Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

Låt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

En film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.