Etikettarkiv: anita björk

Tärningen är kastad (1960)

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.

 

Det kom en gäst…(1947)

Det kom en gäst…(1947)
Regi: Arne Mattson
Huvudroller: Sture Lagerwall, Karl-Arne Holmsten, Erik ´Bullen´Berglund, Naima Wifstrand, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Anita Björk, Ivar Kåge, Julia Caesar

Det här är första filmen i Studio S ”Den stora deckarboxen”, så låt oss titta på själva boxen först innan vi tar oss an filmerna. Studio S har tidigare gjort stora kulturgärningar genom att släppa t.ex. ”Hembiträdesboxen”, ”Pilsnerfilmsboxen” och ”Den stora Povel Ramel-boxen”. Ska erkänna att det här var den första som retade min köplusta, men jag applåderar ändå initiativet att släppa de här gamla svenska kulturinstitutionerna i samlade format.

Deckarboxen_frontI det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.

Men Studio S, era j-a puckon, en grej är helt åt skogen-skivorna ligger på en enda plastpinne i boxen, vilket gör risken för repning stor när man byter skivor, och för övrigt bara är ett jäkla bök. Helt onödigt också-finns mycket smartare lösningar. Tycker man att jag är lite väl anal nu så låt mig förklara: De som köper en sån här box är antingen väldigt filmintresserade och vill inte riskera repa sina skivor, eller låta de ligga framme bara för att man är inne på fjärde filmen i samlingen, alternativt så får man inse att medelåldern hos publiken som köper en sån här box är ganska hög, och förmodligen kommer att ha problem med att pilla upp skivorna från plastpinnen. Gör om, gör rätt.

(Tillägg: Jag fick svar på twitter från Stefan Nylén på Njuta films, så här skriver han:

”tyvärr är ”en pinne” enda lösningen som finns hos vårt tryckeri nu för tiden. Ledsen för det. Men lossa alla filmer på en gång”.

Jag känner mig hedrad över att de läst min recension och att Stefan bemödat sig om att svara. Jag förstår också att det handlar om en tillverkningsfråga. Jag hoppas att det går att ändra på i framtiden).

DET KOM EN GA╠êST - STUDIOS_SF - 02Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Jag kände mer underhållen än jag förväntat mig av den här faktiskt, även om mycket i den känns föråldrat-framförallt dialogen. Men den är kort och tight, rappt berättad och erfaret regisserat av Arne Mattson. Fotot är av Martin Bodin och är kanske det bästa med filmen-stämningsfulla tagningar med långa skuggor och närbilder, rörlig kamera som ger liv åt filmen. En sak som jag alltid uppskattar i de här gamla filmerna är exteriörfotot, här är det svensk vinter och jag kan tänka mig att det var rätt knepigt att fånga det så bra, så beröm för det. För alla som upplevt svensk vinter så ser man när det är fejksnö och när det är på riktigt-det här definitivt på riktigt.
Det ska sägas att filmen inte bygger på realism direkt-båda de två första morden är helt osannolika och en del karaktärer är antingen platta som pannkakor eller skruvade. Men…tja, på det sättet är den ju mer än representativt för svenska deckare. Klart godkänd inledning på boxen, tycker jag.

För de som är intresserade så är exteriörerna filmade runt Uppsala (närmare bestämt Kvarnbo), Ljusne, Lindholmens järnvägsstation och en scen är tagen i Gamla Uppsala kyrka.