Tarzan, the Apeman
Svensk titel: Tarzan
År:1932
Regi: W.S. Van Dyke

Huvudroller: Johnny Weissmuller, Maureen O´Sullivan, Neil Hamilton, C. Aubrey Smith, Doris Lloyd, Forrester Harvey,

Det finns några filmcitat som blivit kända för att de aldrig sagts i någon film-”Play it again, Sam” är väl det mest kända, men en annan är ”Me Tarzan, you Jane”. Repliken sades aldrig på det viset i någon av Tarzan-filmerna. Det är egentligen det minst intressanta med den här filmen, men en lustig faktoid.

När jag växte upp på 70-talet så hade jag Tarzan runt mig på många sätt, men jag var sällan speciellt intresserad. Jag var möjligtvis lite mer intresserad av Edgar Rice Burroughs andra kända karaktär, John Carter, krigare på planeten Mars, men även den var lite….konstig. Tyckte jag då. Men Tarzan-filmerna gick på TV med jämna mellanrum, jag hade Tarzan-serier och Tarzan-böcker och överhuvudtaget var han en karaktär som fanns i allmänhetens medvetande på ett annat sätt än idag, trots envisa försök att göra något vettigt av honom nu. Men med dagens mindset så är det inte lätt att göra något vettigt av en karaktär som Tarzan. Mer om det senare.

Tarzan, eller Tarzan, the ape man, från 1932 är en film som gjordes under den så kallade precode-eran, det vill säga, innan filmbolagen införde självcensur. Det är en film som med dagens kategoriseringar förmodligen skulle kallas action-adventure, och gott om bådadera finns det. En upptäcktsresande hans kompanjon och dotter, reser ut i Afrika för att komma till elefanternas kyrkogård, ett mytomspunnet ställe där ingen människa tidigare varit, för att göra sig rika på elfenben. På vägen stöter de på Tarzan, en vit man uppfostrad av djungelns djur. När de väl närmar sig gravplatsen tillfångatas sällskapet av en pygméstam, och Jane skickar iväg Tarzans lilla apa Cheetah för att hämta Tarzan. Det är svårt att ge filmen rättvisa genom ord, för det här är ingen film som skulle funka att göra idag-om vi bortser från alla vilda djur som blir skjutna och/eller får kniv instuckna i sig så är avbildningen av till exempel pygméstammen inte vad som skulle klassa PK idag.

Det hade gjorts filmer om Tarzan redan på stumfilmstiden. Hyfsat populära hade de blivit också, och det fanns kontrakt på fem stycken till, men någon på ERB, Inc, alltså Edgar Rice Burroughs eget företag, föreslog för MGM att de kunde använda en massa överblivet material från en populär film som hette Trader Horn. I den hade man filmat väldigt mycket djungelscener och det hade varit perfekt att filma en Tarzan-film och använda det till något vettigt. Sagt och gjort, MGM gick med på det och förhandlade bort det gamla kontraktet som Sol Lesser hade ingått 1928 om fem filmer.

En viktigare sak för eftervärlden handlade dock om Burroughs kulturella verk, och hans inställning till hur andra hanterade det. Burroughs hade varit mycket kritisk till stumfilmsversionerna av Tarzan, och för att slippa ha honom ljudligt kritisera framtida verk så betalade man honom en stor summa pengar, och lät honom vara med som konsult under utvecklandet av manuset, för tusen dollar i veckan. Man kan nog gissa att det fanns en tyst överenskommelse mellan MGM och Burroughs att han skulle hålla tyst om sina åsikter och istället vara positiv till filmen om han blev tillfrågad. I en pressrelease citerades han att ha sagt:

”Now that I have seen the picture I wish to express my appreciation of the splendid job you have done. This is a real Tarzan picture. . . .  Mr. Weissmuller makes a great Tarzan. He has youth, marvelous physique and magnetic personality.”

Vilket många, bland annat hans dotter, påstod inte överensstämde med hans personliga åsikter. Hans vanligaste invändning när någon tredjepart hade producerat något Tarzan-relaterat var att man gjorde Tarzan till någon sorts clown som drog enkla skratt genom att agera obildad och till och med ointelligent. Och här börjar vi komma in på den stora skillnaden mellan Burroughs litterära figur och hur han avbildas av andra i framtida alster-i Burroughs böcker var han en bildad adelsman som pratade, och inte bara pratade, han pratade som en välutbildad man från överklassen. I filmerna som startar med denna kan han inte prata alls, förutom gutturala läten och kommandon till aporna. Just det som Burroughs så högljutt och publikt protesterat mot tidigare, men som han nu berömde och hyllade. Hmmm. Hoppas han fick bra betalt (förutom de 40000 dollar han fick för rättigheterna plus tusen dollar i veckan i fem veckor som konsult….bra med flis i post-depressionens USA).

Louis B Mayer, ökänd ägare av MGM, utsåg Irving Thalberg till producent, som i sin tur anlitade William Van Dyke som regissör. Van Dyke började direkt leta efter huvudrollsinnehavaren, som såklart skulle vara vältränad och maskulin. Clark Gable blev tillfrågad till exempel, så även samtida storheter som Buster Crabbe och Randolph Scott. Man bestämde sig till slut för den kända idrottsmannen Herman Brix (som senare skulle ta artistnamnet Bruce Bennett), en man som tagit OS-guld i kula OCH var proffs i amerikansk fotboll. Brix skulle bara spela in en annan film först, en film om just amerikansk fotboll, som hette Touchdown, när han bröt axeln, och man var tvungen att hitta en ny stjärna. Brix historia som Tarzan var långt ifrån slut där, men det är en annan historia (som vi tar längre ned).

In träder då Johnny Weissmuller, också en olympier, men hans sport var simning. Han var lång och atletisk och fotogenisk. Då han var född i det som då var Österrike-Ungern av tyska föräldrar, hade han en bred dialekt, men den Tarzan som man planerade nu behövde inte prata, så han var perfekt. Det fanns bara ett problem-Weissmuller hade ett sponsoravtal med ett företag som gjorde simbyxor, och de ville förstås inte att Weissmuller skulle exponeras i bara ett höftskynke, så då var man tvungen att lösa även det kontraktet. Weissmuller skulle göra 14 Tarzan-filmer under sin karriär, så man kan nog tänka att det var värt besväret ändå.

Till rollen som Jane valde man Maureen O´Sullivan, ett ännu mer lyckat beslut i min mening. O´Sullivan kom från Irland, var vacker (så klart), begåvad, men hade också en personlighet som passade perfekt i rollen. Hon skulle förstås följa tidens ideal både utseendemässigt och i avbildningen av en aristokrat-kvinna, men hon är också självständig, kan svara för sig och utstrålar en oskyldig sexighet på ett sånt sätt som bara kan komma naturligt från någon som inte försöker vara just sexig. Då det här är en pre-code film så saknas det inte kameravinklar ner i urringning, avklädda scener och våta kläder, men så klart är det ändå ganska oskyldigt. Speciellt med tanke på hur avklädd Tarzan är….Självklart fanns det en ganska uppenbar tanke att det skulle uppstå sexuell spänning och romans mellan Tarzan och Jane, en tanke som det inte hymlas alltför mycket med. Det som är intressant är väl att det är hon som står för flirtandet, han är mer som en oskyldig prepubertal pojke som storögt tittar på Jane och undrar vad hon är för en varelse.

Det är fortfarande oklart vem som egentligen gjorde Tarzans lockrop. Maureen O´Sullivan hävdade till sin död att det var Johnny Weissmuller som själv gjorde det berömda skriket, och det påståd också Weissmuller själv och hans son, hur nu denne skulle kunna veta detta. Det finns dock som påstår att det var en operasångare vid namn John Henry Leech, och sen finns det andra som påstår att ljudet är en hopklippning av flera röster. Med tanke på tidens redigeringsmöjligheter så är jag själv tveksam till den. Vill man veta mer så finns det en hel wikipedia-artikel ägnat åt just Tarzan-skriket….(det mest intressanta med den är att det finns en sammanställning av varje Tarzans läte, många av de andra upplagorna, från den tidigaste ljudversionen, till radio, till 1935 års serial, använde ord som man angav innebörd, medans Weissmullers är just bara ett skrik, eller för att vara helt korrekt, en joddling).

Det dödas en hel del djur i filmen. De blir jagade över ett vattendrag av krokodiler, Tarzan dödar leoparder och lejon med sin kniv, elefanter blir skjutna…faktum är att just dessa inslag är väl det som är svårast att komma förbi idag. Det blir lite lättare att se på det när man ser att leoparden är en docka och krokodilerna trädstammar som skjuts på i vattnet. Man hade som sagt en mängd film kvar från filmen Trader Horn, och man använder det flitigt, speciellt i början, där man bak-projicerar miljöfilmningar mot scener med ”infödingar”, framförallt. Man tar sig faktiskt tid i första akten att noggrant förklara skillander mellan olika afrikanska stammar, deras politik och olika inställningar till omvärlden, som åskådare tänker man en liten stund att ”hmmm det här var modernt”, men sen träder dumma tjänare in och så förstås pygméstammen i slutet som är ett stort antal ”vita” dvärgar i blackface. Kärlekshistorien mellan Jane och Tarzan funkar hyfsat, men man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att Jane väljer att stanna kvar i djungeln. Trailern fokuserar mer på deras kärlekshistoria än vad själva filmen gör, och försöker sälja halv-erotiska inslag, i ett försök att lova mer än man kan hålla (djungelmannen och den vita kvinnan!). Mest förvånande i filmen är att man nämner Trader Horn, filmen man snott så mycket från.

 

Är då Tarzan värd att se idag? Ja, helt klart. Den är spännande, ofrivilligt rolig ibland, och väldigt fascinerande med tanke på att den hade varit omöjlig att göra idag. Så, se den, och se gärna uppföljaren Tarzan and his mate, som generellt anses vara den bästa av Weissmuller-erans Tarzan.

Ja, just det ja-Herman Brix. Här har vi en annan fascinerande historia. Som ni kanske kommer ihåg landade han ju giget som Tarzan men bröt något i axeln och fick låta rollen gå vidare. Han fick några år senare chansen igen, ett nytt produktionsbolag som skulle filma Burroughs verk planerade göra en så kallad serial, en följetong för biografer, och rafsade ihop ett manus, skickade iväg ett crew till Guatemala och började filma. Problemet var att det inte fanns några pengar. Den här gången porträtterades Tarzan på så som han var i böckerna-pratade vältaligt, var artig, belevad, och uppförde sig som en brittisk gentleman. Även hans apa fick det riktiga namnet, Nkema, istället för MGMs påhitt Cheetah, som var inskriven som ett skämt. Crewet fick återvända hem från Guatemala, de flesta fick inte betalt, och The new adventures of Tarzan fick avslutas på studiomark i Los Angeles. 1935 släpptes en serial i tolv delar, men blev snabbt bortglömd Brix blev några år senare castad i en serial som hette Hawk of the wilderness, en billig kopia av Tarzan, men inte heller den blev någon succé. Brix fick dock en hyfsad karriär som supporting actor och i b-filmer, och var en aktiv man resten av sitt 100-åriga liv. Bland annat hoppade han fortfarande fallskärm vid 96 års ålder.