Etikettarkiv: sif ruud

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Annonser

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Regi: Arne Mattson
Manus: Maria Lang
Huvudroller: Karl-Arne Holmsten, Per Oscarsson, Folke Sundqvist, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Stig Järrel, Allan Edwall.

På dagen hon ska gifta sig försvinner bruden spårlöst och är borta mer än ett dygn, innan hon hittas…tja, ni fattar. Maria Lang har skrivit ett ganska spännande och dugligt manus med lite annorlunda intrig. Som vanligt är alla misstänkta, alla ljuger och alla har sina hemligheter. Holmsten är en helt okej Christer Wijk som bestämt och rådigt utreder alla lösa trådar. Det man saknar med Wijk är lite personlighet. han står sig ganska slätt i jämförelse med en Poirot eller en Miss Marple-och jämförelsen är inte helt tagen ur luften för både Ljuvlig är sommarnatten och När mörkret faller är klart inspirerade av Christies böcker.

Arne Mattsons regi är som vanligt påhittig och driven, mycket rörelse i foto och väldigt lite tid är händelselös.Det finns dock en del lösa trådar, men jag tror att de försvann i klippningen snarare än manuset-till exempel är Allan Edwalls luffare helt bortkastad, vad är syftet med den rollen? Wijks svartsjuka fästmö är ännu mer mysterisk-hon introduceras, får ett utbrott…och sen får vi inte se henne mer. Har en känsla av att det förklaras bättre i boken, men att det inte fick plats i filmen.

En av de bättre i Den stora deckarboxen, film 6/7.

Tärningen är kastad (1960)

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.

 

I dimma dold (1953)

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.