20 million miles to earth
Svensk titel: 20 miljoner mil till Jorden
Regi: Nathan Juran
Huvudroller: William Hopper, Joan Taylor, Frank Puglia, John Zaremba, Tito Vuolo, Bart Braverman

Som ni vet älskar jag science fiction från 1950-talet och även om jag tyckte den här först såg lite halvdassig ut så blev jag positivt överraskad-igen. Det finns verkligen en djup brunn att hälla guldkorn ur från den här eran.

En amerikansk rymdfarkost återvänder från Venus och kraschlandar i havet utanför Sicilien. Fiskare räddar överlevande ur havet och en liten pojke hittar en underlig, levande sak i vattnet. Han säljer ”saken” till en lokal vetenskapsman och det visar sig vara en varelse som växer med explosionsartad hastighet. Det är inledningen av filmen, och de första 20 minuterna är verkligen bra-det är originellt och rappt berättat, förutom att de italienska dialekterna hör till de mest klyschiga och komiska jag hört tror jag. De låter som när man försöker driva med italienare-vilket man ju oavsiktligen gör också. Oh well, det kommer på köpet i det här fallet.

Sen blir det mer klassisk monstermovie, men den funkar där också, även om den är mer traditionell och förutsägbar. Monstret, och övriga modeller, är gjorda av Ray Harryhausen och den här filmen tillhör hans bästa jobb tycker jag. Jag tror dessutom att han sällan förut fått så mycket screentime med sina kreationer som i den här filmen, förmodligen med undantag för 7th voyage of Sinbad. Till höjdpunkterna hör en lång fight mellan en elefant och Monstret, under Roms viadukter. Den tog nog ett tag att spela in.

Skådespelarna och deras agerande är vad som kan förväntas i en sån här rulle, men när man som jag avverkat ett antal blir det lite komiskt hur formelmässigt man använder sig av människorna-männen (ofta militärer) är hårda på ytan men hyggliga snubbar under, tjejerna (här kompetent representerat av snygga Joan Taylor) är duktiga och ofta okaraktäristiskt har manliga yrken, men självklart får de i slutet stå tillbaka för männen som blir tvungna att kliva fram och Göra Jobbet. Som belöning får de såklart den snygga, duktiga tjejen. Som jag har skrivit förut så är det lite orättvist (och extremt postmodernistiskt) att titta på gamla filmer med dagens ögon, men det är ju också svårt att låta bli. Väldigt få på 1950-talet ifrågasatte könsrollerna i dessa filmer, kan jag tänka mig. Apropå Joan Taylor så fastnade jag för hennes utstrålning redan när jag såg Earth vs the Flying saucers första gången (en av mina favoritfilmer i den här genren, också med effekter av Harryhausen). Hon ser nästan exakt likadan ut i den här filmen, och fyller exakt samma funktion. Taylor medverkade i många filmer under 1950-talet och TV under tidigt 1960-tal, innan hon gifte sig och avslutade sin karriär för att ta hand om sina barn. Hennes man Leonard Freeman var producent och skapade bland annat Hawaii Five-O. När han dog övertog hon produktionsbolaget och drev det, för att sedan bli författare. 

Åter till filmen-trots att det är underhållande så finns det annat man inte kan låta bli att tänka på; först berättar militärerna för de lokala fiskarna att de i hemlighet skickat ut en bemannad raket till Venus. 1957 borde detta varit hot shit, men italienarna reagerar med en axelryckning. När vi efter en stund får se monstret från Venus funderar man på hur det kan ha utvecklat sig till detta utseende-den äter till exempel bara svavel, men har ändå huggtänder. Jag vet inte, jag, men tror inte man ställde sig såna här frågor. Överlag så är filmen rätt kul, som alltid rappt berättad, och den levererar underhållning-vilket såklart är dess främsta syfte.