Lady Snowblood (Shurayukihime) (1973)
Regi: Toshiya Fujita Huvudroller: Meiko Kaji, Toshio Kurosawa, Masaaki Daimon, Miyoko Akaza
Okej, låt oss få det överstökat direkt-det här är filmen som Kill Bill är baserad på. Och det är inte jag som gissar för att verka insatt, eller för att dissa Tarantino, det är inte direkt en hemlighet att det är så. Handlingen är mer eller mindre direkt lyft från den här filmen (efter att ha genomgått en Tarantino-modifiering såklart), vissa scener är likadana, och om någon tvekan skulle finnas kvar, Tarantino lät alla som jobbade med Kill Bill titta på den här filmen om och om igen för att fånga känslan från den. Enligt uppgift. Som extra bonus använde han musik som Meiko Kaji sjungit in (vilket i sin tur gav henne en ny skjuts i sin sångkarriär, på ålderns höst).
Sådär då, då lämnar vi Tarantino och ägnar oss åt den här filmen. Lady Snowblood är, precis som Lone Wolf and Cub, baserad på en japansk tecknad serie, en manga, vid namn Shurayukihime (enligt google translate betyder det ”Fighting Snö Prinsessa” och det verkar inte vara helt oäven översättning). Historien baseras som vanligt på hämnd. Innan hon föds blir Lady Snowbloods (Kajis karaktär) mammas man och son mördade av ett gäng med skurkar. Mamman blir våldtagen under tre dagar av samma skurkar och när hon själv söker hämnd åker hon i fängelse. Hon ser till att bli gravid, men dör själv vid födelsen av sin dotter, som i sin tur ärver mammans hämnd. Snowblood uppfostras av en hårdför munk, och hela hennes liv går ut på att spåra upp skurkarna och utkräva hämnd.
Till skillnad från Kill Bill (okej, NU är det sista gången jag skriver om Tarantino) är inte Lady Snowblood gjord för att vara cool och visuell-däremot är den båda de sakerna av bara farten. Filmen handlar egentligen om de förödande i hämnd, och hur den ärvs i generationer. Under tiden den berättar detta är den cool, underhållande, våldsam och vacker. Jag läser andra recensioner där många verkar tycka att filmen enbart är gjord för att vara snygg och stilren, men det håller jag inte med om; här finns en bra historia som berättas, och stilen kommer aldrig i vägen för den. Manga-bakgrunden är tydlig, och ibland har man till och med klippt in bildrutor från tecknade serien. Efter en första akt där bakgrundshistorien berättas, och där vi får se hur mamman på sin dödsbädd berättar varför det är så viktigt att hennes dotter fortsätter jakten på hämnd, tar den ordentlig fart i akt två och vi sugs in i en skickligt berättad historia. En journalist skriver om den hämndkrävande kvinnan och hennes historia och de överlevande skurkarna kryper fram ur sina hålor.
Lady Snowblood är väl värd de 100 minuternas investering. Vacker och våldsam samtidigt, och Kaji i huvudrollen är precis samma-vacker och våldsam. Det finns dock några saker på minuskontot-dessa eviga blodsfontäner som varje offer bjussar på blir lite fåniga när man sett några stycken, och jag vet inte varför, men filmblod på den här tiden såg alltid fejk ut. Som dåligt rörd målarfärg man skulle måla huset med, typ. Vid 1:14 in i filmen finns en lustig bild också; en vacker solnedgång-men med en helt klart modern stad som avtecknar sig mot horisonten. Varför den överlevde klippningen är en gåta. Det som dock stör mig mest är några av fightscenerna i början av filmen-Kajis största brist är att hon inte har en jävla aning om hur man fightas. Det ser mer än lovligt tafatt ut ibland, men det är faktiskt bara i början, hon räddas av klippning och närbilder mot slutet, så det märks inte alls lika mycket då. Filmen gjordes tydligen på en minimal budget, och enligt IMDB så har den något sorts rekord i hur lite film som använts för att göra den, så jag tror vi kan ursäkta eventuella missar. Omtagningar var tydligen inte på tapeten. När man dessutom ser hur mycket blodduschar alla får så fattar man att de inte kunde ha tusen ombyten redo ifall något gick åt skogen, det var bara att köra vidare antar jag.
Så funkar filmen idag? Det tycker jag, om inte annat för att den fått så stor revival efter…ja, den där andra filmen ni vet. Jag skickar mycket skit på Tarantino, men det betyder inte att jag tycker att Kill Bill-filmerna är dåliga. Jag säger inte att den här är bättre-den är annorlunda, och sevärd för sin egen skull.
Filmen är utgiven av Njuta Films så den håller hög kvalitet på alla sätt, möjligtvis kunde man ha önskat sig mer extramaterial, men det är ju inte säkert att det ens existerar.
Mangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.
Gubbe ser på film 