Etikettarkiv: 1956

It conquered the world

It conquered the world (ingen känd svensk titel)
År: 1956
Regi: Roger Corman
Huvudroller: Peter Graves, Lee van Cleef, Beverly Garland, Sally Fraser, RussBender, Jonathan Haze,

itconquered2
Om du förväntar dig lite sleaze pga affischen så blir du besviken

It conquered the world (en av ”It”-filmerna jag pratade om i förra inlägget) har alltid haft en speciell plats i…tja, kanske inte i mitt hjärta men i mitt medvetande. Den här filmen är nästan mest känd för att Frank Zappa introducerar en låt på albumet ”Roxy and elsewhere” med att prata om den, och monsterfilmer överlag innan han spelar Cheepnis, en låt som handlar om just (billiga) monsterfilmer. Det är kanske lite orättvist egentligen, men It conquered the world innehåller väldigt lite monster-dock är det monster som finns extremt billigt. För att vara Zappa är monologen rätt rolig (Zappa var väldigt sällan rolig, även om han själv tyckte han var det) och Roxy and elsewhere håller jag som ett av hans bästa så det är värt att kolla upp. Ni kan lyssna själva här:

Jag tror den gode Frank blandade ihop flera filmer för det gick inte exakt till så som han berättar det, men det är av underordnad betydelse- It conquered the world har blivit något av sinnebilden för femtiotals-scifi. När man tänker på eller pratar om det här årtiondet så är det dåligt gjorda monster man pratar om, även om det är djupt orättvist, som jag faktiskt poängterat flera gånger förut-det här årtiondet är förmodligen det mest innovativa någonsin när det gäller att utforska spännande idéer. Även här finns en del intressanta saker och upplägg. Tyvärr förstörs allt mot slutet när vi får se det stackars ”monstret”. Mer om det senare.

Det kan egentligen aldrig bli riktigt dåligt om man sätter Peter Graves, Lee van Cleef (herregud, hur hamnade HAN här?) och Beverly Garland i samma film. Jonathan Haze återfinns i en tidig roll, mest känd för att senare vara med i Little shop of horrors. Producerad och regisserad av Roger Corman, utan pengar från storstudio, vilket alltid innebär att budget och produktionstid är satt till ett minimum. Den här filmades på fem dagar. Med talangen som fanns framför kameran så fungerar de dramatiska bitarna bra, men det är när man går över till monsterfilm-genren som det blir taffligt-eller det är en underdrift; när man ser monstret hånskrattar man. Det är SÅ dåligt. Monstret har kallats ”icecream cone” och ”teepee”, men mest ser det ut som något som skulle refuserats från Sesame street…tyg och skumgummi. Skulle man klippa bort monstret så hade resten fungerat som ett hyfsat avsnitt av Twiligtht Zone, och det är ju inte dåligt. När Beverly Garland första gången fick se monstret vid inspelningen ska hon ha sagt ”THIS conquered the world?”. Man förstår henne. Man hade egentligen inte tänkt att monstret skulle bli så högt, men när man märkte att den kvinnliga stjärnan var högre/längre än det ”fasansfulla” monstret så lade man på den karaktäristiska struten på huvudet. Det blev inte bättre.

itconquered

I korthet så är handlingen att en vetenskapsman (van Cleef) får kontakt med en varelse från Venus och hjälper honom (?) att ta sig till jorden, där hen ska förslava mänskligheten genom att göra oss till känslolösa kloner. Ni som är insatta i periodens scifi, eller följt den här bloggen, känner igen temat-var och varannan scifi från femtiotalet har samma tema. För en person som inte var med då utan betraktar perioden enbart utifrån dess kulturyttringar så får man känslan av att den stora rädslan inte var att bli dödad i ett atomkrig utan att ens personlighet blev utsuddad och ens fria vilja utbytt. Kommunistskräck, javisst. Peter Graves tar överraskande upp sin pistol i en scen och skjuter sin fru. Senare kommenterar han detta genom att säga ”It was not my wife”. Frugans själ hade ju blivit utbytt mot Venusmonstrets tanketentakler. Att Graves är helt nollställd inför faktumet att han just avrättat sin fru lämnas okommenterat. Man kan annars tänka att det vore lite tufft att skjuta sin fru oavsett omständigheterna.

Beverly Garland återupplivar ett annat tema vi varit inne på förut genom att erbjuda kaffe till snubbarna som gör det riktiga jobbet. Hur skulle de annars få något kaffe om det inte fanns en söt kvinna som kunde erbjuda det?

Faktum är att It conquered the world på det hela är hyfsat sevärd, men enbart om du redan är lite insatt i tidsandans filmer-det finns helt enkelt många bättre att ägna sin tid åt. Börja med Forbidden planet, The day the earth stood still, The thing from another planet och så vidare. Eller så sätter du dig med några kompisar, tar några öl först, och inväntar sista kvarten och få dig ett rejält garv.

(Fotnot apropå garv: Jag kan omöjligt se Peter Graves utan att tänka på en roll han gjorde decennier senare; som pilot i filmen Airplane. ”Have you ever seen a grown man naked?” ”Roger, Over!”.

 

 

Earth vs the flying saucers (1956)

Earth vs the flying saucers (Anfall från rymden) (1956)

Regi Fred F. Sears Huvudroller: Hugh Marlowe, Joan Taylor, Donald Curtis

evfs-attack-bw

Hur kan man annat än älska en film med den här titeln? Någon gång under 90-talet fick jag tag på den här, av ren slump, på VHS, och kom på mig själv med att älska den när jag såg den. Den har en oemotståndlig charm som bara kan vara sprungen från 50-talets fascination vid den nya tekniken och vetenskapens framsteg.
USA skickar upp satelliter runt jorden och de försvinner, en efter en. Hugh Marlowe är en vetenskapsman ansvarig för satellitprogrammet och blir också den första, tillsammans med sin sekreterare/nyblivna fru, som får konkreta bevis för att raketerna inte försvinner av misstag. Jorden blir kontaktad av utomjordingar (japp, i flygande tefat) som naturligtvis vill ta över. Av misstag råkar Marlowe spela in ett meddelande från besökarna och i labbet
lyckas han genom en blandning av tur och skicklighet dechiffrera meddelandet -utomjordingarna vill ta över jorden, men de ger oss en chans att ge upp utan onödiga strider. Genom missförstånd blir det snart fullskaliga strider och det ser ut som att jordens befolkning är chanslös…
Om du tycker intrigen är fånig så kan man påminna om att den här filmen gjordes om som Independence day (jag vet inte om det är officiellt, men det är helt uppenbart att det är så iallafall), komplett med upplösning som går ut på att vi vinner genom överlägsen listighet snarare än vapenkraft (spoiler? äh, vem trodde vi skulle förlora?). Till skillnad från Independence day så slipper du här flygande presidenter och överdrivet flaggviftande, det här är 82 minuter snabb och rolig underhållning. Det är så fantastiskt lågmält allting, jämfört med hur filmen skulle gjorts idag, och det känns så befriande.
Ray Harryhausen var ansvarig för specialeffekterna, vilket betyder stop-motion effekter och modeller, men i den här filmen använde man också nyhetsfilmer, bland annat från en flygkrasch mellan två jetplan från en flyguppvisning året innan. Andra sekvenser man använde var en journalfilm som visar hur ett brittiskt krigsfartyg sänks under andra världskriget, samt arkivfilm från riktiga raketuppskjutningar.
Scenerier som ska vara high-tech för tiden är naturligtvis rejält kitschiga idag, stroboskop och blinkande lampor, men precis som alla andra filmer från den här tiden så är kontrollrummen misstänkt tomma-någon otymplig apparat står i ett hörn och blinkar,
någon pratar i mikrofon och något vattenrör löper längs en vägg, resten är tomt, precis som att man inte hade fantasi eller råd till mer. För en publik på 50-talet var det säkert imponerande.

Earth_vs_the_Flying_Saucers_DVD
Dramatiskt omslag. Erkänn att du blir sugen

Inkräktarna får man naturligtvis inte se mycket mer av än någon enstaka otymplig rymddräkt, komplett med helt värdelösa klot till händer, och naturligtvis kan de prata med oss på vårat språk.
Marlowe och Joan Taylor är så bra som kan begäras i huvudrollerna, Marlowe visar upp en aura av djupt allvar och svår förvirring, några av birollerna leder till viss humor, vilket snarast får skyllas på regin tror jag.
Det här är, allt inräknat, en av de bättre filmerna från den här perioden med det här temat, och som sagt, den är rapp och underhållande med ett manus som vill underhålla. När inkräktarna invaderar amerikanska städer och förstör kända byggnader är det popcorn-time.
Funkar filmen idag? Tja, om den här typer av filmer intresserar dig, definitivt. Man kan nog räkna den till en klassiker av sin tid. Samt om du älskar Independence day kan du se  originalet också tycker jag.

To catch a thief (1955)

To catch a thief (Ta fast tjuven) (1955)

Regi: Alfred Hitchcock Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, H.H. Hughson

Jag blev glatt överraskad av den här filmen-den dras sällan fram som något av Hitch större mästerverk och därför var mina förväntningar lågt ställda, men det är faktiskt en riktigt charmig, vacker och underhållande film, om än gammaldags, av ett slag som Hollywood fortfarande försöker göra emellanåt men alltid misslyckas med. Det här är en romantisk komedi maskerad som thriller, utan att den egentligen försöker för hårt med vare sig det ena, det andra eller det tredje.

to-catch-a-thief
Berömd scen-snart blir det fyrverkeri på alla möjliga sätt

Grant spelar en före detta juveltjuv som dragit sig tillbaka på franska rivieran. När nya juvelstölder slår till mot de rika i trakten blir han genast misstänkt och riskerar att åka i fängelse och han får själv ta upp jakten på tjuven. Under tiden träffar han Grace Kelly som dotter till rik amerikansk arvtagerska, och…tja, ni fattar nog resten.

Det första som slog mig är hur samspelta skådespelarna är och hur kul de verkar ha, dialog och handling bara flyter fram och även om själva storyn är lättviktig som papper blir det ändå underhållande. Här är väl kanske lite av problemet med filmen också-utan mord eller spionkomplotter blir det aldrig särskilt spännande-det är svårt att känna något medlidande med rik överklass som blir av med sina juveler. Visst, vi får följa Grant när han försöker bli rentvådd, men någon riktig nerv blir det inte där heller.

Det andra som slår en är fotot och den tekniska briljans Hitchcock visar upp här. Allt i den här filmen är vackert-fotot, scenerier, kläder, Grace Kelly, miljöer (ironiskt nog är den filmad i Monaco). Slutscenerna på hustaket är så snyggt gjorda att man sitter och gapar. Trädgårdarna, hustaken, kullarna och havet är sjukt snyggt fotat i pastellig technicolor, som i blueray-utgåvans restaurerade format förmodligen är snyggare nu än de ens gjorde på bio. Fotot och Hitch bildlösningar är riktiga stjärnorna här. Filmen vann en Oscar för bästa kostym, och även en gubbe som jag som är helt ointresserad av kläder sitter och gapar över Grace Kellys många klänningar, de är verkligen vackra på ett klassiskt, tidlöst sätt. Det finns till och med ett skämt om hennes kläder inbakat i en scen-i båda hennes tidigare Hitchcockfilmer har hon makalösa klänningar, men i en scen då Grant och Kelly ska mötas i en hotellobby dyker upp hon upp i en kreation som är mer fantasifull än moderiktig; Grant grimaserar plågat och hotellgästerna ser ut som om de sett Loch Ness-monstret. Ja, humorn är precis så här gammaldags…

Sen finns det saker man kan fundera över. Cary Grant var 50 när han gjorde den här filmen. Grace Kelly är 26. Visst, ålder är bara en siffra och allt det där, och visst det är Cary Grant, men…Gammel-Hollywood visar sig från sin allra mest sexistiska sida när det gäller ålder.  Sen finns det en annan flicka med som också försöker slå sina klor i Grant och hon ska spela tonåring… men kvinnan som spelar henne är egentligen ett år äldre än Kelly. Hon ser inte ett dugg ut som tonåring heller.
Man kan också fundera över en del av skämten…själv tycker jag de är rätt oskyldiga och charmiga, om än inte gapflabba-slåsigpåknäna-roliga.

Trivia: på vägen där Grace Kelly försöker köra ifrån polisspanarna är samma väg där hon sedan dör, 1982, i en förmodad stroke.