Earth vs the flying saucers (Anfall från rymden) (1956)

Regi Fred F. Sears Huvudroller: Hugh Marlowe, Joan Taylor, Donald Curtis

Hur kan man annat än älska en film med den här titeln? Någon gång under 90-talet fick jag tag på den här, av ren slump, på VHS, och kom på mig själv med att älska den när jag såg den. Den har en oemotståndlig charm som bara kan vara sprungen från 50-talets fascination vid den nya tekniken och vetenskapens framsteg.
USA skickar upp satelliter runt jorden och de försvinner, en efter en. Hugh Marlowe är en vetenskapsman ansvarig för satellitprogrammet och blir också den första, tillsammans med sin sekreterare/nyblivna fru, som får konkreta bevis för att raketerna inte försvinner av misstag. Jorden blir kontaktad av utomjordingar (japp, i flygande tefat) som naturligtvis vill ta över. Av misstag råkar Marlowe spela in ett meddelande från besökarna och i labbet
lyckas han genom en blandning av tur och skicklighet dechiffrera meddelandet -utomjordingarna vill ta över jorden, men de ger oss en chans att ge upp utan onödiga strider. Genom missförstånd blir det snart fullskaliga strider och det ser ut som att jordens befolkning är chanslös…
Om du tycker intrigen är fånig så kan man påminna om att den här filmen gjordes om som Independence day (jag vet inte om det är officiellt, men det är helt uppenbart att det är så iallafall), komplett med upplösning som går ut på att vi vinner genom överlägsen listighet snarare än vapenkraft (spoiler? äh, vem trodde vi skulle förlora?). Till skillnad från Independence day så slipper du här flygande presidenter och överdrivet flaggviftande, det här är 82 minuter snabb och rolig underhållning. Det är så fantastiskt lågmält allting, jämfört med hur filmen skulle gjorts idag, och det känns så befriande.
Ray Harryhausen var ansvarig för specialeffekterna, vilket betyder stop-motion effekter och modeller, men i den här filmen använde man också nyhetsfilmer, bland annat från en flygkrasch mellan två jetplan från en flyguppvisning året innan. Andra sekvenser man använde var en journalfilm som visar hur ett brittiskt krigsfartyg sänks under andra världskriget, samt arkivfilm från riktiga raketuppskjutningar.
Scenerier som ska vara high-tech för tiden är naturligtvis rejält kitschiga idag, stroboskop och blinkande lampor, men precis som alla andra filmer från den här tiden så är kontrollrummen misstänkt tomma-någon otymplig apparat står i ett hörn och blinkar,
någon pratar i mikrofon och något vattenrör löper längs en vägg, resten är tomt, precis som att man inte hade fantasi eller råd till mer. För en publik på 50-talet var det säkert imponerande.

Inkräktarna får man naturligtvis inte se mycket mer av än någon enstaka otymplig rymddräkt, komplett med helt värdelösa klot till händer, och naturligtvis kan de prata med oss på vårat språk.
Marlowe och Joan Taylor är så bra som kan begäras i huvudrollerna, Marlowe visar upp en aura av djupt allvar och svår förvirring, några av birollerna leder till viss humor, vilket snarast får skyllas på regin tror jag.
Det här är, allt inräknat, en av de bättre filmerna från den här perioden med det här temat, och som sagt, den är rapp och underhållande med ett manus som vill underhålla. När inkräktarna invaderar amerikanska städer och förstör kända byggnader är det popcorn-time.
Funkar filmen idag? Tja, om den här typer av filmer intresserar dig, definitivt. Man kan nog räkna den till en klassiker av sin tid. Samt om du älskar Independence day kan du se  originalet också tycker jag.