Etikettarkiv: gösta ekman

Att angöra en brygga (1965)

Att angöra en brygga
År 1965
Land Sverige
Regissör Tage Danielsson

Huvudroller: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hatte (Hans) Furuhagen, Katie Rolfsen, Hasse Alfredsson,

Att angöra en brygga (1965) Filmografinr 1965/23
Tidstypisk affisch

Vissa anser att det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts-medan andra (förmodligen aningen yngre tittare) tycker den är fånig, överdriven och föråldrad. Förmodligen mest det sista. Aningen åldersstigen kommer man ju inte ifrån att den är, den är ändå modiga 52 år, men som läsare av den här bloggen vet behöver det inte betyda ett dugg. Problemet för många, återigen speciellt yngre, är att den drar inspiration vilt ifrån många olika håll, och att dessa inspirationskällor idag i sig i många fall är bortglömda.

Jag går som vanligt händelserna i förväg. För den som händelsevis inte vet vad filmen handlar om så ska det firas midsommar på en skärgårdsö. Några är redan på ön (Ekman, Zetterlund, Rolfsen) och har dukat fram kräftorna. Resterande (med Ekborg som kapten som gravt överskattar sin egen förmåga) ska anlända med segelbåt, och på båten finns spriten. Tja, förutom de resterande gästerna då förstås. De misslyckas gång på gång med att, öhh, angöra bryggan och blir sittande ute på vattnet. Ekborg vägrar dessutom starta båtmotorn eftersom han anser att ”det är ju en segelbåt!”. Se där, där är handlingen i sin helhet, och det är nog där många börjar få problem. Filmen handlar egentligen inte om någonting, men den har inte några aspirationer att berätta något djupt heller. Tempot är, för sin tid iallafall, högt, och mycket scener görs utan dialog. Det är många rekvisita-gags, många faller i vattnet, och det är många absurda inslag. En av de saker som fick mig att skratta flera gånger i början på filmen är Tage Danielssons allvarliga direktör som gång på gång får saker i huvudet. Det är simpelt, men det funkar.

Det är mycket filmiskt gjort, det är inte på något sätt en filmad revy, utan är mycket inspirerad av samtida film, nya franska vågen, till exempel Tati, där vardagssituationer dras till en absurd spets. Allt berättas via filmrutor, och väldigt lite med dialog, förutom för att sätta upp nästa scen. Man skulle kunna se Hasse Alfredssons figur Garbo som ett exempel på det-han är en permanentboende fiskare med dialekt som ingen förstår, han spottar och fräser men utan att egentligen säga ett ord. Att han heter Garbo beror på att han är ett stort filmfan och skriver brev till amerikanska filmstjärnor, men det finns säkert en symbolik i att man gav honom namn efter stumfilmserans största stjärna.Angörabrygga2

Så, på många sätt funkar filmen utmärkt, man ska ge den cred för det den gjorde, nämligen som ett inslag i den europeiska filmberättarvågen. För sin tid var den mycket modern, och vann en hel del priser (i Europa, ska nog tilläggas). Den gjorde också succé på bio, så det var inte bara en film som tilltalade filmkritikerna. Men hur funkar den idag? Ja, sådär skulle jag vilja säga. Med moderna ögon är den just aningen förlegad, med regi och skådespelarinsatser som känns lite Roliga Timmen emellanåt. Som viktigt inslag i svenska filmhistorien är den omistlig.

Som bakfyllefilm på midsommardagen funkar den utmärkt. Att dessutom få se barndomsidolen Hatte i en av sina roligaste roller gör inte saken sämre.

Annonser

Chans (1962)

Chans (1962)

Regi: Gunnar Hellström
Huvudroller: Lillevi Bergman, Gösta Ekman, Bertil Anderberg, Åke Fridell, Jan Tiselius, Gudrun Brost, Lottie Ejebrant (listad som Gunhild Ejebrant)

Chans är gjord efter en roman om raggare som kom 1961, av Birgitta Stenberg. Hon skrev själv manuset till filmen, och då jag inte läst boken och inte är ett dugg insatt i Stenbergs avsikter med boken tänker jag inte kommentera hur väl hon lyckades med det; filmen handlar om en ung flicka, Mari, som muckar från ungdomsvårdsanstalt, skickas ner till Skåne för att hållas borta från sitt gamla gäng, rymmer därifrån och tar sig till Stockholm. Där sker, såklart, nya förvecklingar.

Filmen försöker säga flera saker, och lyckas halvbra med det. Dels försöker den visa att Mari inte haft någon vidare chans (häpp) att påverka sitt eget liv. Dels handlar den till stor del om alla män som utnyttjar henne när hon faktiskt försöker påverka sitt liv. Att det här skulle ses som en kultfilm ställer jag mig dock tveksam till-den är varken tillräckligt utflippad eller tillräckligt usel för att kvalificera sig. Men är man på det humöret så finns det en del som man kan fnissa åt också.

Jag suckade lite när jag la den här DVD-n i spelaren, för jag trodde inte på den alls. Jag tänker inte påstå att jag fick någon enorm filmupplevelse, men den har ändå något sevärt i sig. Hellströms regi är okej, det finns många fina Stockholmsbilder om man är intresserad av sånt, och det finns ändå ett feministiskt patos i den som kanske funkar än idag. Det saknas dock nerv i den, någon sorts konflikt, någon sorts mål för Mari att uppnå mer än att slippa ifrån snuten.

Lottie Ejebrant gör sin debut i den här filmen, ni vet Kim Anderzons resekompis från Sällskapsresan. Hon är med en kort scen i början.Gösta Ekman gör en något bortkommen, men hygglig, student som röker gräs och bjussar på whiskey. Inte den viktigaste filmen i Svenska Kultfilmsklassiker-boxen.

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

lindstedtLåt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisenEn film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.