Etikettarkiv: 1960

Lite mer om Huset…

På min Facebooksida (som jag tycker du ska gilla, om du inte redan gör det) la jag häromdagen upp en bild föreställande tavlan som inspirerade till huset i Psycho, alltså Norman Bates hus. Tavlan är House by the railroad av Edward Hopper. Det blev lite diskussion runt detta, så jag blev lite intresserad. Här är tavlan och en stillbild från Psycho.

house-by-the-railroad univ_psycho_frame_a

 

 

 

 

Man kan se klara likheter, men också att många saker är ändrade, framförallt de gotiska fönstren på översta våningarna. Båda bilderna avbildar huset underifrån (i filmen får vi nästan bara se huset från den här vinkeln, förutom när personer går in i huset). Hoppers hus ligger vid en järnväg, Bates Motel vid en enslig väg (enslig eftersom det kommit en ny motorväg längre bort). Båda husen ser malplacerade ut, för stora för sitt syfte.

Exakt varför Hitchcock valde detta hus som förlaga vet jag inte, men faktumet att det är tre våningar spelar förmodligen roll. Som jag har skrivit förut så var psykoanalysen den rådande teorin om människors beteende och psykiska mående, och även om Hitchcock själv kanske inte var jätteinsatt, så har Psychos manusförfattare Joseph Stefano uppgivit att han var djupt insatt i psykoanalys vid den här tiden. De tre våningarna kan representera Freuds teori om Jaget, Överjaget och Detet. Det kan också vara en teori om varför Hitchcock valde att ta bort fönstren, men där kanske jag övertolkar. Huset ser kanske också helt enkelt läskigare ut utan de stora fönstren, och man tänker sig att det är mörkt på de översta våningarna.

När vi först ser Norman är han lite nervös och artigt stel, men ändå nyfiken och på gränsen till flirtig med Marion Crane (Leigh). Han har beiga kläder. Efter mordet, då Arbogast kommer för att undersöka, är han nervös, stammar, orolig (och har bytt skjorta till en svart). Arbogast kommer in i huset (eller Norman Bates skalle/psyke) och blir mördad (SPOILER!). Bates bär ner mamma till källaren (detet). När Marions syster och pojkvän kommer är Bates uppsluppen och glad-med vit skjorta. Mamma är nere i källaren-för en liten stund får den riktiga Norman komma fram. Allt går förstås åt skogen när mamma upptäcks.

norman-carrying-mother-2
Ner i källaren med dig

Hitchcock ska med flit ha valt ett högt bostadshus i kontrast mot det långsträckta hotellet (”12 rooms, 12 vacancies!”). Detta kan ha varit ett rent designval.

Huset har använts flitigt sedan Psycho. Det har stått på Universals ”backlot” och använts i ett flertal olika produktioner, för både TV och film. Den här sidan har en ganska bra genomgång av dessa: http://www.retroweb.com/universal_psycho.html

Har man vägarna förbi Los Angeles kan man besöka huset på Universals tour guide: http://www.thestudiotour.com/ush/backlot/psychohouse.php (tack Tina).

Här finns en intressant utläggning om kopplingen mellan Hopper och Hitchcock: http://www.alfredhitchcockgeek.com/2009/11/hitchcocks-most-hopperesque-film-psycho.html (tack Pelle).

Återigen vill jag påpeka att Freuds teorier bara var snömos, men de är relevanta i såna här sammanhang eftersom de inte ansågs vara snömos när filmen gjordes.

 

Tärningen är kastad (1960)

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.