vic suneson | Gubbe ser på film

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13 Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.