Eaten alive (1976)
Regi: Tobe Hooper
Huvudroller: Neville Brand, Mel Ferrer, Carolyn Jones, Marilyn Burns, Kyle Richards, Robert Englund, Janus Blythe, Stuart Whitman, William Finley
Tobe Hooper regidebuterade med världens bästa skräckfilm, Texas Chainsaw Massacre om du inte visste det, och sen kunde det ju bara gå neråt såklart. Hans karriär har verkligen varit ömsom fullträffar och ömsom stolpskott och uppföljaren till hans debut får nog räknas till det senare, även om den fått kultstatus och nu finns som fet dubbel-bluray från Arrow. Jag gissar att en del av kultstatusen kommer från att Eaten alive var en av filmerna som man i England satte upp på Video nasty-listan, ett suveränt sätt att göra filmer mer intressanta än de är. Enligt wikipedia så var just den här filmen ett hatobjekt för Mary Whitehouse, en prominent figur som var drivande när det gällde förbud mot stötande videofilmer. Sånt ger ju såklart guldstjärnor i marginalen. Tycker bara det är lite konstigt att just den här ansågs så extremt stötande, för det är den inte. Den friades tydligen också i det efterföljande åtalet mot video nasty-filmerna.
Nå, den har sina poänger. I korthet handlar den om en hotellägare i amerikanska södern (såklart, såna här filmer utspelas väl alltid där?) med allt annat än stabilt psyke. Det är väldigt oklart hur folk hittar till hotellet för det verkar ligga sist på en ko-stig, och huset i sig ser ut att kunna rasa ihop vilken sekund som helst. Till hotellet hör också ett mindre zoo, med en enorm krokodil som huvudsaklig gäst. Gäster eller besökare på hotellet som ägaren (Brand) inte gillar åker ner till krokodilen. Själva storyn är inte mer avancerad än så (väldigt löst baserad på en historia från 30-talet om en man som ska ha mördat sin fru och slängt henne till krokodilerna), men man märker att det finns trådar som borde följts upp bättre-egentligen så skulle den nog handla om tjejen som filmen startar med, en flicka som blir utkastad från en bordell och hamnar på hotellet. Hennes pappa och syster dyker upp för att leta efter henne, men den här historien är aldrig speciellt central. En annan familj tar också in på hotellet, men först efter att krokodilen käkat upp familjens lilla hund. Pappan i familjen beter sig även han väldigt udda åt (minst sagt), och mamman har av någon anledning peruk. Också en storyline som vi inte får någon djupdykning i.
Istället ägnas mycket tid, speciellt första 45 minuterna, åt Brands mumlande, virriga, labila hotellägare. Det är inte dåligt, men ganska snart har man fattat poängen. Även sista halvtimmen, då allting faller ihop för stackars hotellägaren, är rätt tjatig och förutsägbar.
Men som sagt, det finns ljuspunkter-casten är den största. Här finns många skolade skådisar som tar sina roller på stort allvar och gör det som de kan, bland annat Robert Englund som spelar en ung hetsporre. Stuart Whitman gör sheriffen, Whitman är en skådis som idag kanske är lite bortglömd, men han har varit framstående skådis i filmer sen tidigt femtiotal. Att se honom i en sån här roll, i en sån här film blir man lite glad av. Sen gillar jag den murriga och grova känslan som man bara får från de här gamla 70-talsskräckisarna. Ljussättningen i början av filmen är så artificiell som det bara går, men antar att det ska spegla Brands mentala läggning. Scenografin i övrigt är i stort sett bara hotellet, med en krokodil som vi bara får se korta bilder av, och aldrig i helhet. Konstigt nog med stelopererad mun också.
Eaten alive får godkänt, men inte så mycket mer.
Fotnot: Såg du den här på video på 80-talet så hyrde du den förmodligen under annan titel, den har släppts under många olika namn: Death trap, horror hotel, Horror hotel massacre, Legend of the bayou…och några till.
Låt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
En film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.
Gubbe ser på film 