Etikettarkiv: 1932

Tarzan, the Apeman (1932)

Tarzan, the Apeman
Svensk titel: Tarzan
År:1932
Regi: W.S. Van Dyke

Huvudroller: Johnny Weissmuller, Maureen O´Sullivan, Neil Hamilton, C. Aubrey Smith, Doris Lloyd, Forrester Harvey,

Tarzan_the_Ape_Man_1932_posterDet finns några filmcitat som blivit kända för att de aldrig sagts i någon film-”Play it again, Sam” är väl det mest kända, men en annan är ”Me Tarzan, you Jane”. Repliken sades aldrig på det viset i någon av Tarzan-filmerna. Det är egentligen det minst intressanta med den här filmen, men en lustig faktoid.

När jag växte upp på 70-talet så hade jag Tarzan runt mig på många sätt, men jag var sällan speciellt intresserad. Jag var möjligtvis lite mer intresserad av Edgar Rice Burroughs andra kända karaktär, John Carter, krigare på planeten Mars, men även den var lite….konstig. Tyckte jag då. Men Tarzan-filmerna gick på TV med jämna mellanrum, jag hade Tarzan-serier och Tarzan-böcker och överhuvudtaget var han en karaktär som fanns i allmänhetens medvetande på ett annat sätt än idag, trots envisa försök att göra något vettigt av honom nu. Men med dagens mindset så är det inte lätt att göra något vettigt av en karaktär som Tarzan. Mer om det senare.

Tarzan, eller Tarzan, the ape man, från 1932 är en film som gjordes under den så kallade precode-eran, det vill säga, innan filmbolagen införde självcensur. Det är en film som med dagens kategoriseringar förmodligen skulle kallas action-adventure, och gott om bådadera finns det. En upptäcktsresande hans kompanjon och dotter, reser ut i Afrika för att komma till elefanternas kyrkogård, ett mytomspunnet ställe där ingen människa tidigare varit, för att göra sig rika på elfenben. På vägen stöter de på Tarzan, en vit man uppfostrad av djungelns djur. När de väl närmar sig gravplatsen tillfångatas sällskapet av en pygméstam, och Jane skickar iväg Tarzans lilla apa Cheetah för att hämta Tarzan. Det är svårt att ge filmen rättvisa genom ord, för det här är ingen film som skulle funka att göra idag-om vi bortser från alla vilda djur som blir skjutna och/eller får kniv instuckna i sig så är avbildningen av till exempel pygméstammen inte vad som skulle klassa PK idag.

Det hade gjorts filmer om Tarzan redan på stumfilmstiden. Hyfsat populära hade de blivit också, och det fanns kontrakt på fem stycken till, men någon på ERB, Inc, alltså Edgar Rice Burroughs eget företag, föreslog för MGM att de kunde använda en massa överblivet material från en populär film som hette Trader Horn. I den hade man filmat väldigt mycket djungelscener och det hade varit perfekt att filma en Tarzan-film och använda det till något vettigt. Sagt och gjort, MGM gick med på det och förhandlade bort det gamla kontraktet som Sol Lesser hade ingått 1928 om fem filmer.

En viktigare sak för eftervärlden handlade dock om Burroughs kulturella verk, och hans inställning till hur andra hanterade det. Burroughs hade varit mycket kritisk till stumfilmsversionerna av Tarzan, och för att slippa ha honom ljudligt kritisera framtida verk så betalade man honom en stor summa pengar, och lät honom vara med som konsult under utvecklandet av manuset, för tusen dollar i veckan. Man kan nog gissa att det fanns en tyst överenskommelse mellan MGM och Burroughs att han skulle hålla tyst om sina åsikter och istället vara positiv till filmen om han blev tillfrågad. I en pressrelease citerades han att ha sagt:

”Now that I have seen the picture I wish to express my appreciation of the splendid job you have done. This is a real Tarzan picture. . . .  Mr. Weissmuller makes a great Tarzan. He has youth, marvelous physique and magnetic personality.”

Vilket många, bland annat hans dotter, påstod inte överensstämde med hans personliga åsikter. Hans vanligaste invändning när någon tredjepart hade producerat något Tarzan-relaterat var att man gjorde Tarzan till någon sorts clown som drog enkla skratt genom att agera obildad och till och med ointelligent. Och här börjar vi komma in på den stora skillnaden mellan Burroughs litterära figur och hur han avbildas av andra i framtida alster-i Burroughs böcker var han en bildad adelsman som pratade, och inte bara pratade, han pratade som en välutbildad man från överklassen. I filmerna som startar med denna kan han inte prata alls, förutom gutturala läten och kommandon till aporna. Just det som Burroughs så högljutt och publikt protesterat mot tidigare, men som han nu berömde och hyllade. Hmmm. Hoppas han fick bra betalt (förutom de 40000 dollar han fick för rättigheterna plus tusen dollar i veckan i fem veckor som konsult….bra med flis i post-depressionens USA).

Louis B Mayer, ökänd ägare av MGM, utsåg Irving Thalberg till producent, som i sin tur anlitade William Van Dyke som regissör. Van Dyke började direkt leta efter huvudrollsinnehavaren, som såklart skulle vara vältränad och maskulin. Clark Gable blev tillfrågad till exempel, så även samtida storheter som Buster Crabbe och Randolph Scott. Man bestämde sig till slut för den kända idrottsmannen Herman Brix (som senare skulle ta artistnamnet Bruce Bennett), en man som tagit OS-guld i kula OCH var proffs i amerikansk fotboll. Brix skulle bara spela in en annan film först, en film om just amerikansk fotboll, som hette Touchdown, när han bröt axeln, och man var tvungen att hitta en ny stjärna. Brix historia som Tarzan var långt ifrån slut där, men det är en annan historia (som vi tar längre ned).

In träder då Johnny Weissmuller, också en olympier, men hans sport var simning. Han var lång och atletisk och fotogenisk. Då han var född i det som då var Österrike-Ungern av tyska föräldrar, hade han en bred dialekt, men den Tarzan som man planerade nu behövde inte prata, så han var perfekt. Det fanns bara ett problem-Weissmuller hade ett sponsoravtal med ett företag som gjorde simbyxor, och de ville förstås inte att Weissmuller skulle exponeras i bara ett höftskynke, så då var man tvungen att lösa även det kontraktet. Weissmuller skulle göra 14 Tarzan-filmer under sin karriär, så man kan nog tänka att det var värt besväret ändå.

MaureenTill rollen som Jane valde man Maureen O´Sullivan, ett ännu mer lyckat beslut i min mening. O´Sullivan kom från Irland, var vacker (så klart), begåvad, men hade också en personlighet som passade perfekt i rollen. Hon skulle förstås följa tidens ideal både utseendemässigt och i avbildningen av en aristokrat-kvinna, men hon är också självständig, kan svara för sig och utstrålar en oskyldig sexighet på ett sånt sätt som bara kan komma naturligt från någon som inte försöker vara just sexig. Då det här är en pre-code film så saknas det inte kameravinklar ner i urringning, avklädda scener och våta kläder, men så klart är det ändå ganska oskyldigt. Speciellt med tanke på hur avklädd Tarzan är….Självklart fanns det en ganska uppenbar tanke att det skulle uppstå sexuell spänning och romans mellan Tarzan och Jane, en tanke som det inte hymlas alltför mycket med. Det som är intressant är väl att det är hon som står för flirtandet, han är mer som en oskyldig prepubertal pojke som storögt tittar på Jane och undrar vad hon är för en varelse.

Det är fortfarande oklart vem som egentligen gjorde Tarzans lockrop. Maureen O´Sullivan hävdade till sin död att det var Johnny Weissmuller som själv gjorde det berömda skriket, och det påståd också Weissmuller själv och hans son, hur nu denne skulle kunna veta detta. Det finns dock som påstår att det var en operasångare vid namn John Henry Leech, och sen finns det andra som påstår att ljudet är en hopklippning av flera röster. Med tanke på tidens redigeringsmöjligheter så är jag själv tveksam till den. Vill man veta mer så finns det en hel wikipedia-artikel ägnat åt just Tarzan-skriket….(det mest intressanta med den är att det finns en sammanställning av varje Tarzans läte, många av de andra upplagorna, från den tidigaste ljudversionen, till radio, till 1935 års serial, använde ord som man angav innebörd, medans Weissmullers är just bara ett skrik, eller för att vara helt korrekt, en joddling).

Det dödas en hel del djur i filmen. De blir jagade över ett vattendrag av krokodiler, Tarzan dödar leoparder och lejon med sin kniv, elefanter blir skjutna…faktum är att just dessa inslag är väl det som är svårast att komma förbi idag. Det blir lite lättare att se på det när man ser att leoparden är en docka och krokodilerna trädstammar som skjuts på i vattnet. Man hade som sagt en mängd film kvar från filmen Trader Horn, och man använder det flitigt, speciellt i början, där man bak-projicerar miljöfilmningar mot scener med ”infödingar”, framförallt. Man tar sig faktiskt tid i första akten att noggrant förklara skillander mellan olika afrikanska stammar, deras politik och olika inställningar till omvärlden, som åskådare tänker man en liten stund att ”hmmm det här var modernt”, men sen träder dumma tjänare in och så förstås pygméstammen i slutet som är ett stort antal ”vita” dvärgar i blackface. Kärlekshistorien mellan Jane och Tarzan funkar hyfsat, men man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att Jane väljer att stanna kvar i djungeln. Trailern fokuserar mer på deras kärlekshistoria än vad själva filmen gör, och försöker sälja halv-erotiska inslag, i ett försök att lova mer än man kan hålla (djungelmannen och den vita kvinnan!). Mest förvånande i filmen är att man nämner Trader Horn, filmen man snott så mycket från.

 

Är då Tarzan värd att se idag? Ja, helt klart. Den är spännande, ofrivilligt rolig ibland, och väldigt fascinerande med tanke på att den hade varit omöjlig att göra idag. Så, se den, och se gärna uppföljaren Tarzan and his mate, som generellt anses vara den bästa av Weissmuller-erans Tarzan.

Ja, just det ja-Herman Brix. Här har vi en annan fascinerande historia. Som ni kanske kommer ihåg landade han ju giget som Tarzan men bröt något i axeln och fick låta rollen gå vidare. Han fick några år senare chansen igen, ett nytt produktionsbolag som skulle filma Burroughs verk planerade göra en så kallad serial, en följetong för biografer, och rafsade ihop ett manus, skickade iväg ett crew till Guatemala och började filma. Problemet var att det inte fanns några pengar. Den här gången porträtterades Tarzan på så som han var i böckerna-pratade vältaligt, var artig, belevad, och uppförde sig som en brittisk gentleman. Även hans apa fick det riktiga namnet, Nkema, istället för MGMs påhitt Cheetah, som var inskriven som ett skämt. Crewet fick återvända hem från Guatemala, de flesta fick inte betalt, och The new adventures of Tarzan fick avslutas på studiomark i Los Angeles. 1935 släpptes en serial i tolv delar, men blev snabbt bortglömd Brix blev några år senare castad i en serial som hette Hawk of the wilderness, en billig kopia av Tarzan, men inte heller den blev någon succé. Brix fick dock en hyfsad karriär som supporting actor och i b-filmer, och var en aktiv man resten av sitt 100-åriga liv. Bland annat hoppade han fortfarande fallskärm vid 96 års ålder.

 

 

Annonser

The Mummy (1932)

Mumien vaknar (The Mummy)
År: 1932
Regi: Karl Freund
Huvudroller: Boris Karloff, Zita Johann, David Manners, Arthur Byron, Edward van Sloan

Hollywood har återuppväckt (höhö) ännu en av filmhistoriens stora klassiker och Tom Cruise frontar eländet. Då den har en ”imponerande” metascore på 15% på RottenTomatoes (i skrivande stund ska tilläggas) så kunde det vara läge att prata om vilka Mumie-filmer vi ska se istället, och dessutom få lite filmhistoria till livs. För som om inte att se en själlös om-filmning med Tompa i huvudrollen är illa nog så refereras ibland Brendan Frasier-serien av filmer från 1999 och framåt som ”originalet”. Jo, det är sant. Så vi betar av några mumiefilmer och börjar med den allra första.

XX p35MummyB.jpgEfter framgångarna med Dracula och Frankenstein så ville Carl Laemmle och hans Universal Pictures casha in på framgångsvågen, och dessutom lansera Karloff som ”Karloff the uncanny”, med andra ord, få honom att spela fler monster än Frankensteins.

Även om The Mummy har likheter med en Arhtur Conan Doyle-novell så ligger det mesta av storyn bakom en idé man hade om en man som hade levt som odödlig genom seklerna. När Carl Laemmle, alltså Universals chef, beställde en historia som skulle utspelas i Egypten så tog man grundidén och gjorde den till en historia om en präst som levt i 3700 år i väntan på att få återförenas med sin älskade. Det var ingen slump att man valde Egypten. Tutankhamons grav öppnades 1922 och manusförfattare John Balderston var en av få journalister som var med när den graven utforskades, och enligt legenden, när Tutankhamons förbannelse lästes upp första gången. Dessa inslag finns alla med i filmen.

Vet inte om det är någon större mening att gå in på handlingen, men väldigt enkelt-en brittisk expedition hittar en mumie och en tillhörande papyrusrulle-när en alltför nyfiken medarbetare läser upp det som står på rullen vaknar mumien till liv. Tio år senare visar mumien, han har nu tagit en identitet som Ardath Bey, en ny expedition var hans älskade drottning ligger begravd, för att senare kunna återuppväcka henne. Bey blir dock övertygad om att en kvinna som finns med i expeditionen, är en reinkarnation av sin älskade, och vill mörda och balsamera henne så de kan leva tillsammans för evigt.

karlofftheuncanny2
Ett så kallat lobby-card som visar en central scen ur filmen

Alla de klassiska Universal-filmerna hade tekniska framsteg som idag inte är så imponerande men fick tidens publik att slå hakorna i golvet-här är det framförallt sminket. Karloff satt 8 timmar i sinket för att bli mumien, men klarade sig med 4 timmar när han skulle bli Ardath Bey. Det finns också en sekvens när han visar kvinnan han är övertygad om är hans älskade (Johann) hans historia genom en flashback som också var banbrytande för tiden. Zita Johann är i flera scener i stort sett naken, och det syns att det här är en pre-code film, Hollywoods självcensur kom året efter. Lite lustigt dock att Dracula, med ett så mycket mer uppenbart sexuellt tema, är så mycket mer påklädd än den här.

Med tanke på att filmen har 85 år på nacken tycker jag fortfarande den är sevärd. Några av skådespelarna är fortfarande kvar på stumfilmstiden och agerar överdrivet (framförallt gäller det David Manners i rollen som Johanns älskare). Inte så många blir väl rädda för mumien idag, men filmen och Karloff i synnerhet levererar fortfarande en läskig känsla som går igenom än idag. På den här tiden fattade man också att det ibland bara behövs 73 minuter för att berätta en historia-idag använder man som bekant alltid minst 143 minuter för att berätta hälften så mycket.

Här är trailern från 1932 och man refererar direkt till Universals tidigare succéer, men påstår samtidigt att den här är ”stranger” och ”more fantastic”, samt just ”Karloff the uncanny!”.

Freaks (1932)

Freaks (1932)

Regi: Tod Browning
Huvudroller: Wallace Ford, Leila Hyams, Olga Baclanova, Roscoe Ates, Henry Victor, Harry Earles, Daisy Earles, Daisy Hilton, Violet Hilton

Freaks är en av de mest intressanta, och mytomspunna, filmerna från 1930-talet. Faktum är att den skulle vara omöjlig att göra idag, och om inte Trump vrider tillbaka tiden alltför mycket, kommer den vara omöjlig att göra även i framtiden. Men Freaks är egentligen historien om Tod Browning, för evigt inskriven i filmhistorien som regissören bakom Dracula.

freaks

Tod Browning var uppvuxen i en rik familj, men blev tidigt intresserad av cirkus och karnevaler. Så intresserad att han vid 16 års ålder flydde hemmet för att resa med en cirkus. Cirkus på den tiden var annorlunda än idag-det var större sällskap, och väldigt många attraktioner runt omkring var sånt som vi idag skulle tycka var olämpligt-skäggiga damen, siamesiska tvillingar, levande skelett och så vidare. Bland annat var en ”talker”, vad vi idag i Sverige kanske skulle kalla för ”inkastare”, till Wild Man of Borneo, en man som egentligen förtjänar en egen artikel, men kolla upp honom på Wikipedia. Nåväl, Browning startade till slut sitt eget cirkussällskap och kom då i kontakt med D.W. Griffith, stumfilmens allra största namn. För att göra en lång historia kort, så hamnade Browning i filmens värld (vi talar 1910-tal fortfarande) och gjorde massor med kortfilmer, både som regissör och skådespelare. Han gjorde sig ett namn redan här och började sedermera arbeta med Lon Chaney framför kameran och Irving Thalberg bakom. 1930 hade stumfilmen dött ut och Browning fick erbjudande om att göra Dracula. Ingen trodde riktigt på den, det var en film i raden bara, men den blev en enorm succé, som bekant. Så stor succé att när Browning ville göra Freaks fick han i stort sett fria tyglar. Förhoppningen var också att man skulle matcha framgången med Universals Frankenstein, som kom 1931. När Freaks släpptes, dog Brownings karriär nästan över en natt.

browningfreaks
Browning i mitten och en del av ensemblen i Freaks

Så, till filmen. I korthet handlar den om ett cirkussällskap med tillhörande sidoattraktioner, många av dem ”freaks”, i detta sammanhang personer med olika former av funktionsnedsättningar. En man utan armar och ben, kortväxta, skäggig dam, siamesiska tvillingar, en tvåkönad person…och så vidare. Dessa roller spelades av riktiga personer, alltså inte av skådespelare i utklädnad, utan av personer som var ”freaks” i verkliga livet, och som ofta tjänade sitt uppehälle genom att uppträda (om man nu kan kalla det så) runt cirkusar och karnevaler. Handlingen kretsar kring en av de småväxta, Hans, som är förälskad i Cleopatra, en trapetsartist (alltså utan funktionsnedsättning). När Cleopatra får veta att Hans kommer att få pengar i form av ett arv går hon med på att gifta sig med Hans. Cleopatra har ett förhållande, mer eller mindre öppet, med cirkusens starke man, Herkules, och de två planerar att ta livet av Hans för att komma åt arvet. Sammanhållningen mellan cirkusens ”freaks” är väldigt stark, och man skyddar varandra-alla ser vad som kommer att hända förutom Hans, som är blind av kärlek. Med andra ord, de riktiga freaksen är Cleopatra och Herkules, som beter sig som svin.

Browning hade övertalat Irving Thalberg att köpa in rättigheterna till en novell vid namn Spurs redan på 1920-talet. Spurs är förlagan till Freaks, och Browning började planera för den här filmen redan runt 1927. Inte förrän 1931 kunde han komma igång med filmningen, vilket han till stora delar kunde tacka framgångarna med Dracula för, men när filmen var klar började kontroverserna redan innan filmen släpptes. Andra skådespelare och anställda på MGM blev chockade när de fick se Brownings skådespelare äta i den gemensamma matsalen. Cheferna på MGM blev chockade när de fick se den färdiga filmen. Brownings version var runt 90 minuter, men efter några testscreeningar klippte man kraftigt, och slutversionen hamnade bara strax över timmen. Bland annat hotade en kvinna med att stämma MGM efter att hon hävdade att hon fått missfall under tiden hon tittat på testscreeningen. Sant eller inte så blev filmen extremt kontroversiell. Synen på dessa människor var väldigt annorlunda mot idag, att filmen verkar ha stått på freaksens sida och avbildade dem som människor med känslor och tankar hjälpte förmodligen inte, men verkar nästan ha gått förlorat på den samtida publiken. Många kom nog aldrig förbi tanken på att människor kunde vara annorlunda-det här var i en tid då annorlunda människor gömdes undan, och ett barn med funktionsnedsättning sågs som en skam för familjen. Browning fick vänta tre år innan någon lät honom göra en film till, och han gjorde bara fyra filmer efter Freaks.

De skådepelare från cirkusar som är med i filmen var ofta kända i sin egen rätt för den tiden, och många av dem har egna wikiartiklar. Många av dem hade fascinerande liv, trots sina funktionsnedsättningar, eller i vissa fall, på grund av dem. De var tvungna att tjäna sitt uppehälle på det sätt som fanns tillgängligt, så klart. Prince Randian, till exempel, som bara hade en torso, inga ben eller armar, blev över 60 år gammal, pratade fyra språk, pappa till fyra barn och blev känd för att kunna tända en cigarett med enbart sin mun (vilket han också visar i filmen).

De klipp som gjordes verkar ha försvunnit, men det var förmodligen en annorlunda, och grymmare film i original. Bland annat ska det ha förekommit en scen där Herkules kastrerades av freaksen (vilket är anledningen till att han kastratsjunger i slutet, vilket i nuvarande skick inte förklaras), samt ett helt annat slut (vilket finns kvar och kan ses i de flesta DVD-versioner).Det nuvarande slutet är kanske filmens svagaste punkt, men kanske också väldigt tidstypiskt trots allt. Något annat som klipptes bort ska ha varit dialog som ytterligare humaniserade ”freaksen” och underströk de ”vanliga” personernas elakhet. Detta var uppenbarligen för magstarkt för 1930-talets publik. MGMs ursprungliga filmposters bar texten ”can a fullgrown woman truly love a midget?”, men när bakslaget och kritiken började komma kontrade man med att annonsera filmen genom att fokusera på att filmen faktiskt tar ställning för olikheter och ”vågar man hålla upp en spegel mot sig själv?”.

Freaks är en film som fortfarande är viktig, ur många aspekter, och ja, den går fortfarande att ses som en bra film. Man blir dock nyfiken på vad som klipptes bort, och hur filmen var i original. Jag var fascinerad rakt igenom när jag såg den, och kunde inte riktigt skaka av mig känslan av att vara lite medskyldig, men samtidigt kände jag att det här måste vara ett av de tidigaste fallen där man avbildar dessa människor som riktiga människor. En av de mest kontroversiella filmerna i filmhistorien.