Etikettarkiv: friday the 13th

Friday the 13th, part II (1981)

Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober

Friday-13th-2-AlternativeNär jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.

Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett  fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.

Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.

Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?

I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.

Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.

the-town-that-dreaded-sundown-1976.36547

friday13thpart2jason
Jason, innan hockey.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?

Annonser

Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e (Friday the 13th) (1980)

Regi: Sean S. Cunningham Huvudroller: Betsy Palmer, Adrienne King, Kevin Bacon, Jeannine Taylor

friday13thSjuttiotalet var ett bra årtionde för skräckfilm, kanske det allra bästa. Exorcisten, Motorsågsmassakern, Dawn of the dead, Hajen, Carrie, Alien, Omen och inte minst Alla helgons blodiga natt. Filmer som idag fortfarande lever och tittas på, tyvärr inte minst därför att många av dem kläckte ur sig otaliga uppföljare. När sen åttiotalet kom hade det börjat skapas undergenrer och de unika saker som varje film på sjuttiotalet hade fört med sig blev klichéer då de upprepades om och om igen. En film som snodde mycket från tidigare filmer men som i sig själv blev en franchise och en kliché var Fredagen den 13:e. Alla har sett någon av filmerna i serien, kanske inte så många har sett den första. Fredagen den 13:e del ett snodde väldigt mycket framförallt från Alla helgons blodiga natt (alltså, Halloween av John Carpenter), men gjorde det så skickligt att den blev en egen serie med till dags dato 12 filmer. Ironiskt nog är ”Final chapter” del fyra. ”Final friday” är del nio. Precis som Jason och Michael Myers vägrar serien dö, hur nerhuggen den än blir. Men nu ska vi koncentrera oss på första filmen.

Det är svårt att se den här nu utan att tänka på Jason och hockeymasker. Jag tänker inte spoila något, för jag vill ju att du ska se den om du inte gjort det, men Fredagen den 13:e-filmerna för ju med sig ett visst visuellt bagage, om man säger så, och det lyser med sin frånvaro i den första filmen. Jason är mest med som en MacGuffin, alltså något som författaren tar till för att hitta på en ursäkt för det som händer-det vill säga en mördare som går lös på ungdomar. Till och med omslaget är annorlunda än alla de andra filmerna i serien-bara titeln i hårdrockigt typsnitt med lite rödfärg.
Filmen handlar, i korthet, för det skulle vara svårt att skriva någon längre beskrivning av handlingen, om några ungdomar som sommarjobbar med att rusta upp ett nedgånget sommarläger. De har några veckor på sig att fixa iordning allt innan lägret ska befolkas av nya ungdomar. Lägret har stått tomt i över 20 år på grund av att en pojke drunknade där 1957, och det skedde några mord 1958. Och nu blir de här ungdomarna mördade, en efter en.

Jag såg den här häromdagen och jag kunde inte sluta jämföra den med filmen Halloween från 1978. Det är väldigt mycket som är lika:

Mördaren ser två ungdomar har sex-blir psykopatisk knivmördare flera år senare.
Galen vuxen som är den enda som ser vad som kommer att hända (Dr. Loomis/Mad Ralph)
Töntiga poliser (åtminstone motorcykelpolisen i Fredagen/alla poliser i Halloween)
Har man sex dör man (typ alla skräckfilmer någonsin)
Avsaknad av vuxna. Förutom någon enstaka person som måste vara med för handlingens skull handlar filmerna nästan helt om tonåringar. Åtminstone Carpenter hade säkert en tanke med det.
Båda filmerna handlar om ett specifikt datum eller helg (även om man i fredagen den 13:e i stort sett glömmer bort detta och tvingar en biroll att åtminstone nämna det i sista akten av filmen (”it´s friday the 13th AND a full moon”).

friday13th 2
Tveksamma frisyrer:check

En skillnad mellan de två filmerna är dock att Halloween kickstartade flera karriärer, framförallt Carpenters egen och naturligtvis Jamie Lee Curtis. I Fredagen den 13:e är det enda namn man känner igen Kevin Bacon, och möjligtvis regissören Cunningham (som gjort rätt många filmer, dock få speciellt kända för andra än skräckfilmsfans). Påfallande många i rollistan gjorde inga andra filmer än den här.

Betsy Palmer, som spelade mamma Vorhees, hatade den här filmen och ställde bara upp för att hon behövde pengarna till att köpa en ny bil. Palmer var en hyfsat känd skådis från TV och hade mest spelat glada och fina flickor/kvinnor tidigare, men karriären hade stått still i 20 år. Hon tyckte att hela projektet var vedervärdigt eftersom hon tyckte manuset var så våldsamt. Vilket det, ehhh, ju var.Ironiskt nog kommer hon alltid bli mest ihågkommen för den här rollen.

Jaha, så är filmen bra då? Ja, jag tyckte den var bättre än väntat. Jag blev till och med överraskad över kvaliteten. Den funkar nog bäst om man har lågt ställda förväntningar, för en del grejer är supertöntiga-när ungdomarna på lägret ska vara coola, spexiga och kåta sitter man mest och undrar om de inte kan bli nerhuggna snart-men regin och miljöerna runt den ökända sjön är helt klart godkända. Det bränner till i en del av skräckscenerna också, framförallt när en av dem stänger en dörr och kompisen sitter uppspikad på andra sidan. Men som vanligt funkar scenerna som inte visar mer än nödvändigt allra bäst.Man kan också ana Kevin Bacons talang redan här, han klarar faktiskt en sexscen utan att man behöver gripa efter den berömda skämskudden.

Har man bara tid att se en klassisk slasher-film så ska man såklart satsa på Halloween istället. Den innehåller allt det här, och lite till, men bättre.