Etikettarkiv: grace kelly

To catch a thief (1955)

To catch a thief (Ta fast tjuven) (1955)

Regi: Alfred Hitchcock Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, H.H. Hughson

Jag blev glatt överraskad av den här filmen-den dras sällan fram som något av Hitch större mästerverk och därför var mina förväntningar lågt ställda, men det är faktiskt en riktigt charmig, vacker och underhållande film, om än gammaldags, av ett slag som Hollywood fortfarande försöker göra emellanåt men alltid misslyckas med. Det här är en romantisk komedi maskerad som thriller, utan att den egentligen försöker för hårt med vare sig det ena, det andra eller det tredje.

to-catch-a-thief
Berömd scen-snart blir det fyrverkeri på alla möjliga sätt

Grant spelar en före detta juveltjuv som dragit sig tillbaka på franska rivieran. När nya juvelstölder slår till mot de rika i trakten blir han genast misstänkt och riskerar att åka i fängelse och han får själv ta upp jakten på tjuven. Under tiden träffar han Grace Kelly som dotter till rik amerikansk arvtagerska, och…tja, ni fattar nog resten.

Det första som slog mig är hur samspelta skådespelarna är och hur kul de verkar ha, dialog och handling bara flyter fram och även om själva storyn är lättviktig som papper blir det ändå underhållande. Här är väl kanske lite av problemet med filmen också-utan mord eller spionkomplotter blir det aldrig särskilt spännande-det är svårt att känna något medlidande med rik överklass som blir av med sina juveler. Visst, vi får följa Grant när han försöker bli rentvådd, men någon riktig nerv blir det inte där heller.

Det andra som slår en är fotot och den tekniska briljans Hitchcock visar upp här. Allt i den här filmen är vackert-fotot, scenerier, kläder, Grace Kelly, miljöer (ironiskt nog är den filmad i Monaco). Slutscenerna på hustaket är så snyggt gjorda att man sitter och gapar. Trädgårdarna, hustaken, kullarna och havet är sjukt snyggt fotat i pastellig technicolor, som i blueray-utgåvans restaurerade format förmodligen är snyggare nu än de ens gjorde på bio. Fotot och Hitch bildlösningar är riktiga stjärnorna här. Filmen vann en Oscar för bästa kostym, och även en gubbe som jag som är helt ointresserad av kläder sitter och gapar över Grace Kellys många klänningar, de är verkligen vackra på ett klassiskt, tidlöst sätt. Det finns till och med ett skämt om hennes kläder inbakat i en scen-i båda hennes tidigare Hitchcockfilmer har hon makalösa klänningar, men i en scen då Grant och Kelly ska mötas i en hotellobby dyker upp hon upp i en kreation som är mer fantasifull än moderiktig; Grant grimaserar plågat och hotellgästerna ser ut som om de sett Loch Ness-monstret. Ja, humorn är precis så här gammaldags…

Sen finns det saker man kan fundera över. Cary Grant var 50 när han gjorde den här filmen. Grace Kelly är 26. Visst, ålder är bara en siffra och allt det där, och visst det är Cary Grant, men…Gammel-Hollywood visar sig från sin allra mest sexistiska sida när det gäller ålder.  Sen finns det en annan flicka med som också försöker slå sina klor i Grant och hon ska spela tonåring… men kvinnan som spelar henne är egentligen ett år äldre än Kelly. Hon ser inte ett dugg ut som tonåring heller.
Man kan också fundera över en del av skämten…själv tycker jag de är rätt oskyldiga och charmiga, om än inte gapflabba-slåsigpåknäna-roliga.

Trivia: på vägen där Grace Kelly försöker köra ifrån polisspanarna är samma väg där hon sedan dör, 1982, i en förmodad stroke.

Slå nollan till polisen (1954)

Slå nollan till polisen / Dial M for Murder (1954)

Regi Alfred Hitchcock Huvudroller: Ray Milland, Grace Kelly, Robert Cummings

Alfred Hitchcock gjorde flera filmer som i praktiken var filmade teaterpjäser. Slå nollan till polisen (vilken nolla? Egentligen är det väl inte dummare än att Slå ”M” för Mord…båda titlarna är rätt fåniga…jag bestämmer mig för att använda svenska titeln härefter) har, tycker jag, ganska stora likheter med Repet, som han gjorde några år tidigare. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, båda handlar om någon som anser sig ha rätt att ta någon annans liv, och båda har onödiga filmskoleaktiga poänger-i Slå nollan till polisen så blev Hitchcock mer eller mindre tvingad att fota filmen i 3d, ett tilltag som känns extremt onödigt; det handlar om en filmad teaterpjäs som utspelar sig helt och hållet i en lägenhet. Vissa grejer, som telefonen i början, fick göras med specialeffekter för att utnyttja 3d-effekter, och ibland står rekvisita i förgrunden för att ge djupeffekt. Hitchcock insåg att filmen ganska snabbt skulle släppas ”platt” så han verkar ha struntat i att anstränga sig så mycket (lustigt nog hade den första 3d-vågen i filmvärlden stannat av vid det här laget – tekniken var komplicerad och publiken hade ledsnat. 60 år senare försöker vi igen…). Till skillnad mot filmen Repet använder han istället många olika kameravinklar och rörelse hos skådespelarna för att ge liv åt fotot, då han inte var bunden av ”en tagning”-experimentet den här gången.
Javisstja, vad handlar filmen om? Ett avdankat tennisproffs har upptäckt att hans fru (Grace Kelly) har hittat en ny kärlek, och bestämmer sig för att arrangera det perfekta mordet, dels på grund av svartsjuka och dels på grund av att frun är rik. Det går inte som han tänkt sig och han blir tvungen att improvisera en plan b.
Allt är very british indeed, med återhållen passion och fokus på vilket universitet man gått på, drinkar och tweedkostymer. Det återhållna är också det som driver handlingen framåt, där man får ana desperationen – och där verbal förmåga och kvick tanke är viktigare än rå styrka. Filmen gräver ibland ner sig väldigt mycket i fantastiska detaljer, det är lägenhetsnyckel hit och det är handväska dit, men allt är rappt berättat och underhållande. Själva mordscenen ger också aningar om Hitchcocks stora fascination med blondiner i fara-enligt uppgift filmade han scenen om och om igen tills han hade så mycket material så han kunde klippa ihop scenen exakt så som han ville ha den. Mordscenen är också den visuellt klart snyggaste scenen i hela filmen.murder
Jag tycker det är slående att den här är filmad samma år som Fönster mot gården. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, men där Fönster mot gården är visuellt fantastisk, regimässigt kanske den bästa filmen någonsin, och där många trådar hålls igång samtidigt med hjälp av genialiskt foto, är Slå nollan…en film som inte förlitar sig på visuella lösningar utan är mer dialogdriven. Båda filmerna har dessutom Grace Kelly. Och Slå nollan… är inte dålig, men jag försöker tänka så här-kan man visa den här
för en 19-åring idag och säga ”kolla här vilken schysst film”, och sen förvänta sig att hen ska uppskatta den? Nej, det är alldeles för statiskt och pratigt för det. Jag hade en underhållande stund när jag såg den, men jag är väl både skeptisk och miljöskadad; den är dock ett bra avstamp inför några riktiga klassiker…
Funkar filmen idag? För folk som inte är som mig, nej. Vill du förstå Hitchcocks storhet så ska du inte börja här, tror jag.