss med det tycker jag:

 

 

Thunderball (1965)

Thunderball
Svensk titel: Åskbollen
År: 1965
Huvudroller: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Rik Van Nutter, Guy Doleman, Molly Peters, Martine Beswick, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell,

Regi: Terence Young

Tagline: ”James Bond does it everywhere!” Subtilt, verkligen….

Bästa Q-mojäng: Måste förstås vara jet-packen som Bond använder i början av filmen. Den var en uppfinning som militären jobbat på i flera år för att soldater snabbt skulle kunna ta sig över hinder eller snabbt upp på byggnader, men den var väldigt osäker. Den användes också på invigningen av OS i Los Angeles 1984, men den verkar ha lagts ned som projekt sedan dess. I undervattensscenerna använder Bond också en ”rebreather”, en liten sak man sätter i munnen som ska ge luft i fyra minuter. Efter premiären av filmen kontaktades produktionen av en man som sa att han arbetat på en sådan i flera år för brittiska marinen men inte lyckats, och ville veta hur de hade gjort – ”den var förstås fejk – skådespelarna höll andan”, blev svaret.

Thunderball-largo

Historien bakom Thunderball är rörig, och går tillbaka till 1959, alltså innan Salzman och Broccoli ens var inblandade i Bond. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Kevin McClory och hans äganderätt till historien ”Thunderball”. I korthet så nappade han på Ian Flemings försök att få upp Bond på bioduken, köpte rättigheterna till Bond, och anlitade Jack Whittingham att skriva ett manus. McClory, Whittingham och Fleming arbetade tillsammans fram historien som utgör Thunderball, och Whittinghamn skrev manus. McClory hade precis då gjort en helt annan film, som skulle finansiera 007-projektet. Den filmen floppade rejält, och produktionen stannade av. När Fleming insåg att det förmodligen hade skitit sig gjorde han en bok av historien, utan att namnge de andra två som varit med att ta fram storyn, sålde sedan filmrättigheterna för Bond på bioduken till EON Productions, och scenen var satt för en enormt segdragen rättsstrid som skulle sträcka sig fram till 2000-talet, och som också är bakgrunden till att Thunderball filmades igen 1983 som Never say never again av ett helt annat produktionsteam än EON. Om man vill läsa mer om alla turer runt Thunderball så tycker jag man ska gå till den svenska sidan agent007.nu som har en lång utförlig text om detta.

McClory och EON nådde en uppgörelse 1965. En av statuterna i uppgörelsen var att Kevin McClory skulle få stå som producent för Thunderball, och att få del av intäkterna. Han fick också femtio tusen pund i klumpsumma och credit för historien. Han var därmed en förmögen man, och skulle använda en stor del av denna förmögenhet till att stämma EON igen, men det är en senare historia. Han hade nämligen lovat att inte hävda äganderätt till något som hade med James Bond att göra i tio år.Följaktligen väntade han till sjuttiotalet och började sen bråka igen. Men det hoppar vi över nu. Men för att avsluta den här historien kan man tillägga att det här är sista gången på väldigt länge som både SPECTRE och Blofeld nämns, eftersom McClory hävdade att det var han som hittat på dessa.

Thunderball hade blivit en av Flemings mest framgångsrika böcker, vilket gjorde att EON väldigt gärna ville filma den, och efter Goldfinger hade man nått en uppgörelse med McClory om att få göra det. Man anlitade Richard Maibaum till att skriva manuset. Man kan förstås påpeka det lustiga att han ska skriva ett filmmanus, baserat på en bok, som baserades på ett filmmanus – men man hade inte rätt att använda det ursprungliga filmmanuset, det hade Jack Whittingham rätt till, eftersom det var han som skrivit det (och använde för att i sin tur stämma Ian Fleming). Det finns de som anser att alla juridiska turer runt Thunderball förkortade Flemings liv. Han dog under inspelningen av Goldfinger 1964.

Den ökande populariteten och speciellt framgången med Goldfinger hade dragit upp Bond-febern till max, och när nu nästa film kom redan året efter gick folk och såg den – Thunderball blev den mest sedda Bond-filmen fram till dess och drog in massor med stålar. Den är en av de mest sedda Bond-filmerna på bio genom tiderna, med 140 miljoner sålda biljetter. Någon har också räknat ut att omräknat till dagens penningvärde är det den Bondfilm som skrapat in mest kosing, över en miljard dollar. Den hade också förstås kostat det dubbla mot föregångaren. Budgeten hade ökat exponentiellt sedan Dr. No, då man nu var uppe i åtta gånger dess budget. Man filmade i Frankrike, Pinewood hemma i England, och en stor del filmades på Bahamas. Guy Hamilton blev erbjuden att regissera men var utbränd – han tackade nej på grund av trötthet. Terence Young kom tillbaka och man satte igång att filma, med början i Frankrike för scenerna i introsekvensen.

007-THUNDERBALL-UNDERWATER-BATTLE-GAME-rare-James-Bond-_1
Spel som släpptes i samband med premiären. Förmodligen lika tråkigt som att titta på undervattenscenerna, men såldes för 1300 dollar på ebay nyligen

Thunderball handlar om SPECTRE som stjäl två atombombsmissiler från ett kapat Vulcan-bombplan. De utnyttjar dessa för att utpressa Storbritannien och USA på pengar. I en lång scen får vi se alla SPECTRE-representanter sitta runt ett långt bord med Blofeld (fast här kallad Nr 1) sitta med ansiktet skymt. Blofeld spelas av Anthony Dawson med Eric Pohlmanns röst, och ingen av dem får någon credit. Han kallas som sagt också enbart ”Number one”, och namnen SPECTRE och Blofeld skulle sedan inte användas på många år på grund av de juridiska problemen runt rättigheterna.

På tal om uppradade representanter – här finns också det enda tillfället då alla 00-agenter finns i samma rum. De sitter naturligtvis och väntar medan Bond tassar in, försenad, till en briefing med The Secretary där de får veta om utpressningen.

Thunderball har många kvinnliga figurer i handlingen, och några av de vackraste. Bond förser sig naturligtvis med några av dem, men i originalhistorien fanns ytterligare en, en dubbelagent vid namn Fatima Blush. Hon skrevs bort ganska tidigt, men i nästa filmning av Thunderball, alltså Never say never again, finns hon med och spelas mästerligt av Barbara Carrera. Här är de främsta kvinnliga figurerna Domino, spelad av Claudine Auger, skurken Largos älskarinna (Auger dubbades av Nikki van der Zyl, som också dubbade Ursula Andress röst i Dr. No.), och Fiona Volpe, spelad av Luciana Paluzzi. Volpe är SPECTRE-agent som är delaktig i kapningen av Vulcan-planet, och som sen hjälper Largo.

Thunderball-brudar
Claudine Auger, Martine Beswick, Luciana Paluzzi – tre skådespelerskor, tre nationaliteter

Det finns en väl dold referens till Goldfinger i en replik som kommer från just Fiona Volpe. Som jag berörde i min text om förra Bond-filmen så fanns det gott om sexism i den, även efter Bond-mått mätt, och det många redan då kritiserade var att Pussy Galore både var lesbisk och skurkaktig fram till dess att hon hade haft sex med Bond (genom visst mått av tvång dessutom), och därefter direkt ställde sig på de ”godas” sida. Volpe låter sig inte charmas så enkelt. Även om de har sex, så betyder det inget för henne. Bond har blivit Bond-ad. Hon säger:

”But of course, I forget your ego, Mr. Bond. James Bond, who only has to make love to a woman and she starts to hear heavenly choirs singing. She repents and immidately turns to the side of right and virtue. But not this one!”

Det hon refererar till är förstås historien med Pussy Galore i den föregående filmen. Man skulle förstås fortfarande kunna kritisera henne, och manusförfattarna, för att göra henne till en kvinna som använder sin kropp som främsta vapen, men förutom den lite nötta klichén så är det ju samma som Bond gör hela tiden också – använder sin kropp som ett vapen.

Lite mer upplivande var säkert de incidenter som hände som involverade hajar i Largos villa med tillhörande pool. En av SPECTREs underhuggare blir bestraffad genom att bli nerknuffad i en pool med hajar. Den som egentligen åker ner i poolen är stuntmannen Bill Cumming, som lyckades förhandla till sig en bonus på 450 dollar för att genomföra stuntet. I poolen finns från början flera hajar, men man använde också en haj man förutsatte var död, och som drogs runt med vajrar för att simulera en jagande och hungrig haj. Tyvärr var inte hajen död, utan ”vaknade” till liv och började jaga Bill Cumming på riktigt. Poolen med hajar orsakade också en annan incident, men då med Sean Connery själv som potentiellt offer. För att Connery överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att gå ner i poolen förvissade han sig om att teamet hade säkrat den. Man hade satt upp plexiglas mellan hajarna och skådespelarna. Tyvärr räckte inte plexiglaset hela vägen upp och en haj smiter enkelt över hindret och jagar Connery – som följaktligen flyger upp ur poolen. Regissören Young beskrev det efteråt som att ”he was literally walking on water”. Det tror jag det. Jag kan också tänka mig att han var ganska sur efter att ha blivit lovad säkerhetsanordningar och sen se en haj glida över just dessa.

Annars är det mest intressanta med produktionen att det här är första gången som den man som spelar Bond i filmen också är den som gör pistol-sekvensen i början. I de tre tidigare var det stuntmannen Bob Simmons som gör sekvensen. Eftersom Thunderball filmades i ett annat format, Panavision, var man tvungen att göra om gun barrel sekvensen, och från och med denna så är det den aktuelle Bond som alltid gör gun barrel-introt. Håll utkik efter Simmons i Thunderball, då det är han som är mannen i drag i början av filmen, som slåss med Bond i det franska slottet.

thunderball-claudineauger
Dr No-återbesökt, denna gång med Christine Auger istället för Ursula Andress. Pikant nog dubbades båda tjejerna av Nikki van der Zyl.

Recension: Jag råkade i en kommentar nyligen påstå att jag tyckte Thunderball var underskattad, men nu när jag ser om den så inser jag att det är den inte alls – jag måste ha tänkt på nästa Bond, You only live twice. Thunderball funkar fint – halvvägs. Sen kommer de till Bahamas och allt stannar upp totalt. Undervattensscenerna är ett arv från McClory, eftersom han hade en fascination vid just detta och gjorde en hel film som baserades på undervattensfilmning, och det var just den filmen som bombade så hårt att han blev utfattig och stannade upp hela processen med att föra Bond till filmduken. Då var undervattensscenerna redan inskrivna i historien. Problemet är att under vatten sker allting i halva farten, och man har svårt att se vem som är vem. Även Terence Young klagade efter premiären på att just dessa gjorde att filmen tappar tempo, och han har helt rätt – filmen sjunker snabbt, för att göra en riktigt kass ordvits av det. Däremot är den helt duglig fram till dess, med starka karaktärer och en historia som funkar både som kalla kriget-baserad och superskurk-inriktad. Det är synd att andra timmen inte är lika intressant som den första. Det finns också, enligt mig, några riktigt fåniga fel i den som lätt hade kunnat undvikas. Bond blir till exempel skjuten i foten och haltar genom gatorna, för att sedan någon minut senare dansa förföriskt med en tjej. Sen kommer Fiona Volpe och dansar med honom – Bond ser att någon tänker skjuta på honom och vänder snabbt runt så att skottet träffar Volpe i ryggen. Men detta framgår först efter att Bond särat på fingrarna, då forsar blodet fram. Skottet gick alltså genom fingrarna?

 

 

 

Goldfinger (1964)

Goldfinger

År: 1964
Svensk titel: Goldfinger

Huvudroller: Sean Connery, Gert Fröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Cec Linder, Lois Maxwell,

Regi: Guy Hamilton

Klassiskt Bond-moment: Goldfinger är den mest ikoniska Bond-filmen av dem alla, och är full av scener och bilder som blivit del av vår samtida pop-kultur. Tjejen som blir mördad med guldfärg. Laserstrålen mellan Sean Connerys ben. Oddjobs hatt. Namnet Pussy Galore. Det är också första filmen där Bond säger ”Martini. Shaken, not stirred”.

Q-mojäng: Från och med Goldfinger är Q och hans mojänger en större del av mytologin och här börjar börjar också kulten runt Bonds bilar. Här en Aston Martin DB5 utrustad med katapultstol och kulsprutor. En annan av mina favoriter som vi kan se i Qs labb är en parkeringsmätare med tårgas. Syfte, oklart.

Goldfinger är filmen som man ska ha sett – den toppar alla topplistor över Bondfilmer och sprängde alla sorters världsrekord i intäkter och biobesök när den kom 1964-den skapade en veritabel Bondfeber som spred sig världen över. Det känns lite som när man växte upp och det stod överallt att Citizen Kane var historiens bästa film, eller att Shawshank Redemption toppar IMDbs lista över bästa filmerna – vi vet alla att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Jag tänker inte påstå att Goldfinger är dålig på något sätt, men den bästa? Nej. Långt ifrån.

Vad som är tydligt är dock att den skiljer sig på många sätt från de två föregående Salzman/Broccoli-produktionerna. Om de två första Bond-filmerna var någorlunda rotade i en kalla kriget-realism så har James Bond nu totalt lämnat världen vi lever i för att bli en superhjälte som slåss mot superskurkar. Detta skifte i ton hade flera orsaker. Förmodligen hade det varit på gång ett tag, för duon Salzman/ Broccoli hade egentligen hela tiden haft olika uppfattningar om hur Bond skulle porträtteras på film, och Salzman hade nu börjat ledsna och gradvis avlägsnade sig från processen. Att man valde just Goldfinger som den tredje filmen berodde på de juridiska problemen man hade runt äganderätten av Åskbollen (som jag skrivit om i tidigare inlägg).

En annan orsak är man bytte regissör. De två första regisserades av Terence Young, och med framgångarna som följde dessa började ställa krav på att få en större bit av kakan i form av procent på intäkterna. Producentduon tyckte att han gapade efter för mycket och anställde Guy Hamilton istället. Hamilton fick en budget att leka med som var fyra gånger så stor som den man hade för Dr. No. och på toppen av detta är Goldfinger en av de mest fantasifulla historierna redan från början, en flytt från kalla krigets sovjetiska skurkar och till en superskurk som bara bryr sig om pengar, eller snarare guld – Auric Goldfinger, spelad av Gert Fröbe. Förmodligen den starkaste och bästa av alla Bond-skurkar genom tiderna. Handlingen är att Goldfinger köper upp så mycket guld han kan, och planerar sedan att placera en kärnvapenladdning i Fort Knox, där den amerikanska guldreserven finns, för att totalt förstöra den amerikanska ekonomin och dessutom ensam sitta på den enskilt största guldreserven i världen.

Goldfingerbok

Man kan lätt föreställa sig att skurken Goldfinger (Auric kommer dessutom av det latinska namnet för guld) hittades på av Fleming för att beskriva hans törst efter guld, men som i många andra fall så tog han namnet efter en riktig person som han faktiskt hade träffat dessutom. Men den riktiga Goldfinger hette Arnö i förnamn, var arkitekt från Ungern och hade en förkärlek för att bygga stora byggnader i cement – han ritade hus som, om jag förstått saken rätt, var någon sorts motsvarighet till våra miljonprogram, stora cementbyggnader som man snabbt byggde upp efter kriget för att människor skulle ha någonstans att bo. Fleming gillade inte dessa byggnader, utan kallade dem omänskliga. Arnö Goldfinger var också ansvarig för att ha ritat det engelska kommunistpartiets högkvarter – förmodligen ytterligare en anledning för Fleming att hata honom. Den riktiga Goldfinger hotade med att stämma Fleming när romanen kom ut. Fleming svarade med att  han kunde tänka sig att skicka med ett erratum (en instucken papperslapp i den redan tryckta boken där man förklarar ändringar) där namnet på skurken ändrades till Goldprick, alltså ”Guldkuk”. Det blev aldrig någon rättegång, man löste tvisten innan det gick så långt, Goldfinger fick procent på bokens intäkter och sex (6) exemplar av den. Vad han skulle med sex exemplar av boken till vet man inte.

GoldfingerErno
Den riktiga Goldfinger – inte så mycket guld.

Att jag tar upp det här är för att det egentligen verkar vara Fleming som har flest gemensamma karaktärsdrag av bokens Goldfinger, och inte den stackars arkitekten. Fleming samlade på spanska dubloner, ett gammalt guldmynt, han köpte en guldpläterad skrivmaskin, som han hade i sitt hus Goldeneye. Han hade en kulspetspenna med en spets av guld. Guld löper som ett tema genom hans Bond-produktion – fram till sista boken Man with the golden gun där Scaramanga har en guldpistol som skjuter guldkulor.  Termen ”projicering” ligger inte helt avlägsen när man börjar analysera boken och filmen ”Goldfinger” i relation till upphovsmannen. Auric Goldfinger har i varje scen någon detalj med guld, för att inte tala om en av filmens mest berömda scener, där en tjej hittas mördad på ett hotellrum, helt täckt av guld. I filmen sägs det att hon dött på grund av att huden inte fått andas, och att det är en helt rimlig orsak till att en människa skulle avlida. Tydligen trodde man så till den grad på det själva, att när skådespelerskan Shirley Eaton skulle spela in just den scenen hade man en läkare närvarande hela tiden och kollade hennes kroppstemperatur konstant. Det har till och med cirkulerat ett envist rykte om att hon faktiskt dog när scenen spelades in, men allt är naturligtvis bara inbillning – det går inte att döda en människa på det här viset.

När vi nu ändå är inne på onaturliga dödsorsaker – kanske den NÄST mest berömda scenen från Goldfinger är när James Bond är fastspänd på en metallskiva och en laserstråle sakta kryper upp mot hans gren och hotar att dela honom mitt itu. Naturligtvis rör sig strålen extremt långsamt (man måste fråga sig, gång på gång, varför man gör allting så otroligt komplicerat?) och James Bond får desperat köpslå om sitt liv med en till en början ointresserad Goldfinger (”You expect me to talk?” ”No, Mr Bond, I expect you to DIE!”). Detta är första gången en laserstråle finns med på film, och detta är trots att det både i boken och manus är en sågklinga som hotar att utöka antalet 007-agenter genom delning. När scenen skulle spelas in tyckte man att det där med sågklingor var lite för klyschigt och hittade på något nytt och fräscht. Resultatet blev en av filmhistoriens mest berömda scener.

Goldfingerlaser

Trots att budgeten var fyra gånger högre än för Dr. No. var den ändå relativt låg. Man sköt hela filmen, i England på Pinewood studios. Hela segmentet där Bond är på ett lyxhotell i Miami, och möter Goldfinger för första gången, är alltså filmat i England (och under filmningen av dessa scener besöktes inspelningen av Ian Fleming – vilket skulle bli den sista gången han gjorde just detta, han dog precis innan premiären av Goldfinger). Den enda som faktiskt var i Miami var Cec Linder i rollen som Felix Leiter, och man filmade honom med body doubles och klippte in honom. Från början ville man också ha Orson Welles i rollen som Goldfinger, men eftersom han ville ha för mycket pengar valde man den relativt okände Gert Fröbe, en tysk skådespelare som gladeligen kom till England för att filma i en Bond-film. Det fanns dock ett problem – Fröbe kunde, i vanlig tysk anda, knappt ett ord engelska. Man förstod snabbt att man skulle behöva dubba honom och anlita återigen Michael Collins för att göra det. De flesta repliker säger han på tyska, några på engelska. Den enda gången man kan höra hans riktiga röst ska tydligen vara när han säger ”Choose your next witticism carefully Mr Bond, it may be your last!”. Hur som helst är han riktigt bra i rollen, även om jag som livslångt Welles-fan inte riktigt kan undgå att fundera på hur han skulle ha fungerat i rollen. Det är inte alls säkert att han hade varit bättre. Det sägs dessutom att Fröbe började krångla när han väl var kontrakterad och ville ha tio procent av filmens intäkter, en enorm siffra, som skulle ha gjort Welles billigare i slutändan.

Budgeten ställde också till med problem runt scenografin. Det är helt och hållet ett bevis på scenografen Ken Adams geni att allt är så snyggt som det är, för en stor orsak till Goldfingers framgångar kan man säkert tacka honom för. Varken han eller någon annan från teamet fick såklart besöka det riktiga Fort Knox, så man fick gissa hur det såg ut – och fick efter premiären höra från amerikanare hur otroligt verklighetstroget allting var, både exteriör och interiör. Modellen som Goldfinger visar för gangsterbossarna är idag modell inne i det riktiga Fort Knox.

Vad är det då egentligen som gör Goldfinger till den kanske ultimata Bond-filmen? Jag säger inte bästa, men det är utan tvekan den genom historien mest kända. Ja, det finns väl många orsaker till det, som jag känner att jag alltid skriver – men det är nog sant. Skiftet från realism till saga är en, men Bond-franchisen hade stigit kraftigt redan innan, de två tidigare filmerna hade krattat banan för den tredje. Det låg i tiden med agenthistorier, en trend som Bond själv startat och som man nu red på. Sen har vi skådespelarna – Gert Fröbe redan nämnd, Sean Connery såklart, de redan etablerade figurerna Lois Maxwell som Moneypenny, Bernard Lee som M, och Desmon Llewelyn gör sin andra insats som Q. Det är från och med den här filmen som Q och Bond startar sin berömda rivalitet. Regissör Hamilton tyckte scenen där Q förklarar tekniken för Bond var tråkig, så han instruerade Llewelyn att spela Q som att han avskyr James Bond och tycker att han är arrogant och slarvig – vilket gör hela deras relation så mycket mer intressant.

Honor Blackman i rollen som Pussy Galore förtjänar ett omnämnande. Det fanns en TV-serie i England i början på 1960-talet som hette The Avengers – en mycket märklig agentserie med massor av fantasifulla inslag som superskurkar, udda vapen, tuffa tjejer som kan karate och excentriska bossar….ummmm, känns det igen kanske? I vilket fall som helst – Honor Blackman var redan känd från TV-serien och var tvungen att säga upp sig därifrån för att kunna spela in Goldfinger. Hon hade alltså redan med sig en image av tuff, hårdför tjej när hon accepterade rollen som Goldfingers privata pilot. Man kan också tillägga att Emma Peel som också spelade i The Avengers sedan skulle bli Bond-brud i I hennes majestäts hemliga tjej, 1969. I Sverige visades endast två avsnitt av The Avengers, under titeln Två slår till, men man ställde in resten för att man tyckte serien var för våldsam. Är ni intresserade så kolla gärna upp The Avengers, för den är riktigt rolig. Dessutom kan man, när folk vid middagsbordet börjar prata om senaste Avengers, börja snacka om RIKTIGA Avengers och framstå som en riktig nörd.

Bond-avengers
Diana Rigg och Patrick McNee i The Avengers. 

I manus finns också en riktig goding som aldrig kom med i den färdiga filmen. När Honor Blackman presenterar sig som Pussy Galore, var det meningen att Bond skulle svara ”I know you are, but what´s your name”. Det bedömdes som alltför vågat och repliken ändrades till den lite mer mesiga ”I must be dreaming”. Det kanske inte är så konstigt att repliken ändrades, men med dagens ögon är sexismen i Goldfinger verkligen på master-class level; idag är nog scenen där Bond mer eller mindre tvingar sig på Pussy Galore (som dessutom antyds vara lesbisk, inte för att det gör någon skillnad, men för en sextiotalspublik så blev det såklart mer laddat) svårast att svälja, scenen där Bond klappar massösen i rumpan och säger åt henne att gå iväg för att ”this is man´s talk” är så totalt omöjlig att tänka sig idag att den blir komisk. Nu ska det i vanlig ordning tilläggas att man inte ska döma gamla filmer efter dagens mentalitet, men jag tycker att sånt här är lite roligt att dra upp eftersom det gör filmen så anakronistisk. Daniel Craig klappar inga tjejer i rumpan, åtminstone inte när någon tittar.

Vi pratade om skådespelarensemblen, och då måste Mr Oddjob nämnas, eller som han hette, Harold Sakata. Han var en japansk-amerikansk tyngdlyftare och brottare som gjorde sin skådespelardebut i Goldfinger, och naturligtvis handplockad för sitt utseende. Han är verkligen en kub på två ben, men som man kan se i den avslutande fightscenen i Fort Knox, rör sig trots sin kroppshydda smidigt som en isprinsessa. Hans roll är verkligen ett exempel på när skrivande, idéer, regi och skådespelare blir en perfekt enhet. Han är förmodligen min favoritskurk av alla i Bond-serien – Sakata pratade dålig engelska, eller om det var för att han inte kunde säga repliker övertygande, så bestämde man att hans karaktär inte kunde prata, bara grymta, och att hans vapen var en hatt med stålbrätte. Och som sagt, slagsmålet mellan honom och Bond inuti Fort Knox är en klassiker både till koregrafi och scenografi.  Sakata fick en ny karriär efter Goldfinger och kunde i många år efteråt leva på att åka omkring och uppträda som Harold ”Oddjob” Sakata. Trivia: Han medverkade också i en film som heter ”Djävulens blomma” med förlaga av Ian Fleming och regisserad av….(vänta)….Terence Young.

Man måste också nämna James Bonds bil, för det här är filmen där Bonds koppling till bilar började. Bond får en Aston Martin DB av Q, specialutrustad med skottsäker sköld i bak, snurrande nummerplåtar (som Broccoli insisterade på då han jämnt fick parkeringsböter), kulsprutor och, den mest kända attiraljen av dem alla, katapultstol. Produktionsteamet bad Aston Martin om en bil, men de sa nej, eftersom det skulle ha inneburit en enorm kostnad för dem. Vissa källor hävdar att producenterna var tvungna att köpa två exemplar av Aston Martin, men det verkar inte vara sant-det verkar snarare vara en av de absolut första exemplen av produktplacering, vilket innebär att företag skänker produkter för att de ska vara med i bild (Goldfinger har fler såna, konfirmerade, produktplaceringar-Rolex, Dom Perignon och Kentucky Fried Chicken). Man använde två bilar, en för att filma när Bond kör med den, och en som specialutrustades med alla extradetaljer. Det existerade alltså en sådan bil, med alla mojänger utom pinnarna som åker ut från hjulen och förstör däck.  Aston Martin förstod snabbt att Goldfinger skulle bli en enorm succé, så man körde igång en reklamkampanj där man proklamerade ”The most famous car in the world”, och deras försäljning av modellen dubblerades efter premiären av filmen. Bond använde samma modell även i den efterföljande Åskbollen, men sen sågs inte Aston Martin DB-modellen till förrän Pierce Brosnan fick köra en i Goldeneye 1995. Roger Moore fick aldrig köra en som Bond….MEN, han fick köra en i både sin TV-serie  Helgonet, och i filmen Cannonball Run (1981), där han gör en parodi på sin James Bond-figur. De två Aston Martin DB5 som producerades har ägts av samlare, men en av dem stals 1997 på en inhägnad flygplats och har varit försvunnen sedan dess.
Corgi Toys producerade en modell av bilen i samband med premiären med katapultstol och allt, och den var en storsäljare fram till 1970, men har utgivits med jämna mellanrum i samlarutgåvor sedan dess. Corgi Toys har haft samarbete med Bond-teamet sedan Goldfinger.

Goldfinger-corgi
Vad skulle man ha gjort med denna när man var sju år?

 

Avslutningsvis måste också tilläggas att ledmotivet Goldfinger som sjungs av Shirley Bassey är en av de bästa titelsångerna i hela den 25 filmer långa serien.

Recension: Filmen Goldfinger är en av de där filmerna som alla sätter högst upp på topp-listan över Bond-filmer, men det stämmer inte: det är inte den bästa filmen. Frågan är om den ens är den bästa av Connerys Bond-filmer, men det där går att diskutera i all oändlighet förstås. Vad den gör bra är att visa upp en fantasi i högt tempo, man har dragit upp alla reglage till elva och inte bekymrat sig så mycket om realismen-allt är större än livet självt, och det funkar alldeles utmärkt. Nu sitter också alla element i Bond-formeln: inledande actionscen, introvinjett, flirtande med Moneypenny, Qs trötta attityd och överdrivna leksaker, superskurken med den galna planen och en serieboksgangster som hejduk – nu finns alla pusselbitar och de har ramlat på plats. Connery gör en av sina allra bästa insatser som Bond och man ser att han har hittat sin roll och att han trivs. Bond-franchisen var på en stadigt uppåtgående kurva i popularitet och insikt i exakt hur galna deras infall kunde bli, och det betalar sig. Goldfinger var den snabbast inkomstbringande filmen i historien fram till dess och det fanns ingen ände i hur populär figuren var just då. Men det är också lite det som solkar horisonten – de som gillade den äldre, lite mer jordfaste, realistiske Bond fick istället en större-än-livet figur som kämpade mot en sagofigur. Man kan se det som djärvt fantasifullt, eller fantasier från en sjuåring – det beror på vad man själv föredrar. Så ett slutomdöme är att den hör till toppen i serien, men den är inte bäst. Den tillhör dock en av de filmer som man helt enkelt ska ha sett, inte bara som Bond-film betraktat, utan över huvud taget.

 

#92: Göta kanal, eller Vem drog ur proppen (1981)

Göta kanal, eller Vem drog ur proppen?

År: 1981

Huvudroller: Janne Loffe Carlson, Kim Andersson, Stig Ossian Ericson, Yvonne Lombard, Nils Eklund, Stig Engström, Magnus Härenstam, Peter Harryson, Georg Rydeberg, Rolv Wesenlund, Per Oscarsson, Svante Grundberg

Regi: Hans Iveberg (som också skrev manus)

Varför är den med på listan: För att den blev en enorm publiksuccé när den kom och hållit sig kvar i ett svenskt medvetande på samma sätt som Sällskapsresan och Jönssonligan.

Skiftet mellan sjuttio och åttiotal producerades det många komedier i Sverige som alla hade det gemensamt att de sågades av kritikerna och sågs av alla på bio. Repmånad, Sällskapsresan, Sista budet, och i viss mån Jönssonligan. Filmrecensenter förfasade sig (jag överdriver inte, jag har läst flera av recensionerna) över att trettiotalets pilsnerfilm gjort ett återtåg till svensk filmproduktion, och verkade inte alls se ironin över att även trettiotalets filmkritiker tävlade om att kasta skit över filmer som biopubliken älskade. Det är nästan som att ju populärare filmerna blev, desto mer måste man hata dem, om man arbetade som recensent.

MV5BMDBiOTQxYWUtNzMxYS00M2ZmLTg2YjEtZjk2YjYyMDdlYjg1XkEyXkFqcGdeQXVyMjUyNDk2ODc@._V1_

Jag tror alla som läser detta har sett Göta Kanal minst en gång, men jag drar igenom handlingen för sakens skull: Per Oscarsson i sitt allra mest stammande, förvirrade och stressade tillstånd anländer till en båtmässa med ett gäng ”araber” i vita lakan, som vill köpa tusen båtar. Han kan inte bestämma sig för vilken han vill ha (det finns bara två båtar kvar på mässan….så klart) så han anordnar en tävling mellan två firmor över Göta Kanal – först i mål i Göteborg får ordern. På ena sidan har vi Storföretaget – de elaka, giriga, fuskande Uniship på ena sidan, och det lilla familjeföretaget Anderssons båtvarv på den andra. Där är förstås allt helylle – Loffe käkar kaviar ur tuben och hans fru Kim Anderzon har stickade koftor och muff au naturel. Jaja, ni som sett filmen vet vad jag menar. Det är mittenfåran som gäller, filmen ska tilltala så många som möjligt, och det kanske ligger på ett metaforiskt plan att det handlar om en kanal som både delar och förbinder ytterligheterna i Sverige. Dessutom svensk sommar, båtliv, klass (vilket var viktigt på den här tiden, gott folk), uppfinningsrikedom och vikten av svensk export. Det gick lite dåligt för Sverige vid den här tiden när Göta kanal gjordes, så att heja på det lilla företaget som var i kamp med pamparna, för att rädda svensk export tilltalade på ett sätt som kanske är svårare att sätta sig in i idag, när samhället är lite mer komplicerat.

 

Filmen verkar ta sina influenser från ett antal håll. En av dem bara måste vara  Åsa-Nisse i rekordform från 1969, där det också förekommer en liknande tävling på vatten, fast inte på Göta kanal förstås. Det är lite hisnande idag, men den filmen var faktiskt bara 12 år gammal när Göta kanal hade premiär.

En annan influens  är helt uppenbart En ding, ding, ding, ding värld, en enormt populär engelsk film från 1960-talet där man slängde in ALLA kändisar som bara fanns tillgängliga i en evighetsrulle som aldrig vill ta slut. För så är det i Göta kanal också (även om den som tur är inte är lika lång). För här har man anlitat nästan alla skådespelare som var något vid tiden, in i minsta statistroll. Det mest uppenbara exemplet är Georg Rydeberg som får statera en slussvakt som går i pension. Sen har vi Yvonne Lombard, Kim Anderzon, Magnus Härenstam, Peter Harryson….etcetera och etcetera. Tyvärr så har de två filmerna (jag menar ding, ding värld) en annan sak gemensamt: de är inte speciellt roliga. De lovar mer än de levererar kan man nog säga. Om vi håller oss till Göta kanal så har den flera problem. Det första är tempot. Trots att båtarna ofta ses skena i hiskelig fart över vatten så är det långa stunder som filmen bara står och trampar vatten (häpp!). Ett annat problem är att med så otroligt många bra skådespelare, så är det få som faktiskt spelar en roll, de flesta gör bara någon parodi på sig själva. Magnus Härenstam och Per Oscarsson är de mest flagranta exemplen. Ett lysande undantag är Loffe Carlsson som är ovanligt nedtonad, och är den som flera gånger är närmast att ge upp när det går emot. Ivestam har inte haft kompetensen, eller intresset, att instruera karaktärer, utan verkar ha varit koncentrerad på actionsekvenser och stunts. För stunts finns det många – bilar åker i vattnet, folk faller i sjön, båtar sprängs i luften eller rammar bryggor. Svensk TV gjorde till och med en dokumentär om hur man gjorde stuntsen i filmen, den sändes som ” Så drog vi ur proppen” i svensk TV och jag har inte lyckats hitta den – den finns inte på Youtube eller på Öppet arkiv. Om någon har den så är jag mycket intresserad!

Det finns några saker som är roliga och som fortfarande håller. När jag nu ser om den skrattar jag (återigen) högt åt Svante Grundbergs hopplösa kanotist, Ulf Brunnbergs polis och sekvensen runt det grekiska bröllopet – alla som växte upp på åttiotalet har hört repliken ”åtti….nitti lakan, inte ett örngott mer”.

Men varje gång jag skriver att en film inte är speciellt rolig så ser jag min pappa framför mig och får dåligt samvete. Jag kommer så väl ihåg hur han skrattade gott åt Göta kanal (och liknande filmer). Och min pappa tillhör uppenbarligen majoriteten – filmen sågs av 1,5 miljoner på bio och många fler miljoner har sett den efteråt. Och de flesta har säkert skrattat gott.

 

 

From Russia with love (1963)

From Russia with love
Svensk titel: Agent 007 ser rött
År: 1963
Regi: Terence Young

fromrussia1

Huvudroller: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendariz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson

Klassiskt Bond-moment: Många. Kanske framförallt SPECTRE/ Sovjet- agenten Rosa Klebbs kniv-sko.

Q-Mojäng: I den här filmen gör Desmond Llewelyn sin debut som Q, och det finns egentligen bara en Q-gadget med-en resväska med olika saker gömda, bland annat tårgas och guldmynt. Bond har också en mobiltelefon i sin Bentley.

Intrikat historia där Spectre vill hämnas Dr. Nos död från förra filmen genom att använda sovjetiska agenter och en avkodningsmaskin för att gillra en fälla för James Bond. Storyn tar till ganska stor del plats i Istanbul och skurkarna är SPECTRE mer än ryssarna, eftersom producenterna var övertygad om att kalla kriget snart skulle vara över…

Filmen bygger på Ian Flemings bok ”From Russia, with love” (notera kommatecknet) som i Sverige heter ”Kamrat Mördare” och kom året innan boken ”Döden på Jamaica” som blev Dr. No. Anledningen till att man valde ”Kamrat Mördare” var att president John F. Kennedy i en intervju i tidningen Life sagt att hans favoritbok var just ”Kamrat Mördare”, och man försökte rida på den hypen. John F. Kennedy var fortfarande i livet och väldigt populär. Fleming och Kennedy träffades faktiskt en gång, och det mötet är ganska viktigt i Bond-historien.

Ian Fleming hade fortfarande vänner inom brittiska säkerhetstjänsten (han hade själv tjänstgjort där under kriget) och blev genom gemensamma bekanta inbjuden till en fest som senator John F. Kennedy höll på våren 1960, alltså ett halvår innan han valdes till president. De två pratade och Fleming nämnde att han hade skrivit ”några spion-romaner” varpå Kennedy snabbt blev intresserad. Han lovade att läsa dem vid tillfälle, och ganska snart efter skulle han i en intervju säga att han alltid hade en Bond-roman på nattduksbordet. Det fick Bond-böckerna att slå igenom på allvar i USA, och bäddade säkert för succén för filmerna. Fleming sa också en annan sak till Kennedy under deras samtal: Han hade tänkt ut ett sätt att bli av med Fidel Castro. Castro hade snabbt blivit en intensiv smärta i röven för amerikansk utrikespolitik och Kennedy började lyssna intresserat. ”Skägget”, började Fleming, ”Castros skägg är hemligheten. Ni måste få honom att raka av sig skägget, för utan det kommer han att se ut som vilken man som helst och därigenom förlora sin dragningskraft på folket. Sprid ut ett rykte om att skägg drar åt sig radioaktivitet, och därför är farligt och dessutom gör män sterila. Då kommer han att raka av sig skägget direkt och förlora sin makt”. Kennedy skrattade gott åt historien, men jag är inte så säker på att det var ett skämt. Fleming hade verkligen så här konstiga uppfattningar om en massa saker. Som Bond själv säger i den här filmen när han får höra SPECTREs plan: ”Must be a pretty sick collection of minds to dream up an idea like that.”

(Måste bara lägga till en sak till innan jag släpper Kennedy: Natten innan Kennedy blev skjuten såg hand ”From Russia with love” på privat visning i Vita Huset och Lee Harvey Oswald läste en Bond-bok innan han somnade).

I vilket fall som helst så var Kennedy en direkt orsak till valet av ”From Russia, with love” som andra film. Eftersom ”Dr. No” rullat på bra i biljettluckorna så hostade United Artists upp dubbla budgeten för uppföljaren – två miljoner dollar, varav Sean Connery fick sin kontrakterade summa på 56000 och dessutom hundra tusen i en bonus. Sean Connery var härmed en rik man.

De Bond-fixturer som vi idag räknar med, som inte introducerades i Dr. No, hamnar på plats här. Framförallt intro-sekvensen; jag påpekade felaktigt att den typiska introsekvensen var på plats redan i första filmen-så är inte fallet. Men här sätter man en inledande spänningssekvens först, sen introt med flickor i silhuett med de medverkandes namn projicerade på kropparna (förtext-filmen är gjord av Robert Brownjohn och inte Maurice Binder som man kan läsa på en del ställen, Binder var sur på producenterna, men skulle återvända efter Goldfinger), samtidigt som en särskilt skriven låt spelas. Denna ordning, tillsammans med sekvensen där Bond skjuter mot en kameraslutare, har varit standard i varje Bond-film sedan dess. Bond-låten i detta fall är ”From Russia with love” och i introt är den instrumental, Matt Monros version med sång strömmar ur en radio i själva filmen.

Produktionen blev svår, och väldigt mycket av den större budgeten åts upp av oförutsedda händelser. Filmen är inspelad i Pinewood studios hemma i England, i Istanbul, Turkiet, och den avslutande båtsekvensen i Skottland. De största problemen hade man i Istanbul, där många scener försvårades av att människor samlades och tittade på. Till exempel på tågstationen samlades 3500 människor som var nyfikna. När man skulle göra scenen med råttorna gick allting fel – först tog man tamråttor som man gjorde bruna med choklad. De vägrade röra sig utan samlades i en stor hög och slickade chokladen av varandra. Man anlitade då en råttfångare i Madrid som fångade 200 råttor. De vägrade också röra på sig ända tills någon (det sägs att det var Sean Connery själv) öppnade en dörr och alla råttorna flydde, och skapade kalabalik på inspelningen.

Det största och sorgligaste problemet orsakades av att Pedro Armendariz som spelade Kerim Bey var dödligt sjuk i cancer. Ibland kan man se uppgiften att han fick diagnosen medan de spelade in filmen, ibland att han tog jobbet för att försäkra sig om att hans blivande änka skulle ha en finansiell trygghet efter att han dött. Förmodligen det sista, men det blev huvudbry när de väl kom till Istanbul, för han var sjukare än någon hade trott, även han själv. Inspelningsschemat fick läggas om så att alla scener med Armendariz fick spelas in först, och i många scener användes en body double, enligt uppgift Terence Young själv. Till exempel i scenen i zigenarlägret ser man honom ofta med ryggen mot kameran. När Armendariz scener var färdiga lades han direkt in på sjukhus, och på något sätt hade han lyckats smuggla in en pistol. Han sköt sig själv på sjukhuset. En detalj för att lägga extra sorgekant på historien: Troligen var orsaken till hans cancer att han medverkat i filmen The Conqueror, Howard Hughes stora flopp från 1956 med John Wayne i huvudrollen. Filmen spelades in på en testplats för atombomber i Utah. 91 av 220 personer i filmproduktionen ådrog sig cancer.

Även i slutet av inspelningen när den långa båtjakten skulle spelas in blev det problem. Efter att ha försökt spela in på plats i Turkiet bestämde man sig för att flytta tillbaka till Storbrittanien och spela in vid kusten. Terence Young var med i en helikopter som skulle scouta efter lämplig inspelningsplats när den oerfarna piloten tappade kontrollen över helikoptern och man störtade i havet. Hela besättningen fastnade under vattnet och Young blev kvar i en luftbubbla inuti helikoptern i flera minuter innan han lyckades ta sig ur. Både han och fotografen som var med kravlade ur vattnet och fortsatte jobba samma dag. Alla överlevde och klarade sig utan större skador, men det blev dramatiskt och det hjälpte säkert inte moralen.

Det finns mycket att säga om kvinnorna i ”From russia with love”. Till exempel är det en av få Bond-filmer med en kvinnlig antagonist, här Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya. Lenya hade haft en lång karriär som skådespelerska innan den här rollen men skulle alltid bli ihågkommen som lesbisk Bond-skurk med kniv i skon. Daniela Bianchi var en italiensk Miss Universe-deltagare, hon spelar kvinnan som luras att vara lockbete åt Bond genom att låtsas vara rysk avhoppare, som dessutom ska lämna över en avkodningsmaskin till väst. Bianchi är ingen skådespelerska men passerar utan att göra bort sig. Hon sattes i hård språkträning för att lära sig engelska, men i slutändan dubbades hon ändå av en engelsk skådespelerska, precis samma grej som man gjorde med Ursula Andress i föregångaren. För att påminna oss om att det är en liten annan tidsålder vi pratar om kan vi tänka på att i scenen där Bond och Kardim Bey spionerar på ryssarna med ett teleskop i golvet, tog regissör Young in en body double åt Bianchi. Han gillade inte hennes ben och ville ha en tjej med snyggare…ganska illa om en Miss Universe-tvåas ben inte duger åt Bond! En annan lustig detalj är att en av tjejerna som slåss i zigenarlägret också hade varit med i Miss Universe,  Alice Gur. Gur var från Israel och som det slumpade sig delade hon rum med Bianchi under tävlingen, 1960. Den andra zigenartjejen heter Martine Beswick och var också med i Thunderball (Åskbollen) några år senare.

Bianchi var med om en bilolycka i slutet av inspelningen. Hennes chaufför somnade bakom ratten och de körde av vägen. De klarade sig utan större skador, men Bianchi slog i ansiktet som svullnade upp och hon kunde inte filma på några veckor.

Apropå zigenarlägret och tjejfighten. Om vi lägger bort det problematiska (ur vår tids perspektiv) med hela upplägget, så är det ändå den svagaste delen i filmen. Tjejerna övade i flera veckor, med en stuntkoordinator, på slagsmålet och det ser ändå kasst ut. Det finns ett ögonblick där den ena tjejen ska försöka klösa (antar jag) den andra men hindras, och tjejen som blir attackerad stirrar på handen. Det ser helt overkligt ut. Så är det faktiskt i flera slagsmål i filmen – folk stirrar på helt fel saker. Det ser väldigt teatraliskt ut. Men för att återvända till zigenarlägret så förutom själva fighten så är lägret uppbyggt i Pinewood studios, och det syns – plast och strålkastare förstör stämningen. Med de extra pengarna man fått för den andra Bond-filmen så är de flesta utomhusscener också filmade utomhus, vilket var ovanligt för tiden, speciellt båt och biljakterna, därför känns detta extra plastigt. Att det sen antyds att Bond får båda tjejerna i slutet får vi väl ha överseende med antar jag…

Det slagsmål som funkar är mellan den blonde skurken Red Grant (Robert Shaw) och Bond på Orientexpressen. Det finns flera orsaker till att den funkar bra. Under hela filmen har det byggts upp en stämning runt Shaw, han säger till exempel endast något enstaka ord under hela filmen. Shaw är helt enkelt en suverän skådespelare också, som gör en av de bästa Bond-skurkarna någonsin. Sen är slagsmålet suveränt filmat med två statiska och en rörlig kamera, och just att använda en rörlig kamera i ett så trångt utrymme var unikt för tiden – idag är det vardagsmat, men det ger en känsla av att vara instängd tillsammans med kombattanterna. Tydligen så effektivt att svenska censuren klippte rätt hårt i scenen. Den svenska censuren har aldrig varit känd för att förstå filmkonsten speciellt väl…

Film and Television
Lotte Lenya och Robert Shaw. Lenya var gift med Kurt Weill, kompositören

Sen har vi förstås alla de andra skurkarna – Rosa Klebb som redan nämnts, Vladek Sheybal som schackgeniet Kronsteen, och så första gången vi får se Ernst Stavro Blofeld, här endast kallad Nr. 1, eftersom han är uber-boss för SPECTRE. Vi får dock förstås aldrig se hans ansikte….(han spelas av Anthony Dawson). Vad gäller skurkar får vi leta länge i Bond-världen innan vi hittar en bättre ensemble.

I Flemings böcker kör Bond nästan alltid en Bentley, men det här är enda filmen där han kör en sån. Anledningen är att Bentley produktplacerade sin bil i filmen. Den bedömdes dock vara totalt osexig, och i fortsättningen har han häftigare bilar. Helt rätt….I början av filmen, när han hånglar med Sylvia Tench som också raggar på Bond i första filmen, blir han avbruten för att det ringer….från bilen. Sylvia Tench-karaktären var planerad att vara Bonds ständiga älskarinna, eller typ KK, men idén verkar ha övergivits efter den här filmen.

From-Russia-With-Love-095
”Nej, jag lovar, det är jobbet”

From Russia with love är en av de bästa Bond-filmerna – den har tempo, spänning, minnesvärda karaktärer och den förlitar sig inte på en massa uppfinningar och trick. Den blev också en fantastisk succé, som gick direkt upp på biotoppen världen över, framförallt hemma i Storbrittannien och USA, och säkrade framtiden för franchisen. En stor del av den succén ska vi tacka klipparen Peter Grant för, som ser till att ge filmen ett jämnt tempo, och det ska också ha varit hans idé att sätta scenen där Bond blir dödad först, och sen ta introt. Det kastar tittaren direkt in i spänningen.

Det finns en sak jag undrar över varje gång jag ser den här filmen – det finns en scen där Bond och Bey siktar med ett gevär mot en enorm reklamskylt för filmen ”Call me Bwana”, där Anita Ekbergs ansikte fyller nästan hela skylten. Ur munnen öppnas en dörr och skurkar kliver ut. Bond skjuter en av dem och säger sen ”She should have kept her mouth shut”. Att filmen producerades av EON Productions och Broccoli ville trycka in lite gratisreklam är klart, men det känns som att det Bond säger är ett internt skämt. Jag har aldrig sett någon förklaring till det. Kan det vara så att hon redan vid den här tiden var helt prillig och alla ville att hon skulle hålla klaffen? Typ som man tänker om man hört hennes sommarprat? Kanske.

 

 

Dr. No (1962)

Dr. No
Svensk titel: Agent 007….med rätt att döda
Japansk originaltitel (i översättning): We dont want no doctors!
Koreansk originaltitel (i översättning): 007 Murder number!
År: 1962
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, John Kitzmiller, Lois Maxwell, Peter Burton,

Klassiskt Bond-moment: Definitivt när Ursula Andress som Honey Ryder kliver upp ur vattnet iklädd bikini. Den bilden hängde på pojkrumsväggar i årtioenden efteråt. Men också scenen där Sean Connery för första gången säger den klassiska repliken ”Bond….James Bond”, framför ett spelbord och iklädd frack, är förmodligen den bästa leveransen av den repliken någonsin.

Bästa Q-mojäng: Det finns inte så många med här, men geiger-mätaren var förmodligen den mest high-tech pryl man kunde tänka sig. Den har sedan blivit stapelvara i science fiction (och i verkligheten). Pennan med cyanidkapsel är lite cool också, men den kommer inte från Q.

Bond-DrNo

Bond-serien kunde knappast ha börjat bättre, med tanke på förutsättningarna. Första filmen är verkligen en stabil start, och det är imponerande hur många ingredienser som vi räknar med ska höra till en Bondfilm som redan är på plats – Bond som skjuter mot kameran i början, Bond-temat (som skrevs av Monty Norman och inte John Barry som verkar vara den allmänna uppfattningen), repliken ”Bond….James Bond”, vinjetten med nakna damer i silhuett som flyger förbi medans filmen presenteras….och så vidare. Och så Sean Connery förstås.

saltzmanfleming
Ian Fleming och Harry Saltzman

Jag har redan varit inne lite på hur produktionen startade, men i korthet så hade Harry Saltzman option på rättigheterna till Flemings böcker men hade inga planer på att använda den, Albert Broccoli ville köpa dem, men istället bestämde de sig för att slå sig ihop och skapade produktionsbolaget EON. Ni som kan er Ian Fleming vet att Dr No inte är den första boken om James Bond, utan den sjätte. Man ville egentligen först filma Thunderball, den åttonde, men som jag skrev om tidigare hade det redan hade blivit trubbel runt rättigheterna för Thunderball – Kevin McClory hade dragit Broccoli till domstol över dessa. ”Casino Royale”, som är den första boken, hade Fleming redan sålt rättigheterna för. Man valde därför Dr. No, eller ”Döden på Jamaica”, som den heter i svensk utgåva. Man ska ha valt den därför att storyn är ganska rak, skulle innebära få inspelningsplatser och för att den skulle tjäna som en bra introduktion till karaktären James Bond. De hade också lite ”tur”, problem med raketuppskjutningar på Cape Canaveral och ovanligt starka radiovågor runt Kuba gjorde att bokens story om missiler som kidnappas i luften plötsligt blev lite mer trovärdig. Dessa saker påverkade inte valet av bok att filmatisera, det var bara ren tillfällighet att de var aktuella nyheter då. Idag är det bara helt onödigt vetande eftersom båda händelserna hade naturliga orsaker och inte ledde till något mer.

Man hade ett avtal, och början på ett manus, och så började man leta pengar i USA. Det gick dåligt. Ingen studio ville finansiera projektet. ”För brittiskt”, ”för fokuserat på sex” sades det. Till slut fick man United Artists att satsa på projektet, men man fick bara en miljon dollar, vilket även vid den här tiden inte var så mycket, vilket också syns i filmen. Lite av känslan går förlorad när man ser Sean Connery sitta och skumpa i en bil i en studio med en film av en väg uppblåst bakom honom. Berömd är också guldfiskarna – Dr. No bor djupt under vattnet och man ska kunna se undervattenslivet runt honom. Detta försökte man uppnå genom att köpa in osedd arkivfilm av fiskar. Problemet var att det var guldfiskar som såg pyttesmå ut. Man blev tvungen att förstora filmen, och lägga till repliken att glaset agerade som förstoringsglas. Det finns många billiga detaljer i filmen om man tittar noga, vilket är en skarp kontrast till det högbudget-monster Bond snabbt blev.

terenceyoung
Terence Young, Ursula Andress, Sean Connery

Det finns två män som förmodligen på egen hand såg till att James Bond skulle leva vidare och bli en global succé. Först Terence Young, regissören, som såg till att föra in humor i Ian Flemings ganska mörka, humorlösa böcker. Han fick också till ett tempo som gör att filmen hela tiden rör sig framåt och håller intresset uppe. Hade man filmat den rasistiske, homofobe, sexistiske tråkmånsen rakt av från böckerna, hade nog det här blivit den enda filmen i serien.

Den andre mannen är förstås Sean Connery, som ser till att huvudpersonen är en man av kött och blod och som gör Bond trovärdig mitt i den osannolika storyn. Men naturligtvis var vägen till valet av Connery krokig.

Av alla personer som ska ha tillfrågats om huvudrollen är Cary Grant den mest uppseendeväckande. Det är lite svårt att tänka sig idag – det hade helt avgjort blivit en helt annan film med den leende, hygglige Grant. Historien går att han inte var helt ointresserad, men att han bara kunde tänka sig göra en film, vilket inte alls passade Saltzmans och Broccolis planer. Enligt Broccoli frågade man redan här Roger Moore, men ansåg att han var lite för ung och ”a shade too pretty”. Moore själv påstår att han aldrig blev tillfrågad, men det är ju möjligt att man åtminstone funderade på honom redan 1962 men aldrig kom så långt att fråga honom personligen. Att Broccoli senare ansåg att Moore var för ”söt/snygg” är rätt intressant – man ville alltså ha någon som inte var för tvålfager, snarare mer grovhuggen, manligare, som kunde utstråla mer sex. Min teori till varför Roger Moore inte fick giget är mycket mer prosaisk – hans TV-serie ”The Saint”, eller ”Helgonet” i Sverige, hade premiär på TV dagen innan Dr. No hade premiär på bio. Han var förmodligen redan uppbunden av andra åtaganden.

Ian Fleming själv hade försökt hålla sig utanför processen men kunde ändå inte låta bli att låta det bli känt att han hade ögonen på skådespelaren Richard Todd. Todd blev det inte heller.

Den 30-årige skotten Sean Connery klev in på Saltzmans/Broccolis kontor en dag och sa att han ville provfilma för rollen. Han såg ovårdad ut och hade skrynkliga, billiga kläder, men gjorde en bra provspelning. När han sedan gick mot sin bil tittade producenterna på honom genom fönstret och såg hur välbyggd och atletisk Connery var-före detta kroppsbyggare och fotbollsspelare, bredaxlad och lång. Kunde de bara få honom att se naturlig ut i en frack eller kostym så skulle saken vara biff.

En annan version av hur Connery fick rollen var att Broccoli såg filmen ”Darby O´Gill och småfolket” från 1959, en av Connerys första roller. I filmen utbryter ett slagsmål, och Broccoli blev tagen av hur kraftfull Connery såg ut. Han ska ha sett filmen igen tillsammans med sin fru för att hon skulle konfirmera att Connery hade sex appeal. Sånt man måste göra tydligen som filmproducent….

Problemet var bara att man hade startat en tävling för att hitta Bond, lite grann som man gjorde för att hitta Scarlett O´Hara när Irving Selznick skulle producera ”Borta med vinden”.  Man hittade sex finalister, bestämde sig för en idag bortglömd modell vid namn Peter Anthony, men upptäckte snabbt att han var helt hopplös framför kameran. Vilket var tur, eftersom man i praktiken redan hade bestämt sig för Sean Connery. Connery skrev på för fem filmer, och det första som hände var att regissör Terence Young lät sy upp en frack åt honom som han skulle äta, gå och sova i, bokstavligt talat, för att bli bekväm i den. Han tog också med Connery på de finare ställena i London, lät honom träffa innefolket, gå på casino. Han skulle bli ”cool”.
Det finns också ett välspritt rykte att Connery har tupé i de första filmerna eftersom han snabbt började bli tunnhårig. I ”Dr. No” har han inte det, den började han med i tredje Bond-filmen, tvingad därtill av producenterna.

Fleming gillade inte valet av Connery – alls. Han avskydde det till och med, han tyckte Connery var raka motsatsen till hur han tänkt sig Bond. Connery kom från Skottland, hans föräldrar var städare och fabriksarbetare, respektive. Genuin arbetarklass med andra ord. Fleming gillade enligt uppgift inte filmen Dr. No ”Dreadful. Simply dreadful”, ska han ha sagt, men han måste uppenbarligen ha ändrat åsikt om Connery, eftersom han direkt efter första filmen skrev i ”On her majestys secret service” att hans föräldrar härstammade från Skottland, vilket legitimerar valet av Connery. Det finns en pikant detalj till detta – han skrev till att Bonds flickvän är Theresa Vicenzo, och beskrev henne efter Ursula Andress. När man sedan filmade ”On her majestys secret service” spelades de två karaktärerna av George Lazenby och Diana Rigg, som inte alls ser ut som sina förlagor.  Plot twist!

ursula2
Ikonisk pojkrumsposter

Man behövde en kvinnlig motspelare också, i rollen som Honey Ryder. Första-valet där var Julie Christie, en ung skådespelerska som precis hade slagit igenom och tillhörde innefolket i London. Hon skulle med åren bli en framgångsrik skådespelerska med många tunga roller, men i diskussionerna till första Bond-filmen avfärdades hon snabbt med argumentet ”inte tillräckligt bystig”. Anita Ekberg ska ha diskuterats, men hur långt det gick vet man inte. Med bara två veckor kvar innan filmningen skulle starta hade man fortfarande inte någon Honey Ryder. Albert Broccoli ville ha ett nytt ansikte, någon som skulle vara snygg uppenbarligen, och som inte var alltför dyr. Enligt legenden, och sånt här ska man ta med en nypa salt, så såg någon i teamet ett foto av Ursula Andress i en genomblöt t-shirt, och bestämde sig där och då för att det skulle vara hon. Bilden ska ha varit från en wet t-shirt tävling, men eftersom ingen någonsin lyckats leta fram fotografiet eller verifiera att Ursula Andress någonsin varit med i en sådan tävling så är det nog en skröna. Låter som en publicitetsgrej, if you ask me…. Sant är iallafall att hon snabbt kontrakterades, skickades till Jamaica utan att egentligen veta speciellt mycket om filmen eller träffa någon från teamet. När hon väl träffade teamet måste de ha upptäckt hennes kraftiga österrikiska accent – tänk Arnold Schwarzenegger. Hon dubbades i filmen (av Nikki van der Zyl, som skulle bli Andress röst i ytterligare fyra av hennes filmer, däribland parodifilmen Casino Royale), både sång och tal. Hon kroppsmålades dessutom så hon skulle bli mörkare och se ut som en kvinna från Jamaica – det gör hon ju förstås inte alls. Valet av Andress är ändå ett lyckokast som säkert bidragit till filmens succé – hon är inte bara snygg och sexig, hon visar personlighet och lyckas agera framför kameranm trots sin ovana. Så pass mycket att hon faktiskt fick en Golden Globe som Årets Nykomling efter att filmen hade premiär i USA och sedan hade en lång filmkarriär på egen hand. Det ser ut som att hon är naken i scenen där de spolar av radioaktiv strålning på Bond och Ryder på Dr. Nos ö, men sorry, hon har en hudfärgad kroppsstrumpa. När jag såg filmen nyligen så tänkte jag, hoppsan, det var vågat för en amerikansk-producerad film från 1962, men nej, riktigt så vågat var det alltså inte. Men apropå det, så berättar Lois Maxwell (Moneypenny) om Andress på wrap-partyt – ”At the party, she danced with all the crew and she was the first grown woman I had ever known who didn’t wear a bra. As she danced, those wonderful breasts were just swaying. I remember thinking how marvellous it must be to be that uninhibited and I wanted to throw my bra off, but I didn’t have the courage.” .

Och apropå Maxwell, hon skulle stanna som Moneypenny i fjorton filmer, trots att hon egentligen från början hade fått rollen som Sylvia Trench, men skådespelerskan som castats som Moneypenny och hon fick byta roller. En gissning är att Maxwell kanske var för gammal, eller helt enkelt för att man såg potentialen. Maxwell som Moneypenny är en favorit i de tidiga Bond, hon tillför alltid en stund komisk lättnad som filmerna ofta behöver. Bernard Lee fick rollen som M, och behöll den i tio filmer framåt.

sean-connery-james-bond-airgun
Publicitetsfoto. Notera pistolen-det är inte en Walter PPK. Connery glömde pistolen och de fick låna en luftpistol av fotografen.

Hur Q kom till är intressant. I filmen Dr. No finns ingen person vid namn ”Q”, däremot kommer Major Boothroyd och ger Bond hans nya handvapen, en Walter PPK (märker ni hur precis ALLT hamnar på plats redan i första filmen?).  Det var nämligen en läsare som skrev till Fleming och undrade varför Bond använde en Beretta – borde inte Walter PPK vara bättre? Så först i boken ”Dr. No”, som sagt den sjätte boken i serien, byter Bond till sin klassiska Walter – ett vapen som de flesta vapenexperter brukar säga är lika kraftfull som en ärtpistol. Q spelar här av Peter Burton, men ersätts nästa film av Desmond Llewelyn, som sen skulle spela Q för en lång tid framöver. Namnet ”Q” får karaktären inte förrän i Goldfinger: Q för ”Quartermaster”. Det fanns en sådan man på riktigt inom MI6, och hans uppfinningar kallades för ”Q-devices”, även om de knappast är lika fantasifulla som de som brukar figurera i filmerna.

LeeasManchu
Christopher Lee när han spelar Fu Manchu

Kvar var skurken, Dr. No himself. I boken är han av asiatiskt ursprung, men någon asiatisk skådespelare fanns nog aldrig med i diskussionerna. Fleming frågade på eget initativ sin vän Noel Coward, men denne svarade på sitt karaktäristiska manér: ”No!No!No!”. Fleming föreslog därpå Christopher Lee, som av en händelse är kusin till Fleming, men det blev det inte heller av. Dr. No är starkt inspirerad av den litterära figuren Fu Manchu, som lustigt nog skulle spelas av just Lee ett flertal gånger. Lee skulle förstås till slut spela Bond-skurk, men inte förrän som Scaramanga i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Max von Sydow tillfrågades men tackade nej – och blev sen ledare för SPECTRE i inofficiella Bond-filmen ”Never say never again”. Valet föll till slut på Joseph Wiseman, som fungerar helt okej i rollen, men fick sminkas runt ögonen för att se mer asiatisk ut, men som ser mest vanställd ut (jaja, vilket han är också, men inte runt ögonen).

Wisemandrno
Ytterligare en viting som spelar asiat – Joseph Wiseman som Doktorn själv.

Några ord om musiken – som redan sagt så var det Monty Norman som skrev Bond-temat, och han gjorde det inte ens för Bond: han snodde en låt från en musikal han hade jobbat på men som lagts ner innan premiären, och John Barry arrangerade om den.

Okej, så då har vi kommit fram till själva filmen då – hur är den? Jo, den är riktigt bra faktiskt – jag skulle till och med vilja säga att den är en film som man ska ha sett. En rakfram historia om en kriminell organisation vid namn SPECTRE som har resurser att agera världen över och har galet stora planer – men filmen börjar med att Storbritanniens utsända på Jamaica mördas och Bond skickas dit för att undersöka. Redan på flygplatsen försöker SPECTRE röja honom ur vägen. Här träffar han också för första gången Felix Leiter, CIA-agent och ytterligare en konstant i Bond-universumet. Leiter finns dock inte med i boken. Spåren leder till slut till en ö som de lokala invånarna vägrar åka till eftersom de tror att det bor ett eldsprutande monster där (ehum). Filmen är rappt berättad, spännande och den har en Bond som är mer människa av kött och blod än superhjälte. Han erkänner till och med att han är nervös och rädd, för Honey Ryder. Sånt har vi inte sett hos Bond förrän i våra dagar, med den ”moderna” Bond i form av Daniel Craig. Själv är jag väldigt förtjust i just Connery och Craig som Bond – de två ger en realism och en känsla av fötterna på marken, som jag inte tror någon annan Bond har. Det dröjer innan vi får se Bond i bild, och uppbyggnaden innan han för första gången säger sitt ”Bond…James Bond” är mästerlig. Det lite mindre formatet på Bonds uppfinningar och vapen gör också att det känns lite mer trovärdigt, även om inget egentligen är trovärdigt med storyn. Filmens största problem är budgeten som ibland gör att man tvingas skarva, framförallt med scenerier – men å andra sidan så är Dr. Nos kärnkraftverk på slutet ett scenbygge som skulle influera andra filmskapare för lång tid framöver – inte minst Stanley Kubrick, som anställde scenografen Ken Adams till att göra Dr. Strangelove året därpå (tydligen populärt med doktorer i filmtitlar vid den här tiden, 1965 kom dessutom Dr. Zhivago…)

Att se första Bond-filmen är lite som att komma in i ett mysigt rum där man vet var allting finns, och där det luktar lite instängd gillestuga med träfaner och heltäckningsmatta – det är mysigt och varmt och man känner igen sig, men det luktar lite billigt här och där och man ska nog inte titta för noggrant i skarvarna. Men nu är allting på plats, scenen är satt, det är bara att åka….

 

 

We meet again, Mr Bond

Seanconnery

Med tanke på att Ian Fleming släppte sin första bok om James Bond 1953, och den första filmen kom redan 1961, så kan man nog med visst fog säga att varje levande person i västvärlden har någon relation till den brittiske agenten. “Relationen” varierar säkert från en axelryckning till fanatism (visste du att Johan Glans gjorde sitt första framträdande i ”Kvitt eller dubbelt” 1989 och att specialintresset var ”James Bond?” Det här klippet är allt som finns att hitta just nu) och allt däremellan, men man kan ganska säkert säga att alla känner till honom och varumärket 007 med allt som hör till är ett av världens starkaste. Jag vet trots det också ganska många som använder begreppet “tråkig” om Bond, men då kan de nog ha sett fel filmer, för just ordet “tråkig” stämmer sällan in, i mitt tycke. Det händer alltid saker i Bond-filmer. Jag förstår snarare de som kritiserar Bond för att vara reaktionär och sexistisk, än just “tråkig”. Men okej, smaken är som baken. Jag har iallafall tillsammans med min familj sett igenom alla Bond-filmer – det som varit intressant har varit att sonen, 16-årig kille som sällan orkar titta på film tillsammans med oss, suttit igenom alla dessa med samma behållning som oss vuxna – även de äldre med Sean Connery. Så visst kan Bond fortfarande engagera. Då en ny Bond-film ska vara på gång, förmodligen släpps den första halvan 2020, så ska vi nu starta en ny serie på Gubben – Bond-onsdag! Vi går igenom VARJE Bond-film, från Dr. No till Skyfall. Se gärna filmerna tillsammans med mig, eller oss. De finns billigt och de flesta av dem är värda femtiolappen de kostar. Eller köp en snygg box, vettja. 

Fleming
Ian Fleming i sitt hus Goldeneye på Jamaica

I den här första upplagan av Bond-onsdag så kommer jag snabbt gå igenom Bonds historia, från litterär figur till filmhjälte. Faktum är att om man är intresserad av personen Ian Fleming finns det hur mycket material som helst på nätet, så det är inte svårt att hitta. Det som är intressant i relation till James Bond är att han var känd för sitt kvinnotycke, speciellt när han studerade på universitetet. Han studerade språk och fick genom dessa kunskaper jobb som reporter för Reuters där han bland annat bevakade en spionrättegång i Moskva.

Fleming fick genom att känna rätt personer och halka på rätt bananskal i livet utmärkelsen kommendörkapten, precis som James Bond. Fleming tjänstgjorde inom säkerhetstjänsten under andra världskriget men aldrig i fält, han satt på kontor och var administratör och planerade aktioner. Han ska dock ha varit behjälplig i amerikanska OSSs aktioner och hjälpt till att forma deras verksamhet.

Efter kriget semestrar han på somrarna på Jamaica (!), i sitt hus Goldeneye (!!). Dessa två fakta är väl båda två guldkorn för varje Bond-fan.

Och det är på Jamaica han börjar fila på idén om en bok om en hemlig agent. Namnet tar han från en bok om ornitologi, skriven av James Bond. Hela idén bakom karaktären är att agenten ska vara en riktigt tråkig typ som blir inslängd i coola, stora affärer. Namnet James Bond var det tråkigaste namnet han kunde tänka sig. Om vi går händelserna lite i förväg så var han också starkt emot att den hunkiga Sean Connery skulle spela huvudrollen när Bond skulle filmatiseras. Fleming tyckte att han var “tvärt emot” allt som han tänkt sig att Bond skulle vara. Connery var inte alls okänd när han kom på tal som Bond, han hade redan rykte som en wild boy, en hunk, en sexsymbol-atletisk, välbyggd, men – och i Storbrittanien är det här ett stort men, han hade starka vibbar av arbetarklass, och kom dessutom från Skottland. Att Bond hade sina rötter i Skottland var något som Fleming skrev till senare, just på grund av att Bond på film hade en skotsk dialekt. Bond skulle inte få en bokstavlig tolkning förrän Timothy Daltons filmer, då han gick in för att spela Bond som han var skriven – allvarlig, fåordig och seriös. Det gick inte så bra. 

hoagy
Hoagy Carmichael

Med tanke på att Fleming såg sin agent som en riktigt tråkig typ, är det lite lustigt att han också modellerade Bond efter sig själv i hög grad – samma golfhandikapp, tycker om samma drinkar och champagne-märken, spelare – och till viss del samma yrke. Han tänkte sig också att Bond skulle se ut som en idag rätt bortglömd sångare vid namn Hoagy Carmichael. Carmichael är lustigt nog inte helt olik Fleming själv, han är däremot inte lik Sean Connery på en fläck. Vad man kan säga är att han ser extremt brittisk ut, om man får uttala sig på det sättet. Man ska gräva där man står såklart, så det är väl inte så konstigt. Namnet på Bonds ärkeskurk, Blofeld, tog han från en man han studerade tillsammans med, eller så går teorierna iallafall. Det fanns en man vid namn Blofeld på samma college som Fleming. På tal om att ge karaktärer sina egna egenskaper: i böckerna anges Blofelds födelsedatum till 28 maj 1908, alltså samma datum som Fleming själv. Han anger aldrig Bonds födelsedatum, men vissa säger att det ska vara 11 september 1920-vilket gör att litterära Bond fyller hundra bast nästa år!

 

Fleming tyckte tidigt att böckerna lämpade sig väl för film-mediet och propagerade själv för att de skulle filmas. Faktum är att Casino Royale filmades för amerikansk TV redan 1954, med amerikanen (!) Barry Nelson som Bond och Peter Lorre som Chiffre är inte ointressant, men väldigt mycket fick klippas för att få ner historien till en timme. Fleming fick tusen dollar för rättigheterna, och vad det verkar, blodad tand. Du kan se den ALLRA första Bond här nere. Kvaliteten är hyfsad, men förvänta dig inte HD. Den har trots allt 65 år på nacken och förmågan att bevara TV på den tiden var inte tipp-topp.

 

Det är nu det blir lite rörigt, men, om man vill se Bond-filmerna i ordning, så är det inte oviktigt, det som följer. 1958 går Ian Fleming till en man vid namn Kevin McClory, en irländare som hade blivit en riktig bigshot inom filmbranschen. Han var något av en äventyrare och playboy också och var bland annat känd för att ha ihop det med Elisabeth Taylor. Fleming vill att McClory ska producera en Bond-film, och McClory menar att figuren James Bond kommer att funka på film, men han gillade inte någon av böckerna. Han och hans kollegor jobbar under en längre tid fram ett manus som de kallar “Longitude 78 West”, som senare ska bli Thunderball, alltså Åskbollen på svenska. Innan de kommer längre har Fleming av någon anledning ledsnat på McClory och knuffar ut honom i kylan, gör en bok av manuset och släpper den innan det blir någon film. McClory blir förbannad och stämmer Fleming i en rättsprocess som McClory vinner. Det är därför, bland annat, som Sceptre och Blofeld är med i nästan varje Bond-film i början, men sen inte nämns alls under lång tid – EON Productions som gör alla Bond-filmer fick inte använda något av namnen eftersom de inte ägde rättigheterna. 

Innan Bond hamnade på stora duken hade det gjorts både radio och serier i dagspressen om hans äventyr, så att det skulle bli film inom en nära framtid kan inte ha förvånat någon. Albert R. Broccoli och Irving Allen jobbade på det lilla filmföretaget Warwick films och Broccoli var sugen på att göra film av Bond-böckerna, men hans kompanjon Allen var ointresserad. En man vid namn Harry Saltzman köpte 1961 option på Flemings böcker (förutom Casino Royale), och Broccoli parade då ihop sig med Saltzman och de bildade företaget EON productions. De hade alltså rättigheterna, men inget amerikansk bolag ville finansiera eftersom de tyckte att Bond var alltför brittisk, och de trodde att allt sex skulle bli för kontroversiellt för en amerikansk publik. Till slut nappade United Artists, de köpte rättigheterna för sju filmer, men pyntade bara upp en miljon dollar för den första. Resten är historia, så att säga…

Vilken är din favorit i rollen som Bond? Jag ska avslöja min lista under resans gång.

Häng med mig och kolla igenom Bond-filmerna igen….snart tar vi oss an Dr. No…

#93: I lagens namn (1986)

I lagens namn
År:1986
Land: Sverige
Regi: Kjell Sundvall

Huvudroller: Sven Wollter, Stefan Sauk, Pia Green, Ernst Gunther,

i_lagens_namnDet första jag tänker på när jag ser om denna rulle är faktiskt att den är på sätt och vis del tre i en trilogi: Nej, inte del tre i den trilogi som inleder Leif GW Perssons författarskap, utan en trilogi som bara finns i mitt huvud. Häng med här….först gjorde Bo Widerberg ”Mannen på taket”, baserad på en Sjöwall/Wahlöö-roman. Några år senare gör han ”Mannen från Mallorca”, baserad på GWs debutroman ”Grisfesten”. Det som är lite lustigt är att han lyfter över ganska många av de centrala skådespelarna till ”Mallorca”, ofta i ungefär samma typer av roller. Trots att de två filmerna egentligen inte har något med varandra att göra binds de ihop genom karaktärerna, och bryggar snyggt också över Sjöwall/Wahlöös författarskap med GWs. Sen när det är dags att göra film av GWs ”Samhällsbärarna” som ingår i samma serie som ”Grisfesten” och därför fortfarande har Kommissarie Jarnebring som huvudkaraktär, finns fortfarande Sven Wollter med, och Ernst Gunther får en roll som insatsledare, precis som i ”Mallorca”. Hänger ni med? I mitt huvud finns en klar linje ändå, även om det kanske säger mer om mig än om hur svensk film fungerar. Det finns dock en väsentlig skillnad – de två första i min påhittade trilogi regisserades av ett geni. Den här, ”I lagens namn”, regisserades av Kjell Sundvall. Skillnaden i stämning och utseende är så påtaglig att det går att ta på det. Det här är däremot ingen dålig film-underhållsvärdet är högt, av olika anledningar. Vi återkommer till det.

Sundvall var ett ungt stjärnskott som endast var 22 år när han kom in på Dramtiska institutets regiutbildning. Han hade varit starkt aktiv i sjuttiotalets vänsterrörelse och ville enligt egen utsago göra filmer ”på liv och död”. Riktigt så angelägen känns inte ”I lagens namn”, men det är en högst underhållande rulle inspirerad av amerikansk polisfilm och med en bra historia baserad på Leif GWs bok. I korthet handlar det om svensk polis och dess oförmåga att samarbeta internt – tre olika falanger jobbar var för sig och det slutar med att de jagar varandra. I centrum står Stefan Sauks piketbil med sin hårdföra gatuvåldsgrupp som jagar buset och anser sig hålla upp samhället på sina axlar. De är förstås baserade på en omskriven förlaga, den så kallade Basebolligan inom Stockholmspolisen som var lite för ambitiösa i sin jakt på buset på Stockholms gator. Det slutade med att en alkoholiserad man dog av sina skador i en fyllecell, och det är precis det som startar även denna film. Kriminalaren Jarnebring, alltså Sven Wollter, är historiens moraliska språkrör som jagar dels ohederliga poliser och dels försöker få överambitiösa men korkade chefer att komma till sans.

Jag har under åren sett den här filmen många gånger, men jag tror faktiskt aldrig att jag sett den i originalformatet som den filmades i, den är alltid letterboxad som en gammal tjock-TV, vilket ytterligare förhöjer intrycket av att man just hyrt en moviebox och tittar på en amerikansk deckare. Ibland kommer ofrivilliga komiska inslag, som Rolf Skoglund i peruk,och som kallas för ”Näbben”,  som försöker snatta i en livsmedelsbutik och misshandlar kassörskan med en köttbit. Stefan Sauk gör en gedigen insats, kanske en av hans bästa i hans karriär, men det är liksom svårt att avgöra om han överspelar eller fångar en karaktär. Det är ändå Sauk vi pratar om. Han praoade tre månader med en gatuvålds-tur på Stockholmspolisen för att förbereda sig för rollen. Vet inte vad han lärde sig där som fastnade på film, men hans tal om att det är han och hans gäng som håller upp det här jävla samhället och att om de inte gjorde sitt jobb så skulle vanligt, hygglig folk inte våga gå ut, ekar tyvärr lite för välbekant även idag. Ibland driver filmen iväg åt ett helt annat håll, som i kärlekshistorien och scenerna som handlar om Wollter och Anita Wall, där man verkar driva med Wollters rykte som sexigaste mannen i Sverige (vid den tiden). Det finns många såna pys-hål i filmen, där spänningen släpper och man inte riktigt vet var Sundvall är på väg. Sen dras vi tillbaka till historien igen och handlingen är tillbaka. Ulf Dagebys musik och ett nästan konstant mörkt foto gör också att stämningen överlag är mörk och domedagsmässig.