Creature from the black lagoon (Skräcken i Svarta lagunen) (1954)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Whit Bissell

De som läser den här bloggen (och det verkar vara en liten men trogen skara ändå) är förmodligen i ungefär min ålder, eller högre, och kommer säkert ihåg att svensk TV faktiskt provade 3d-sändningar i början på åttiotalet-1982 närmare bestämt. Man fick gå till ICA och köpa ett par 3d-glasögon i papp, där ena ögat var grönt och det andra rött. Den 6:e november 1982 sände man Skräcken i Svarta lagunen i svensk tv, i 3d, och jag blev inte imponerad. Nu såhär i efterhand funderar jag på om det kunde ha berott på att Åke Whilney sålde in visningen som en ploj redan från början, som att man visade den mest för att det var roligt. Svensk TV hade ofta den inställningen till popkultur, var det inte Bergman så var man tvungen att be lite om ursäkt för att man vågade visa något lättviktigt. Så förväntningarna var säkert väldigt låga redan innan jag började titta. Sen var jag 12 år, jag var nog inte så imponerad av filmer från 1950-talet på den tiden. De kunde lika gärna ha visat Åsa-Nisse förmodligen.

(En fotnot: filmen gjordes inte med den röd/gröna tekniken, utan med två olika polariserade linser. Såg man filmen 1954 på bio hade man glasögon med två gråa linser för ögonen, vilket var en mycket bättre teknik uppenbarligen).

Pärlor för svin förmodligen, för när jag ser om filmen 34 år senare blir jag positivt överraskad-den här filmen är långt bättre än sitt rykte. Jag såg den mest på grund av att jag råkade se att den faktiskt är regisserad av en av de bästa från den här eran, återigen Jack Arnold (Invasion from outer space, Incredible shrinking man). Han visar varför hans filmer överlevt så väl-han regisserar med fast hand, och låter historien tala för sig själv. Det som nästan slår mig mest med häpnad här är fotot, och framförallt vatten-fotot, både över och under ytan. Det är väldigt snyggt även med dagens mått mätt, och man ska komma ihåg att undervattensfotot är gjort med dåtidens 3d-teknik, alltså väldigt tunga otympliga kameror.

Nåväl. På en expedition i Brasiliens urskogar hittar man en fossiliserad hand som kan vara en felande länk mellan vattenlevande djur och dagens människa. Man reser dit och finner snart att det inte bara är fossiler kvar…Carlson spelar en forskare specialiserad på fiskar, Julie Adams spelar…hmmm, hon är ju uppenbart the love interest, men det förklaras aldrig speciellt ingående vad hon har för uppgift i expeditionen. Förutom att ta ensamma simturer i, för tiden, avslöjande baddräkter och bli kidnappad av monster. Det blir till och med lite väl uppenbart efter en stund att hon är med enbart för att, tja, monstret måste ju kidnappa någon, och det är inte lika roligt att titta på killar som dyker. Inte lika roligt för manliga regissörer, producenter och manlig tonårspublik alltså. Och på den här tiden var det ju de som bestämde (vi har kommit långt ifrån den synen, puh!).

Varelsen själv kanske är skrattretande i dagens ögon, men å andra sidan har jag sett många sämre även med färre år på nacken. Skräckinjagande vet jag inte, men det är som i alla bra skräckfilmer hotet från det okända snarare än monstret självt som är det som skrämmer.

Ett tema i de här bättre science-fiction-rullarna (även om den här nog lutar mer åt skräckhållet), är att det inte är monstren som är bad guys egentligen. I Invasion from outer space som jag skrev om nyligen kraschlandar utomjordingarna hos oss och det är vi som är snabba att dra till vapen. I Day the earth stood still är de här för att säga åt oss att sluta kriga eftersom det börjar hota andra världar…och i den här rullen är det människan som inkräktar på monstrets område och han (om det nu är en han) försvarar sig ju bara. Det är dock lite märkligt att de här ur-djuren från djungler alltid verkar bli småtända på honor av mänskligt kön-gärna med vit hy naturligtvis. King Kong, Creature from the black lagoon, Wolfman-Hollywood ledsnar aldrig på att göra filmer på temat ”odjur möter kvinnlig fägring”. Djuriska lustar som tyglas av kärlek till vackra kvinnor. Av en annan art. Inget hinder uppenbarligen.

Jack Arnolds filmer genomsyras ofta av en väldigt nykter syn på vetenskap, även om själva premissen för filmen ofta är vetenskap som går för långt, men den här filmen börjar med en liten introduktion som förklarar jordens och livets ursprung, och all dialog som rör vetenskap skulle kunna fungera i en film även idag till och med. Faktiskt undrar man ibland om inte introduktionstalet och pratet om evolution skulle stöta på större motstånd idag än då…vilket är jävligt deprimerande…

Okej, så fungerar filmen idag? Förmodligen inte, men med tanke på att filmen påverkat så många andra popkulturella fenomen, och andra filmer inte minst, så tycker jag man ska se den. Titta till exempel på likheterna mellan den här och Rovdjuret. Samtidigt tycker jag att det här är ett ypperligt exempel på hur en skräckfilm ska regisseras och framföras.