Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober

När jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.

Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett  fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.

Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.

Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?

I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.

Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?