Etikettarkiv: birgitta andersson

Att angöra en brygga (1965)

Att angöra en brygga
År 1965
Land Sverige
Regissör Tage Danielsson

Huvudroller: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hatte (Hans) Furuhagen, Katie Rolfsen, Hasse Alfredsson,

Att angöra en brygga (1965) Filmografinr 1965/23
Tidstypisk affisch

Vissa anser att det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts-medan andra (förmodligen aningen yngre tittare) tycker den är fånig, överdriven och föråldrad. Förmodligen mest det sista. Aningen åldersstigen kommer man ju inte ifrån att den är, den är ändå modiga 52 år, men som läsare av den här bloggen vet behöver det inte betyda ett dugg. Problemet för många, återigen speciellt yngre, är att den drar inspiration vilt ifrån många olika håll, och att dessa inspirationskällor idag i sig i många fall är bortglömda.

Jag går som vanligt händelserna i förväg. För den som händelsevis inte vet vad filmen handlar om så ska det firas midsommar på en skärgårdsö. Några är redan på ön (Ekman, Zetterlund, Rolfsen) och har dukat fram kräftorna. Resterande (med Ekborg som kapten som gravt överskattar sin egen förmåga) ska anlända med segelbåt, och på båten finns spriten. Tja, förutom de resterande gästerna då förstås. De misslyckas gång på gång med att, öhh, angöra bryggan och blir sittande ute på vattnet. Ekborg vägrar dessutom starta båtmotorn eftersom han anser att ”det är ju en segelbåt!”. Se där, där är handlingen i sin helhet, och det är nog där många börjar få problem. Filmen handlar egentligen inte om någonting, men den har inte några aspirationer att berätta något djupt heller. Tempot är, för sin tid iallafall, högt, och mycket scener görs utan dialog. Det är många rekvisita-gags, många faller i vattnet, och det är många absurda inslag. En av de saker som fick mig att skratta flera gånger i början på filmen är Tage Danielssons allvarliga direktör som gång på gång får saker i huvudet. Det är simpelt, men det funkar.

Det är mycket filmiskt gjort, det är inte på något sätt en filmad revy, utan är mycket inspirerad av samtida film, nya franska vågen, till exempel Tati, där vardagssituationer dras till en absurd spets. Allt berättas via filmrutor, och väldigt lite med dialog, förutom för att sätta upp nästa scen. Man skulle kunna se Hasse Alfredssons figur Garbo som ett exempel på det-han är en permanentboende fiskare med dialekt som ingen förstår, han spottar och fräser men utan att egentligen säga ett ord. Att han heter Garbo beror på att han är ett stort filmfan och skriver brev till amerikanska filmstjärnor, men det finns säkert en symbolik i att man gav honom namn efter stumfilmserans största stjärna.Angörabrygga2

Så, på många sätt funkar filmen utmärkt, man ska ge den cred för det den gjorde, nämligen som ett inslag i den europeiska filmberättarvågen. För sin tid var den mycket modern, och vann en hel del priser (i Europa, ska nog tilläggas). Den gjorde också succé på bio, så det var inte bara en film som tilltalade filmkritikerna. Men hur funkar den idag? Ja, sådär skulle jag vilja säga. Med moderna ögon är den just aningen förlegad, med regi och skådespelarinsatser som känns lite Roliga Timmen emellanåt. Som viktigt inslag i svenska filmhistorien är den omistlig.

Som bakfyllefilm på midsommardagen funkar den utmärkt. Att dessutom få se barndomsidolen Hatte i en av sina roligaste roller gör inte saken sämre.

Brott i paradiset (1959)

Brott i paradiset (1959)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Karl-Arne Holmsten, Gerd Hagman, Bengt Eklund, Torsten Lilliecrona, Sven-Eric Gamble, Inga Gill, Birgitta Andersson

Fyra män gör inbrott och blåser ett kassaskåp. Under inbrottet dör nattvakten, och varken tittarna eller brottslingarna vet vem som egentligen mördade honom. De kommer iväg med pengarna från skåpet, men de vågar inte använda dem eftersom de är rädda att åka fast för mord istället för rån. Tio år senare får en nattvaktens son ett anonymt tips om hur det hela gick till. Samtidigt som detta får en kriminalreporter genom förväxling reda på tipset och börjar också nysta i fallet.

Det här är den svagaste filmen i samlingen, tycker jag. Intrigen är faktiskt ganska intressant, men genom fåniga förväxlingar och tillrättalagd handling blir allt ganska fluffigt och lättviktigt. Speciellt mot slutet börjar man undra hur ledtrådarna kan falla huvudpersonerna i händerna hela tiden.

Det roligaste med filmen är skådespelarna-Harriet Andersson är den ambitiösa och något naiva kriminalreportern, Gunnar Björnstrand hennes mentor, eller den ”gamla stofilen”. För oss som är uppvuxna på 70-talet är det något av en kulturchock att se Saltkråkans Farbror Melker som ett kriminellt mastermind, en ung Inga Gill som kioskbiträde (här var hon gift med Karl-Arne Holmsten), Bengt Eklund, också av Saltkråkan-fame samt förstås en ung (och väldigt snygg) Birgitta Andersson.Japp, Hedvig och hennes syster i samma film!  Miljöerna är väldigt påkostade och snygga, men allt i allt är det här ingen film man kommer att bära med sig någon längre tid.

Den stora deckarboxen 3/7