Tidsmaskinen (1960)

Tidsmaskinen (The Time Machine) (1960)

Regi: George Pal
Huvudroller: Rod Taylor, Alan Young, Yvette Mimieux, Sebastian Cabot

Serien The Big Bang Theory har hållit på länge nu. Läste nyligen att den har blivit förnyad för två nya säsonger, vilket, om jag räknat rätt från minnet, gör att den kommer att hålla på i elva säsonger. Det är sju för mycket. Hade man stannat efter fyra så hade den blivit ihågkommen som en av de roligaste, mest välskrivna, humorserierna någonsin. Nu drar man den ändå längre och längre ner i smutsen och skådespelarna framstår mer och mer som integritetslösa, penningdrivna nollor. För de kan knappast vara stolta över den dynga som de frontar. Men…i en av de första säsongerna köper de tillsammans tidsmaskinen från just filmen The time machine (time-share time-machine, eftersom de ska äga den växelvis). Jag har försökt förstå om tidsmaskinen de har med verkligen är the real thing, eller om det är en välgjord kopia, men har inte lyckats. Förmodligen är det en kopia.

Reaktionen när Leonard startar maskinen är obetalbar. I vilket fall som helst, det som beskrivs i avsnittet var nästan det som hände i verkligheten-tidsmaskinen (vi pratar om rekvisita, inte en riktig) såldes tio år efter filmen på en auktion i Hollywood, någon köpte den, ställde den i ett lager och lät den förfalla. En kompis till regissören George Pal hittade den av en slump och köpte den. Pal hade donerat ritningarna till den till kompisen så de kunde restaurera den. Hela den historien finns här.

Okej, filmen då? Filmen är såklart baserad på H.G. Wells historia om en man som reser in i framtiden, men filmskaparna hade såklart kunskap som inte Wells hade. Han reser först till 1917 och ser sviter av kriget, sedan 1940 och ser sviter av det kriget…sen 1966 (den här filmen är gjord 1960) där det är atombombskrig. 1966 är alltså sex år i framtiden för de som gjorde filmen och redan där går folk omkring i silvriga uniformer…kanske den mest uttjatade klichén av alla när det gäller science-fiction. Han reser då istället 80000 år framåt, till en tid där evolutionen splittrat mänskligheten i två grupper, de härskande Morlocs och de förslavade, apatiska människorna. Där hittar han också kärleken i form av Weena, spelad av den då underårige (fy!) Yvette Mimieux.

Det här är en riktigt charmig film som håller än idag, med råge. Specialeffekterna vann Oscars, men är såklart uråldriga i våra tider av CGI och miljardbudgetar, men det gör inte så mycket för filmen står inte och faller med det, utan det är historien som berättas. Tempot är också högt (80000 år på en timme och fyrtio minuter, höhö) och Rod Taylor är nästan löjligt snygg att titta på-bredaxlad och ett käkparti hugget i marmor. Han är också duktig nog att bära upp större delen av filmen alldeles själv. Från början hade man planer på att ha en äldre mer etablerad skådespelare i huvudrollen, till exempel David Niven, men det var nog en himla tur att man tänkte om för det hade nog blivit för träigt. En science-fictionklassiker man inte ska hoppa över om man är intresserad av genren.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s