Att angöra en brygga (1965)

Att angöra en brygga
År 1965
Land Sverige
Regissör Tage Danielsson

Huvudroller: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hatte (Hans) Furuhagen, Katie Rolfsen, Hasse Alfredsson,

Att angöra en brygga (1965) Filmografinr 1965/23
Tidstypisk affisch

Vissa anser att det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts-medan andra (förmodligen aningen yngre tittare) tycker den är fånig, överdriven och föråldrad. Förmodligen mest det sista. Aningen åldersstigen kommer man ju inte ifrån att den är, den är ändå modiga 52 år, men som läsare av den här bloggen vet behöver det inte betyda ett dugg. Problemet för många, återigen speciellt yngre, är att den drar inspiration vilt ifrån många olika håll, och att dessa inspirationskällor idag i sig i många fall är bortglömda.

Jag går som vanligt händelserna i förväg. För den som händelsevis inte vet vad filmen handlar om så ska det firas midsommar på en skärgårdsö. Några är redan på ön (Ekman, Zetterlund, Rolfsen) och har dukat fram kräftorna. Resterande (med Ekborg som kapten som gravt överskattar sin egen förmåga) ska anlända med segelbåt, och på båten finns spriten. Tja, förutom de resterande gästerna då förstås. De misslyckas gång på gång med att, öhh, angöra bryggan och blir sittande ute på vattnet. Ekborg vägrar dessutom starta båtmotorn eftersom han anser att ”det är ju en segelbåt!”. Se där, där är handlingen i sin helhet, och det är nog där många börjar få problem. Filmen handlar egentligen inte om någonting, men den har inte några aspirationer att berätta något djupt heller. Tempot är, för sin tid iallafall, högt, och mycket scener görs utan dialog. Det är många rekvisita-gags, många faller i vattnet, och det är många absurda inslag. En av de saker som fick mig att skratta flera gånger i början på filmen är Tage Danielssons allvarliga direktör som gång på gång får saker i huvudet. Det är simpelt, men det funkar.

Det är mycket filmiskt gjort, det är inte på något sätt en filmad revy, utan är mycket inspirerad av samtida film, nya franska vågen, till exempel Tati, där vardagssituationer dras till en absurd spets. Allt berättas via filmrutor, och väldigt lite med dialog, förutom för att sätta upp nästa scen. Man skulle kunna se Hasse Alfredssons figur Garbo som ett exempel på det-han är en permanentboende fiskare med dialekt som ingen förstår, han spottar och fräser men utan att egentligen säga ett ord. Att han heter Garbo beror på att han är ett stort filmfan och skriver brev till amerikanska filmstjärnor, men det finns säkert en symbolik i att man gav honom namn efter stumfilmserans största stjärna.Angörabrygga2

Så, på många sätt funkar filmen utmärkt, man ska ge den cred för det den gjorde, nämligen som ett inslag i den europeiska filmberättarvågen. För sin tid var den mycket modern, och vann en hel del priser (i Europa, ska nog tilläggas). Den gjorde också succé på bio, så det var inte bara en film som tilltalade filmkritikerna. Men hur funkar den idag? Ja, sådär skulle jag vilja säga. Med moderna ögon är den just aningen förlegad, med regi och skådespelarinsatser som känns lite Roliga Timmen emellanåt. Som viktigt inslag i svenska filmhistorien är den omistlig.

Som bakfyllefilm på midsommardagen funkar den utmärkt. Att dessutom få se barndomsidolen Hatte i en av sina roligaste roller gör inte saken sämre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s