Godzilla – monstret från havet (Gojira) (1954)
Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akihiko Hirata, Sachio Sakai, Seijiro Onda
Den mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.
Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.
Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.
Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:
Snacka om dramatiskt.
Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.
De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.
Gubbe ser på film 