Roseanna (1967)

Roseanna (1967)

Regi: Hans Abramson
Huvudroller: Keve Hjelm, Tor Isedal, Hans Ernback, Gio Petré, Kerstin Tidelius, Mona Malm

roseanna
Tor Isedal och Keve Hjelm

Om inget annat så kan den här filmen ståta med att vara den första Beck-filmatiseringen, vilket ändå skulle vara svårslaget då Sjöwall-Wahlöös bok som är förlaga kom 1965 och den här filmen började produceras 1966.  Om man lyckas få tag på den här rullen, vilket inte är helt lätt faktiskt, så ska man försöka se den med tanke på att det är just den första filmatiseringen-man hade inte Peter Habers femtio Beck-mackor i bakhuvudet. Det som låg närmast till hands för de som gick och såg den på bio var Arne Mattsons försök till spänningsthrillers några år tidigare, typ Mannekäng i rött och liknande, och de hörde mer hemma bredvid Agatha Christies smarta men lättsamma pusseldeckare. Här satsade man på realism. Som skulle vara underhållande. Och spännande.

De samtida kritikerna (man kan läsa sammanfattningar av kritik på svensk filmdatabas) var kluvna till Roseanna just av detta skäl-några hyllade realismen,  det nakna fotot av Sven Nykvist, Abramsons rakt-på-sak regi och skildrandet av det sakliga polisarbetet som ofta var monotont och långsamt. Andra halvan av kritikerkåren tyckte precis tvärtom, att filmen var snaskig i sitt nakna skildrandet av bråd död och man i sitt försök att skildra vardag blev overklig. Jag skulle säga, så här exakt femtio år senare, att sanningen ligger någonstans mittemellan. Självklart såg inte polisernas vardag ut exakt så här-samtidigt är den underhållande i allt det svenska kaffedrickandet och slaskiga vintervägar och pälsmössor. Problemen ligger snarare i ursprungsboken, alltså i själva premissen för berättelsen.

Sjöwall Wahlöö tog historien från ett verkligt fall, mordet på Maj Karlsson som skedde 1961. Mördaren var en serievåldtäktsman som hade lockat med sig den unge Maj i sin segelbåt. Enligt mördaren själv hade Maj varit den första som gjort starkt motstånd och även hotat med att berätta för mannens fru. Mannen hade då mördat henne och sedan gömt henne i ett buskage. När polisen inte lyckas få fast mördaren gillrar man en fälla, vilket man även gör i filmen. I boken är den mördade kvinnan en turist som reser genom Europa och åker på Göta kanal när hon möter mördaren. Skillnaden är att Roseanna är nymfoman och ligger med alla hon kommer förbi. Detta är den stora skillnaden, och jag fattar inte vad det fyller för funktion-vi får en lång bakgrundsberättelse om hur promiskuös hon varit i sitt hemland (Roseanna spelas av Gio Petré, som vid den här tiden var känd som en riktig skönhet, men på sjuttiotalet gift med en man som drev Europeiska arbetarpartiet och blev misstänkt för mordet på Olof Palme-vad sägs om det som livsöde?). Hela den historien känns bara konstig och onödig. Till det som man lyckas med är att skildra även poliserna som sexistiska och burdusa, det haglar råa sexskämt och en av poliserna gör även en skenvåldtäkt på kvinnan man i slutet använder som lockbete. Den biten känns nästan mer aktuell och bitande idag än vad jag tror att den gjorde för samtiden.

Keve Hjelm som Beck är helt okej, och Tor Isedal (när jag var liten älskade jag Tor Isedal, inte vet jag varför, men jag tror det hade med namnet att göra; kan man heta något häftigare?) som kriminalassistent Gunnar Ahlberg. Kollberg är mer en bifigur i den här filmen. Jag kan nog tycka att filmen är sevärd, om inte annat har den väl ett kuriositetsvärde-jag tror inte den kommer gå på TV inom en snar framtid dock.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s