Etikettarkiv: thriller

The China Syndrome (1979)

The China Syndrome (Kinasyndromet) (1979)

Regi: James Bridges
Huvudroller: Jane Fonda, Jack Lemmon, Michael Douglas, Wilford Brimley, Scott Brady, James Hampton, Peter Donat

chinasyndrome
Rekommenderat köp-fett bonusmaterial också!

Nyligen fick jag frågan om jag bara tittade på japanska samurajsvärdfilmer och/eller skräck. Man kanske kan tro det om man följer bloggen (hen glömde i så fall 50-talsscifi som nog varit mest förekommande), men nej…skulle jag välja en favoritgenre så skulle det förmodligen bli (politisk) thriller. Sexy…I know.

70-talet födde en mängd ikoniska filmer med politiska undertoner. Eller undertoner…många av dem var rent uttalat politiska. Min teori är att många av dem som var unga på 60-talet och som påverkades av vänstervindarna under det årtiondet, växte upp och hade en röst och en karriär under det påföljande årtiondet. Dessutom behövde man inte leta länge för att hitta politiska skandaler och händelser att skildra-Vietnam, Watergate, Three Mile Island, kalla kriget, Sovjets invasion i Afghanistan…och så vidare. Så det fanns en hel generation med människor som var vana att ifrågasätta rådande ordningar, som befann sig i en tid med väldigt mycket att ifrågasätta.

The China Syndrome, eller Kinasyndromet på svenska, hade av en lustig (nåja) tillfällighet premiär bara 12 dagar innan Three Mile Island-olyckan (nästan kusligt så förklarar en karaktär under filmen vad kinasyndromet är och att om det hände skulle ”ett område stort som Pennsylvania bli obeboeligt”. Three Mile Island ligger i Pennsylvania). Filmen fokuserar runt Fondas karaktär Kimberley Wells, ambitiös men underutnyttjad reporter på en lokal TV-station, som får göra reportage om akvariefiskar och tigrar som fyller år på zoo. Under produktionen av en reportage-serie hon gör om den lokala energiförsörjningen sker en olycka inne på kärnkraftverket där hon gör sitt inslag, och hennes team fångar skedet på film. Trots det tystar man ner vad som hänt, och säger att man hade allt under kontroll. Wells, och hennes hetsporre till fotograf, spelad av Douglas, upptäcker snart att det är mer saker som är fel med verket och att företaget som äger det riskerar allas liv.

Kärnkraftskritiken å ena sidan, men det som gör den här så bra är att det finns flera spår-mediakritik, blottläggande av korruption, sexism…till exempel känns sättet Fondas chefer pratar om henne (och till henne, för all del) både trovärdigt och läskigt (”Vad gör den lilla rödtoppen nu då?”). Men faktum är att även kärnkraftsmotståndarna får några kängor när de framställs som lätt patetiska utan några egentliga argument förutom att visa bilder på sina barn.

Det mesta är ganska understated i den här filmen. Man kan hävda att det spårar ur lite mot slutet, men å andra sidan, det är en thriller-klart man måste ösa på lite för att det ska bli spännande. Men själva handlingen är egentligen inte alls överdriven, och man har inte använt en massa explosioner och specialeffekter. Snarare är det så att temat är så explosivt (häpp!) i sig självt så man kan bara spela ut scenariot som det är, så kommer spänningen av sig självt. Vissa satiriska inslag är så subtila så jag inte upptäckte dem förrän andra och tredje genomtittningen-efter det spännande slutet (som jag inte tänker avslöja) så bryter TV-stationen till reklam…för mikrougnar!

Filmen är två timmar lång, men känns kortare. Jag tycker man har castat den helt perfekt-Fonda var alltid bra på den här tiden, Douglas är perfekt som kritisk hetsporre, Lemmon också bra som lågmäld visselblåsare. I mindre roller finns Wilford Brimley i en sån där sympatisk roll som han alltid gjorde-som killen som blir tvungen att vika sig för att få behålla jobbet, men sen gör det rätta på slutet.
Det är också mycket närbilder, mycket interiörfoto, betongfärger. Produktionen har koncentrerat sig på realism istället för flärd. Men total avsaknad av musik under filmen. Vilket ofta är mer effektivt än man kan tro. Det gör att det blir mer realistiskt.

Sista halvtimmen får jag fortfarande handsvett och puls av, och sista fem minutrarna lite fukt i ögonen…kan man begära mer av en film? Så svaret på min vanliga fråga om filmen fortfarande funkar…ja. Kanske idag mer än någonsin.

Annonser

Slå nollan till polisen (1954)

Slå nollan till polisen / Dial M for Murder (1954)

Regi Alfred Hitchcock Huvudroller: Ray Milland, Grace Kelly, Robert Cummings

Alfred Hitchcock gjorde flera filmer som i praktiken var filmade teaterpjäser. Slå nollan till polisen (vilken nolla? Egentligen är det väl inte dummare än att Slå ”M” för Mord…båda titlarna är rätt fåniga…jag bestämmer mig för att använda svenska titeln härefter) har, tycker jag, ganska stora likheter med Repet, som han gjorde några år tidigare. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, båda handlar om någon som anser sig ha rätt att ta någon annans liv, och båda har onödiga filmskoleaktiga poänger-i Slå nollan till polisen så blev Hitchcock mer eller mindre tvingad att fota filmen i 3d, ett tilltag som känns extremt onödigt; det handlar om en filmad teaterpjäs som utspelar sig helt och hållet i en lägenhet. Vissa grejer, som telefonen i början, fick göras med specialeffekter för att utnyttja 3d-effekter, och ibland står rekvisita i förgrunden för att ge djupeffekt. Hitchcock insåg att filmen ganska snabbt skulle släppas ”platt” så han verkar ha struntat i att anstränga sig så mycket (lustigt nog hade den första 3d-vågen i filmvärlden stannat av vid det här laget – tekniken var komplicerad och publiken hade ledsnat. 60 år senare försöker vi igen…). Till skillnad mot filmen Repet använder han istället många olika kameravinklar och rörelse hos skådespelarna för att ge liv åt fotot, då han inte var bunden av ”en tagning”-experimentet den här gången.
Javisstja, vad handlar filmen om? Ett avdankat tennisproffs har upptäckt att hans fru (Grace Kelly) har hittat en ny kärlek, och bestämmer sig för att arrangera det perfekta mordet, dels på grund av svartsjuka och dels på grund av att frun är rik. Det går inte som han tänkt sig och han blir tvungen att improvisera en plan b.
Allt är very british indeed, med återhållen passion och fokus på vilket universitet man gått på, drinkar och tweedkostymer. Det återhållna är också det som driver handlingen framåt, där man får ana desperationen – och där verbal förmåga och kvick tanke är viktigare än rå styrka. Filmen gräver ibland ner sig väldigt mycket i fantastiska detaljer, det är lägenhetsnyckel hit och det är handväska dit, men allt är rappt berättat och underhållande. Själva mordscenen ger också aningar om Hitchcocks stora fascination med blondiner i fara-enligt uppgift filmade han scenen om och om igen tills han hade så mycket material så han kunde klippa ihop scenen exakt så som han ville ha den. Mordscenen är också den visuellt klart snyggaste scenen i hela filmen.murder
Jag tycker det är slående att den här är filmad samma år som Fönster mot gården. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, men där Fönster mot gården är visuellt fantastisk, regimässigt kanske den bästa filmen någonsin, och där många trådar hålls igång samtidigt med hjälp av genialiskt foto, är Slå nollan…en film som inte förlitar sig på visuella lösningar utan är mer dialogdriven. Båda filmerna har dessutom Grace Kelly. Och Slå nollan… är inte dålig, men jag försöker tänka så här-kan man visa den här
för en 19-åring idag och säga ”kolla här vilken schysst film”, och sen förvänta sig att hen ska uppskatta den? Nej, det är alldeles för statiskt och pratigt för det. Jag hade en underhållande stund när jag såg den, men jag är väl både skeptisk och miljöskadad; den är dock ett bra avstamp inför några riktiga klassiker…
Funkar filmen idag? För folk som inte är som mig, nej. Vill du förstå Hitchcocks storhet så ska du inte börja här, tror jag.

Invasion of the Body Snatchers (1956)

Invasion of the Body Snatchers, år 1956. Regi Don Siegel. Huvudroller: Kevin McCarthy, Dana Wynter.
Svensk titel: Världsrymden anfaller

snatchers
In superscope!

En av de filmer som en gång fick mig intresserad av filmer av äldre snitt, som gav mig insikten om att det inte bara är
det senaste årets filmer som är något att se, var Invasion of the body snatchers från 1956, i regi av Don Siegel. Historien är baserad på en novell av Jack Finney och har blivit filmad flera gånger senare, med blandade resultat. En av anledningarna att filmen fick sånt genomslag är att den kom under den värsta McCarty-eran och folk såg anti-kommunismpropaganda i den, vilket alla som hade med filmen att göra förnekade. Det är ändå svårt att inte se den som sprungen ur den tidens anda.
Utan att spoila för mycket så handlar filmen om att människorna i ett litet samhälle blir utbytta mot livlösa kloner, en efter en. De fortsätter sina liv, men utan känslor eller ambitoner, det som gör dem till individer. En läkare (McCarthy) återvänder till staden efter en resa, upptäcker att människorna som han känner så väl inte beter sig som de brukade. De är själ- och känslolösa och saknar ambitioner. Som av en händelse lyckas han också få med sig en ungdomskärlek, som lämpligt nog dyker upp precis när filmen startar.
När jag såg filmen första gångerna var jag nog förblindad av legendstatusen på filmen, för nu när jag såg om den, säkert tio år efter förra tittningen, kunde jag omöjligt bortse från de logiska hålen i manuset. Var tar original-människorna vägen? Ibland byts de ut helt och hållet, ibland somnar de och vaknar med sin personlighet utbytt.
Tydligen så var filmen kraftigt nedklippt när den släpptes, studion tålde inte att det fanns humoristiska inslag i filmen och trodde att publiken inte skulle kunna köpa att en film både kunde vara rolig och spännande. Det gör att den bara är
drygt åttio minuter lång, med en prolog och epilog tillsatt i efterhand-jag tänker att med så kort speltid kunde man ha spelat in några scener som visade att människorna faktiskt är personlighetsförändrade. Nu pratas det mycket om det, men man får inte se mycket av det. En så enkel grej hade hjälpt mycket.
snatchers2
Men jag gillar den ändå fortfarande. Andra halvan av filmen är fortfarande spännande. Originalslutet där doktorn, spelad av Kevin McCarthy (ironiskt efternamn där), försöker stanna bilar på motorvägen är fortfarande en klassiker. Själv gillar jag faktiskt prologen som lades till i efterhand, även om många tycker att den gör filmen för positiv och att det ”lyckliga”slutet känns påklistrat. Äh, säger jag bara. Det funkar. Sen finns det en scen mot slutet där en av huvudpersonerna somnar och blir ”utbytt” som också fortfarande känns isande. Både McCarthy och Wynter är duktiga i sina roller.
Funkar filmen idag?: Nja. Både och. Med tanke på hur mycket den påverkat senare filmer så kan det vara värt att se den.