Etikettarkiv: svensk

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Annonser

Att angöra en brygga (1965)

Att angöra en brygga
År 1965
Land Sverige
Regissör Tage Danielsson

Huvudroller: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hatte (Hans) Furuhagen, Katie Rolfsen, Hasse Alfredsson,

Att angöra en brygga (1965) Filmografinr 1965/23
Tidstypisk affisch

Vissa anser att det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts-medan andra (förmodligen aningen yngre tittare) tycker den är fånig, överdriven och föråldrad. Förmodligen mest det sista. Aningen åldersstigen kommer man ju inte ifrån att den är, den är ändå modiga 52 år, men som läsare av den här bloggen vet behöver det inte betyda ett dugg. Problemet för många, återigen speciellt yngre, är att den drar inspiration vilt ifrån många olika håll, och att dessa inspirationskällor idag i sig i många fall är bortglömda.

Jag går som vanligt händelserna i förväg. För den som händelsevis inte vet vad filmen handlar om så ska det firas midsommar på en skärgårdsö. Några är redan på ön (Ekman, Zetterlund, Rolfsen) och har dukat fram kräftorna. Resterande (med Ekborg som kapten som gravt överskattar sin egen förmåga) ska anlända med segelbåt, och på båten finns spriten. Tja, förutom de resterande gästerna då förstås. De misslyckas gång på gång med att, öhh, angöra bryggan och blir sittande ute på vattnet. Ekborg vägrar dessutom starta båtmotorn eftersom han anser att ”det är ju en segelbåt!”. Se där, där är handlingen i sin helhet, och det är nog där många börjar få problem. Filmen handlar egentligen inte om någonting, men den har inte några aspirationer att berätta något djupt heller. Tempot är, för sin tid iallafall, högt, och mycket scener görs utan dialog. Det är många rekvisita-gags, många faller i vattnet, och det är många absurda inslag. En av de saker som fick mig att skratta flera gånger i början på filmen är Tage Danielssons allvarliga direktör som gång på gång får saker i huvudet. Det är simpelt, men det funkar.

Det är mycket filmiskt gjort, det är inte på något sätt en filmad revy, utan är mycket inspirerad av samtida film, nya franska vågen, till exempel Tati, där vardagssituationer dras till en absurd spets. Allt berättas via filmrutor, och väldigt lite med dialog, förutom för att sätta upp nästa scen. Man skulle kunna se Hasse Alfredssons figur Garbo som ett exempel på det-han är en permanentboende fiskare med dialekt som ingen förstår, han spottar och fräser men utan att egentligen säga ett ord. Att han heter Garbo beror på att han är ett stort filmfan och skriver brev till amerikanska filmstjärnor, men det finns säkert en symbolik i att man gav honom namn efter stumfilmserans största stjärna.Angörabrygga2

Så, på många sätt funkar filmen utmärkt, man ska ge den cred för det den gjorde, nämligen som ett inslag i den europeiska filmberättarvågen. För sin tid var den mycket modern, och vann en hel del priser (i Europa, ska nog tilläggas). Den gjorde också succé på bio, så det var inte bara en film som tilltalade filmkritikerna. Men hur funkar den idag? Ja, sådär skulle jag vilja säga. Med moderna ögon är den just aningen förlegad, med regi och skådespelarinsatser som känns lite Roliga Timmen emellanåt. Som viktigt inslag i svenska filmhistorien är den omistlig.

Som bakfyllefilm på midsommardagen funkar den utmärkt. Att dessutom få se barndomsidolen Hatte i en av sina roligaste roller gör inte saken sämre.