Etikettarkiv: dracula

Universal Monsters (och lite om Dark Universe)

Universal monsters och Dark Universe.

Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.

duniverse.jpg
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et

Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.

Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.

Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.

Carl Laemmle, President of Universal Studios
”Uncle” Carl Laemmle,Sr

Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.

Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.

1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.

FortLee
Fort Lee, där Universal Studios anlades

Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump).  Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.

1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.

laemmlejr
Laemmle junior.

Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.

Dracula (1931)

Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.

dracula-movie-poster-1931Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 

Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.

 

Annonser

Scars of Dracula (1970)

Scars of Dracula (Draculas märke) (1970)

Regi: Roy Ward Baker Huvudroller: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley, Michael Ripper, Christopher Matthews

scarsJag gillar det lilla engelska produktionsbolaget Hammer, mest för att de har en egen stil på sina produktioner, och för att de värnade om sina inhemska stjärnor och talanger, även de som var bakom kameran. Hammer är mest kända för sina Dracula/Frankenstein-filmer, och ironiskt nog är det de filmerna jag tycker är minst intressanta. Kanske för att jag aldrig tyckt att Dracula-myten varit speciellt spännande. Även när jag var barn kommer jag ihåg att jag skulle se en ”skräckfilm”, fick se någon Dracularulle och blev grymt besviken.

Scars of Dracula är Hammers sjätte Dracula-film, och gjordes vid ungefär den tidpunkt då bolaget verkligen började rulla utför. Amerikansk distribution drog sig ur och därmed i stort sett alla pengar. Man hade vänt ut och in på Dracula-myten i många år nu och idéerna började ta slut. Det i kombination med min egen skepsism gjorde att det inte var med direkt någon iver jag tog mig an denna film. Nu kanske du tror att jag skriver ”tji, så fel jag hade”, men nä…som en rulle i serien funkar den, men någon klassiker kommer den aldrig bli. Men det finns ljuspunkter.

jennyhanley
Vadå, så här klär jag mig alltid när jag sover i främmande slott?

Jenny Hanley är en sådan ljuspunkt. Hammer har alltid gjort sig känd för snygga tjejer och djupa urringningar, men Jenny Hanley är mer än så. Undrar varför hon inte fick fler och större roller? IMDB listar några fåtal roller och lite TV-jobb, men hon var värd en bättre karriär, kan jag tycka. Möjligtvis var det något med rösten-Hammer dubbade ofta om kvinnliga stjärnors röster, av olika anledningar, ofta för att de hade en italiensk tjock accent eller liknande, men det kan jag inte tänka mig att Hanley hade. Nåja.

En annan ljuspunkt är faktiskt att de steppat upp lite vad gäller gore och våld. Kan till och med vara den mest blodiga av alla Hammers Dracula. Bara en sån sak att blodet faktiskt har en någorlunda naturlig mörk färg här till skillnad mot den vanliga stoppljusfärgen de ofta använde gör en stor skillnad. Men ögon som ploppar ut, brännsår på ryggen och en Dracula som suger i sig alla (kvinnliga) offer som kommer i hans väg är ju alltid något. Jag menar, vi pratar inte direkt splatterfilm här, men till exempel Dracula Prince of Darkness från några år tidigare var ovanligt blodfattig (häpp!) på alla sätt. Det blir lite nerv i den här iallafall.

Michael Ripper gör en sån roll som han alltid gör i Hammerfilmer, en inskränkt och bitter pubägare som bara längtar efter att få hämta högaffeln och några facklor och dra ihop pöbeln. Han gör det alltid bra också.

Sen hade Christopher Lee börjat protestera mot den hjärndöda tvådimensionella vampyren han tvingats spela ett antal år, och det här är ett manus som går tillbaka till rötterna mer, och som tar många ingredienser från bok-förlagan. Dracula kan kontrollera naturen, han har en halt assistent, och han får faktiskt prata mer än han gjort i någon av de tidigare sequels han gjorde.

Men så finns det sånt som bara inte funkar alls. När man ser slottet på håll är det målat på en glasskiva, en teknik man ofta använde innan datortekniken, problemet här är bara att det ser ut att vara målat av en fyraåring. I första halvan av filmen förekommer en fladdermus flera gånger, och den ser ut att vara sekunda vara från Buttericks. Herregud, den måste ha sett skrattretande ut redan 1970. Den är nära att sänka hela filmen. Två bröder figurerar i filmen, och ingen av dem är speciellt övertygande i sina roller.

Vad filmen handlar om? Det är inte så viktigt. Det är en Dracula-film. Det mest anmärkningsvärda är att den inte riktigt följer den storyline som man byggt upp i de tidigare fem filmerna, utan startar om lite grann. Inte riktigt en reboot, men man kanske tyckte att man hade målat in sig i ett hörn och beslöt sig för att strunta i hur den tidigare slutade.

Funkar filmen idag? Nej. Vet inte om den funkade 1970 heller. Endast för inbitna Hammerfans.

Edit: Har kollat upp Jenny Hanley lite. Tydligen gick hon över till TV i mitten på 70-talet, bland annat som presentatör av barnprogram och morgonsoffa-värd.