Incredible shrinking man (1957)
Regi Jack Arnold. I rollerna Grant Williams, Randy Stuart.

Ett perfekt exempel på varför jag gillar 50-talsscience fiction så mycket – man kan å ena sidan fnissa åt storyn, specialeffekterna och den naiva synen på vetenskap, men man kan också se den som en ovanligt skickligt gjord science-fiction från en klassisk era.
Scott Carey (Grant Williams) är ute med sin fru på en trevlig utflykt på sjön, när båten åker in i ett mystiskt moln. Scott blir täckt av en konstig substans och kort därefter börjar han krympa. Hans fru (Randy Stuart) klarar sig. Han blir mindre och mindre, och vi får följa honom dels när han blir psykologiskt knäckt av sitt tillstånd, men också rent fysiskt hotad av vardagliga saker som normalt inte skulle vara någon fara.
Man kan som sagt se filmen på flera sätt-samtidens syn på maskulinitet kan locka fram en manlig mardröm att rent fysiskt bli mindre och mindre, men också psykologiskt-vilket värde som man har han om han måste flytta in i dockhuset för att hålla sig på säkert avstånd från katten?

Den spelar också på den tidens naiva syn på vetenskap, dels som något eggande och spännande, men också med de okända farorna som den kan medföra.
Williams är mycket bra i huvudrollen och det som, för mig, kändes som ett väldigt avigt samspel mellan de två huvudrollsinnehavarna är förmodligen ett subtilt sätt att visa att parets samliv ganska snart åker ner i soptunnan-man måste påminna sig om att det här är en film från en svunnen tid då (själv-)censuren förhindrade att sånt diskuterades..
När det gäller specialeffekterna löser man de flesta scener på ett smart och praktiskt sätt-man sätter på honom pojkkläder, gör möblerna större etc. Förproduktionen tog 8 månader! I väldigt få scener blir man påmind om att den faktiskt är från 50-talet, som när han springer över ett golv och man ser att han är dubbelexponerad över en annan filmruta-det blir alltid en mörk skugga runt det som klipps in, precis en sån grej man idag använder greenscreen eller ännu hellre CGI till. Men de inslagen är få och störde inte mig speciellt. Andra scener löstes på ett mycket smartare sätt – t.ex. i slutet där Williams ska vara stor som en tumme samtidigt som en varmvattenberedare går sönder ovanför honom-man fyller en kondom med vatten och släpper på honom.
Tidstypisk är också den svenska titeln. Heter den möjligtvis ”Den otroliga krympande mannen”? Eller ”Älskling jag krymper?”
Nä, den heter såklart ”I skräckens klor”! Vad annars liksom?
Funkar filmen idag? Jajamän, det tycker jag. Om man har rätt inställning. Man får också fnissa.