To catch a thief (1955)

To catch a thief (Ta fast tjuven) (1955)

Regi: Alfred Hitchcock Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, H.H. Hughson

Jag blev glatt överraskad av den här filmen-den dras sällan fram som något av Hitch större mästerverk och därför var mina förväntningar lågt ställda, men det är faktiskt en riktigt charmig, vacker och underhållande film, om än gammaldags, av ett slag som Hollywood fortfarande försöker göra emellanåt men alltid misslyckas med. Det här är en romantisk komedi maskerad som thriller, utan att den egentligen försöker för hårt med vare sig det ena, det andra eller det tredje.

to-catch-a-thief
Berömd scen-snart blir det fyrverkeri på alla möjliga sätt

Grant spelar en före detta juveltjuv som dragit sig tillbaka på franska rivieran. När nya juvelstölder slår till mot de rika i trakten blir han genast misstänkt och riskerar att åka i fängelse och han får själv ta upp jakten på tjuven. Under tiden träffar han Grace Kelly som dotter till rik amerikansk arvtagerska, och…tja, ni fattar nog resten.

Det första som slog mig är hur samspelta skådespelarna är och hur kul de verkar ha, dialog och handling bara flyter fram och även om själva storyn är lättviktig som papper blir det ändå underhållande. Här är väl kanske lite av problemet med filmen också-utan mord eller spionkomplotter blir det aldrig särskilt spännande-det är svårt att känna något medlidande med rik överklass som blir av med sina juveler. Visst, vi får följa Grant när han försöker bli rentvådd, men någon riktig nerv blir det inte där heller.

Det andra som slår en är fotot och den tekniska briljans Hitchcock visar upp här. Allt i den här filmen är vackert-fotot, scenerier, kläder, Grace Kelly, miljöer (ironiskt nog är den filmad i Monaco). Slutscenerna på hustaket är så snyggt gjorda att man sitter och gapar. Trädgårdarna, hustaken, kullarna och havet är sjukt snyggt fotat i pastellig technicolor, som i blueray-utgåvans restaurerade format förmodligen är snyggare nu än de ens gjorde på bio. Fotot och Hitch bildlösningar är riktiga stjärnorna här. Filmen vann en Oscar för bästa kostym, och även en gubbe som jag som är helt ointresserad av kläder sitter och gapar över Grace Kellys många klänningar, de är verkligen vackra på ett klassiskt, tidlöst sätt. Det finns till och med ett skämt om hennes kläder inbakat i en scen-i båda hennes tidigare Hitchcockfilmer har hon makalösa klänningar, men i en scen då Grant och Kelly ska mötas i en hotellobby dyker upp hon upp i en kreation som är mer fantasifull än moderiktig; Grant grimaserar plågat och hotellgästerna ser ut som om de sett Loch Ness-monstret. Ja, humorn är precis så här gammaldags…

Sen finns det saker man kan fundera över. Cary Grant var 50 när han gjorde den här filmen. Grace Kelly är 26. Visst, ålder är bara en siffra och allt det där, och visst det är Cary Grant, men…Gammel-Hollywood visar sig från sin allra mest sexistiska sida när det gäller ålder.  Sen finns det en annan flicka med som också försöker slå sina klor i Grant och hon ska spela tonåring… men kvinnan som spelar henne är egentligen ett år äldre än Kelly. Hon ser inte ett dugg ut som tonåring heller.
Man kan också fundera över en del av skämten…själv tycker jag de är rätt oskyldiga och charmiga, om än inte gapflabba-slåsigpåknäna-roliga.

Trivia: på vägen där Grace Kelly försöker köra ifrån polisspanarna är samma väg där hon sedan dör, 1982, i en förmodad stroke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s