Etikettarkiv: sven lindberg

Recension

Miss and Mrs Sweden (1969)

Lämna en kommentar

Miss and Mrs Sweden (1969)

Regi: Göran Gentele
Huvudroller: Jarl Kulle, Sven Lindberg, Gunn Wållgren, Meg Westergren, Per Oscarsson, Margareta Sjödin, Gaby Stenberg, Stig Grybe, Lennart Swahn (!), John Harrysson, Wivian Öiangen, Bruno Wintzell
Manus: Lars Forssell

Sådärja, så här vill jag ha mina kultfilmer! Jag hade aldrig hört talas om denna innan jag öppnade Svenska Kultklassiker-boxen, men så positivt överraskad jag blev. Varför den här inte visas regelbundet i SVT är en gåta.

Handlingen – veckotidningen Veckohatten behöver nytt skvaller att skriva om (och mer vackra flickor att visa) så man startar en Miss Sweden-tävling. Den superspeedade chefredaktören Leif Mix (galet överspelande Kulle) åker runt och intervjuar de flickor som ska ställa upp och träffar därmed både flickor från över- och arbetarklass. Samtidigt försöker en vänsterextrem grupp (som bor i ett Djursholmkollektiv och träter om att några pissar borgerligt) kuppa tävlingen genom att få en av ”sina” flickor med.

Manuset av Lars Forssell slår åt alla håll, både åt dåtidens vänster (lyssna gärna på podden Snedtänkts avsnitt om bokstavsvänstern innan), veckotidningar (okej ännu en parentes; men filmen är en direkt känga åt Veckorevyns då nystartade tävling Fröken Sverige), porrindustrin (Georg Harrysson, Peters pappa, är porrförläggare som helst tittar på manliga pinuppor själv) och sex. Filmen vill dessutom vara farsig och använder sig av många gags och rekvisitaskämt. Man kan skratta åt det på många nivåer, även saker som snuddar på skämskudde-varning. Klart sevärd, speciellt om man sätter sig in i tidsandan som rådde. Man kan förstås fundera runt konceptet att göra en film som kritiserar exponeringen av unga flickor genom att exponera unga flickor, men den diskussionen kanske ska tas någon annanstans. När flickorna presenteras är de alla intresserade av ”promenader, dans” och alla har Dostojevski som favoritförfattare.

Den här filmen plus ”Raggare” gör nästan boxen värd sitt pris tillsammans.

Bonus 1: Bruno Wintzell som medlem i vänsterkollektivet. Ja, DEN Bruno Wintzell.

Bonus 2: Extramaterialet består av en nyinspelad intervju med Margareta Sjödin (som spelar vänsterkollektivets kuppade skönhetskandidat), och hon avslöjar sig snabbt som en alldeles galet motbjudande människa. Hon börjar snabbt med att påpeka att hon redan då var en ”kvinnosakskvinna”, och fortsätter i nästa andetag med att påpeka att de andra kandidaterna verkligen inte var några skönheter, antingen för magra eller för plufsiga. Filmen gav hon inte mycket för, hon höll sig på sin egen kant och ville verkligen inte beblanda sig med de andra missarna. Fascinerande.

Bonus 3: Lennart Swahn som en jurymedlem. I rollen som Lennart Swahn, såklart.

 

Recension

Nattmara (1965)

Lämna en kommentar

Nattmara (1965)

Regi: Arne Mattsson
Manus: Per Wahlöö, Arne Mattson

Huvudroller: Ulla Jacobsson, Gunnar Hellström, Sven Lindberg, Mimi Pollak, Mona Malm, Tord Peterson, Christina Carlwind

En kvinna mördas, och en annan kvinna upptäcker att det egentligen var hon som skulle ha mördats-men ingen tror henne. Fler försök på hennes liv följer, men omgivningen är övertygad om att hon är sinnesjuk och alkoholiserad.

En av de mer ambitiösa Mattsson-deckarna, och med manus av Per Wahlöö-här är influenserna starka från Hitchcock och den nya psykologiska thrillern, samt starka inslag av realism. Här finns inga hurtiga one-liners, bara svärta och cynism. Filmen börjar väldigt bra och är riktigt spännande första halvtimmen, för att sen dyka ner i en evighetslång andra akt där den bara står och stampar. Slutet blir sen krystat och nästan förutsägbart-trots att Mattsson försöker få oss att tro att kanske det är omgivningen som har rätt?

Mycket stämningsfull ”musik”, långa skuggor och kameravinklar från grodperspektiv. Det bästa med filmen är Jacobsson, som gör ett bra jobb med en ensidig roll.

 

Recension

Tärningen är kastad (1960)

Lämna en kommentar

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.

 

Recension

I dimma dold (1953)

Lämna en kommentar

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.