Etikettarkiv: toshiya fujita

Lady Snowblood 2:Love song of vengeance (1974)

Lady Snowblood 2: Love song of vengeance (Shurayuki-Hime: Urami Koiuta)Regi: Toshiya Fujita Huvudroller:Meiko Kaji, Juzo Itami, Kazuko Yoshiyuki

lady-snowblood-2-love-song-of-vengeance-movie-poster-1974-1020464967Naturligtvis kom det en uppföljare till Lady Snowblood, och här blir fröken Snöblod indragen i politiska intriger i efterdyningarna till det Rysk-Japanska kriget i början av 1900-talet. Även andra delen är sevärd-men med fler förbehåll än ettan. För storyn i första filmen var tidlös och universell, men handlingen runt hämnd genom generationer var försatt i en tid och en kultur där den kändes verklig och påtaglig. Handlingen i uppföljaren handlar mer om maktspel i den politiska toppen, och känns ibland mer som en spionhistoria.

 

Lady Snowblood, fortfarande spelad med den äran av Meiko Kaji, blir tillfångatagen för brotten hon begick i första filmen, och dömd till döden. Hon blir fritagen på väg till galgen, men de som ligger bakom fritagningen förväntar sig att hon ska betala tillbaka med att spionera på en politisk upprorsmakare och stjäla ett viktigt brev som han har. För att göra en lång historia kort-det blir snart dags att hämnas lite här också.

Jag satt och funderade på vilken av filmerna som är snyggast, och jag lutar nästan åt att det är den här-det syns att budgeten definitivt är större här, man har kostat på scenerierna lite mer, fotot är mer genomtänkt och man har nog till och med kunnat kosta på sig omtagningar. Därmed inte sagt att den här filmen är bättre än ettan, för det är den inte. Storyn har jag redan tagit upp, men våldet är råare och mer utdraget i andra filmen, och det tjänar den inte på. Bland annat finns en tortyrscen som dels är onödigt utdragen, men också taffligt gjord. Något som störde mig väldigt mycket var sminket-inte nog med att sår och blessyrer flyttar sig i ansiktet mellan klippen, sminket ser ibland också ut som om en fjärdeklass haft skolpjäs. Sen, om jag ska fortsätta vara gnällgubbe, så har jag svårt att köpa att stuntmän från budons hemland är så kassa på att slåss. Det ser erbarmligt ut ibland.

snowblood2

Men är det en dålig film då alltså? Nej, det är det inte. Filmen är snygg och har ändå ett bra flyt, den blir aldrig stillastående. Meiko Kaji är en sval skönhet och jag tycker nästan hon vuxit in bättre i rollen nu än i första, då hon ibland såg lite bortkommen ut. Tyckte du om första, eller du tycker om den här typen av hårt stiliserade, våldsamma, japanska filmer så kommer du tycka om den här också. Men är du en sån person så antar jag att du redan sett den förstås…

Även den här köpte jag i utgåva från Njuta films, men den finns också som Criterion Collection box med båda filmerna. Min utgåva är snygg och bilden kristallklar, och det räknar jag med att Criterions också är.

Se där, en hel recension av Lady Snowblood och jag har inte nämnt Tarantino!

Annonser

Lady Snowblood (1973)

Lady Snowblood (Shurayukihime) (1973)

Regi: Toshiya Fujita Huvudroller: Meiko Kaji, Toshio Kurosawa, Masaaki Daimon, Miyoko Akaza

Lady-Snowblood-Wallpaper-2

Okej, låt oss få det överstökat direkt-det här är filmen som Kill Bill är baserad på. Och det är inte jag som gissar för att verka insatt, eller för att dissa Tarantino, det är inte direkt en hemlighet att det är så. Handlingen är mer eller mindre direkt lyft från den här filmen (efter att ha genomgått en Tarantino-modifiering såklart), vissa scener är likadana, och om någon tvekan skulle finnas kvar, Tarantino lät alla som jobbade med Kill Bill titta på den här filmen om och om igen för att fånga känslan från den. Enligt uppgift. Som extra bonus använde han musik som Meiko Kaji sjungit in (vilket i sin tur gav henne en ny skjuts i sin sångkarriär, på ålderns höst).

Sådär då, då lämnar vi Tarantino och ägnar oss åt den här filmen. Lady Snowblood är, precis som Lone Wolf and Cub, baserad på en japansk tecknad serie, en manga, vid namn Shurayukihime (enligt google translate betyder det ”Fighting Snö Prinsessa” och det verkar inte vara helt oäven översättning). Historien baseras som vanligt på hämnd. Innan hon föds blir Lady Snowbloods (Kajis karaktär) mammas man och son mördade av ett gäng med skurkar. Mamman blir våldtagen under tre dagar av samma skurkar och när hon själv söker hämnd åker hon i fängelse. Hon ser till att bli gravid, men dör själv vid födelsen av sin dotter, som i sin tur ärver mammans hämnd. Snowblood uppfostras av en hårdför munk, och hela hennes liv går ut på att spåra upp skurkarna och utkräva hämnd.

Till skillnad från Kill Bill (okej, NU är det sista gången jag skriver om Tarantino) är inte Lady Snowblood gjord för att vara cool och visuell-däremot är den båda de sakerna av bara farten. Filmen handlar egentligen om de förödande i hämnd, och hur den ärvs i generationer. Under tiden den berättar detta är den cool, underhållande, våldsam och vacker. Jag läser andra recensioner där många verkar tycka att filmen enbart är gjord för att vara snygg och stilren, men det håller jag inte med om; här finns en bra historia som berättas, och stilen kommer aldrig i vägen för den. Manga-bakgrunden är tydlig, och ibland har man till och med klippt in bildrutor från tecknade serien. Efter en första akt där bakgrundshistorien berättas, och där vi får se hur mamman på sin dödsbädd berättar varför det är så viktigt att hennes dotter fortsätter jakten på hämnd, tar den ordentlig fart i akt två och vi sugs in i en skickligt berättad historia. En journalist skriver om den hämndkrävande kvinnan och hennes historia och de överlevande skurkarna kryper fram ur sina hålor.

Lady Snowblood är väl värd de 100 minuternas investering. Vacker och våldsam samtidigt, och Kaji i huvudrollen är precis samma-vacker och våldsam. Det finns dock några saker på minuskontot-dessa eviga blodsfontäner som varje offer bjussar på blir lite fåniga när man sett några stycken, och jag vet inte varför, men filmblod på den här tiden såg alltid fejk ut. Som dåligt rörd målarfärg man skulle måla huset med, typ. Vid 1:14 in i filmen finns en lustig bild också; en vacker solnedgång-men med en helt klart modern stad som avtecknar sig mot horisonten. Varför den överlevde klippningen är en gåta. Det som dock stör mig mest är några av fightscenerna i början av filmen-Kajis största brist är att hon inte har en jävla aning om hur man fightas. Det ser mer än lovligt tafatt ut ibland, men det är faktiskt bara i början, hon räddas av klippning och närbilder mot slutet, så det märks inte alls lika mycket då. Filmen gjordes tydligen på en minimal budget, och enligt IMDB så har den något sorts rekord i hur lite film som använts för att göra den, så jag tror vi kan ursäkta eventuella missar. Omtagningar var tydligen inte på tapeten. När man dessutom ser hur mycket blodduschar alla får så fattar man att de inte kunde ha tusen ombyten redo ifall något gick åt skogen, det var bara att köra vidare antar jag.

Så funkar filmen idag? Det tycker jag, om inte annat för att den fått så stor revival efter…ja, den där andra filmen ni vet. Jag skickar mycket skit på Tarantino, men det betyder inte att jag tycker att Kill Bill-filmerna är dåliga. Jag säger inte att den här är bättre-den är annorlunda, och sevärd för sin egen skull.

Filmen är utgiven av Njuta Films så den håller hög kvalitet på alla sätt, möjligtvis kunde man ha önskat sig mer extramaterial, men det är ju inte säkert att det ens existerar.